Fastfrusen den sjätte 16
Och när skall du ha tid för oss då, frågar han henne när hon fastnar i sina planer för framtiden, när problemen tornar upp sig och stressen tilltar. Finns det tid för kärlek då? Finns det kraft och vilja?
Förtvivlad sticker en fågel upp sitt huvud från isen utanför Algrundet. En svan har visst fastnat. En kall dag. -12. Isen lägger sig snabbt. Gråsvart ligger fågeln på isen. Vad göra åt det? Vad göra åt livet som rinner undan, fryser till, försmäktar. Hur skall det bli med oss?
Vart tar vi oss nu när hon stänger in sig i sin puppa och han inte vågar komma ut. När det blir komplicerat och vinden vänder. När medicinen slutat värka och ådran sinat. Vad skall vi göra då min vän? När gråten är första tröst och utväg. När det inte längre räcker att gå på. Vad står på? Isen knakar och kölden knäcker. Vart skall vi gå när kraften tryter? Vi fryser fast som svanar i is, i motljus och dis. När morgonen varit dåsig, dagen klar och mörkret fallit. Vad skall vi göra då för att spricka upp och nå värmen som finns där under isen som sakta lagt sig. Och när temperaturen sjunker ytterligare till natten?
Då skall vi göra upp en eld, spisa, skåla i rött vin och invänta morgonen.
AMIDST FIRE & ICE, DEAD FLOWERS & WALLZ
PHOTOS & TEXT
(2016)
Time to put the past behind. But before doing that,
I'd like to share some magic moments caught in pixels.
Last year was a year of blood, of sweat, of tears and sperm.
A year of love, trips, music, arts and pix. Mostly.
New camera (Lumix) laptop (MacBook) & car (Honda Jazz).
It took us 'til The End of March to board a plane for Berlin, where art was a gas.
Pollock & al.
On to VRSA, Algarve, Portugal. Days of wine and roses.
Writings on withering walls.
April, perhaps the cruellest month, or then again sweet home.
More walls at Algot's wharf: Moment Art Festival.
Blue summer and fall. Blood;
Out of the nose and into the emergency ward.
Hottest July 5th. Sweet sea and family.
Mushrooms in the woods. Lots.
Honda Jazz to dear old Copenhagen, up and down through Sweden. Anni, turned 25.
Wanted to fly to the land of ice and fire. On WOW to Iceland Airwaves.
And then a break up when coming back home. End of romance.
Down to 60% @ work: MondayTuesdayWednesday. In short. And more.
2017 here we come Down Under and so on.
Crying JAN, Fucking FEB, Miserable MAR, Cruel APR, Merry MAY, Jolly JUNE,
Bloody JULY, Awful AUG, Sweet SEP, Occult OCT, Contemporary NOW, Quiet DEC.
***
glömd dröm
snön föll
efteråt
igen
vaknar
ur en dröm
en längtan
var
i såren
borta
i längtan
efteråt
ber
bönar
frusen
fast
i isen
fördömd
förtappad
efterbliven
förfallen
fångad
i en glömd
dröm
January 6, 1999
Thanks a lot for your Christmas-letter which was waiting for us when we returned last Saturday from two weeks of holidaying in Lanzarote over Christmas and The New Year. Happy New Year to all of you too! It was nice to read about what you have been up to lately and that all is so very well with all of you ...
So Fucking 80s
Gäller väl ändå att skriva i denna dag av val och kval. Klockan har skridit över 12 på natten och vi har räknat och beräknat, vägt och avvägt. Har tittat på resor och hotell, tidpunkter och temperaturer och än är det inte klart. Och det känns som om man vill ut ur denna situation. Till vilket pris? Bli av med denna kvinna med sina krav? Släppa på sina egna krav och skita i de ekonomiska konsekvenserna?
Varför är vi då i denna situation? För att vi har fått missfall och R absolut vill att vi skall fara bort och koppla av. Det här är minst av allt avkopplande, en jävla pärs! Får väl fortsätta och rådbråkas med situationen. Har lust att säga: Skaffa dig en man med stadgad ekonomi och ambitioner. Jag känner mig långt från en sådan. Mer som en sliten trasa med mycket lite att komma med för att uppfylla hennes drömmar
-o-
Så kom vi till läget där hon blev upprörd, slängde broschyrerna i spisen och sa; Vi glömmer väl det då, så behöver du inte kräla omkring i dom tankarna. Jag tänkte förstenad, vad göra, förmår ingenting. Tänker på att jag borde skriva att farbror Ville dog idag, 72 år gammal somnade han in på morgonen i sin säng. Morsan ringde och meddelade på kvällen. Det var R som tog emot samtalet, jag var på arbetsrummet och kämpade med mitt. R meddelade mig så jag kom hem för att ringa morsan och höra vad som egentligen hade hänt.
Ja, den vägen skall vi väl alla vandra, sa jag åt morsan och att han hade ju hunnit med att leva sitt liv, tidsmässigt dubbelt mer än farsan. Hur långt har jag kvar? Med nervbrand i kroppen så kan det inte vara så länge, nej. Eller överdriver jag bara?
Här hjälper inga smuttar på Black Prince, behövs större avrivningar.
Kommentarer
Skicka en kommentar