Klagobrev, ett utkast den femtonde
Utkast till ett brev. Snygg låt, kan inte låta bli att skicka den vidare till dej. Eller kanske jag inte gör det. Kanske sedan när vi inte träffas längre. Då kan man skicka brev, om ingenting. För brev är det jag skriver, meddelanden till min omgivning. Förkastade och slipade. En del kuverterar jag, och kommenterar. Andra blir ett oskick. Nätterna spenderas i vitt siden. Brev som skrivits, men inte varit menade att skickas. Jag postar mina bilder, skriver korta kort. Håller mig flytande på tunn is och luft. Andas när natten faller och dagarna går. Går på och andas nätterna igenom. Och visst är det fint.
Och jag slits itu. Du säger att jag inte ger dig något, att jag bara tar. Bara vill ha. Och vad menar du med det? Jag försökte skapa ett språk, ett gemensamt. Jag blev Regnbågen och du, du blev Kärleken. Jag ville dokumentera, nita fast ögonblicken. Jag var blind och klumpig. Jag vill skriva förlåt. Det är enkelt. Och att gråta har blivit enklare.
Jag tänker på det år som gått. Tänker som Churchill: A Year of Blood Sweat & Tears. Näsblodet, mensen och avföringen. Svetten som flödar fast jag borde vara i form. Kallsvetten. Och så tårarna, lipsillen den ömkansvärda. Han som självynkligt vrider sig. Ibland som en orm, ibland totalt stilla, ibland en ensam ål.
Och så tacksamheten. Lyckan att ha fått träffa dig, explodera, skälva och vila ut i dig. Hur du gett mig bränsle till mina tysta sånger. Ingen ånger, bara att köra rätt på, framåt, rädslolöst. Modet att va trivial. Styrka att gå vidare. Hitta ställen. Bygga ett liv i motvind.
Det är slut nu, det är över. Jag vet, men vill inte tro. Det är förevigt, förevigt, nevermore. Du rider som en mantra runt mig, tills smärtan lättar och saknaden tonar ut. Det gör den. Jag vet. Men tills dess... ord ord ord.
Och jag tänker att det här, det här ska jag inte heller skicka, kanske läsa högt när de levande orden stockar sig och dränks i andnöd och snor. När det extremt extrementala tystnat och livet flytt. Då när kroppen stelnat per post mortem. När hoppet flytt och fåglarna tystnat. Tårarna torkat. När fötterna slutat dansa. Då kanske jag ska.
Och vad var det mer? Så mycket mer. Allt är bara tankeskärvor. Tröstlösa fragment. Fragment som bygger ett ofullständigt pussel av långsamma dagar. I dimma, i dis och snörök. Det var ett år av is och eld. Som alla år. Ett år på drift mot framtiden. Salt i såren och dina söta små tår. Din uppenbarelse som så sällan dök upp när jag som mest ville det. Det var jag som måste finnas på plats och vänta ut. Vänta i förväntan på det som sedan aldrig kom. Och det gör jag dumt nog fortfarande. Drömmer om möten av ömhet. Läppar mot läppar. Dina suckar. Du säger att jag juckar, att jag inte kan. Att jag är för långsam och för snabb. Att det inte synkar.
Det var ett tag sedan. Aldrig mer? Aldrig mer. Jag ger mig. Och det skall jag veta att med brusten vinge på min förstutrapp kommer du aldrig att ligga. Jag kan komma till din grind, böna och be, som Leonard, my man, men det är förgäves och försent. Det brister. Det är som smärtan som stannar upp, och startar om igen, som en korkskruv. Som en skruvtving. Som en tång. Som då. Som nu. Och mina rop vill ingen höra. Allra minst du. Du Du D. Den dagen när jag gick och muntrade och gjorde Du till musik, ett första inlägg i symfonin om oss. Sen tog det slut.
Sedan kom annat emellan. Räkningar. Uträkningar. Beräkningar. Och när jag kommit igång: Samtal från Kuhmo. Och jag hör pipen i bakgrunden och tänker, låt det vara. Sedan ser jag ju att det är du och ringer upp men kontakten funkar inte. Försöker ett par gånger, ger sedan upp. Tänker ta mig ut och gå, hämta bilen och så. Då ringer du, behöver pengar till mat. Jag säger jo och ger mig av. Du diskar du städar och är fladdrig, fladdrigare än jag. Och det blir en lista på 39 € och då jag lägger huvudet på din skuldra säger du låt bli. Och jag hämtar maten och medlen och tänker att man kanske kan få smaka på kaffet man köpt. Men nej du har annat på gång. Lovat någon en träff. Och jag säger att nästa gång då och vänder mig om. Kommer på att jag vill berätta hur förvirrad jag är, att jag lastar plastkassen full innan jag kommer till kassan. Folk tittar och jag säger att jag visst är i min egen värld. Skakar. Och motvilligt får jag en begärd kram och bryter samman igen, på vägen hem.
Dagen var så långsam. Tröttheten total. Tristessen stor, så jag gick hem och hämta glömd telefon, och så vidare. Till ÅMI och titta på hur marken jämnats vid Alhyddan. Maj-Britt ringde på beställning. Skulle röntgas. Mera skola blev det, men lärde mig inte så värst mycket. Kom igång och fick till stånd några meddelanden innan klockan slog. 4. Hade kollat flygpriser till Addis, runt 500 t/r + turistvisa på plats.
Skäggstubb och sår i mungiporna. Brist på något. Jag behöver väl inte göra något, men det tränger på. Dag efter dag, är det så. Tja det är medlet av januari och kl 21 visas Antikrundan från Alandica på TV. Nu hoppas det backe och jag har glömt namnet på den polske storhopparen. Man är i Zakopane. Om man skulle dra till Ukraina? Malesh? Adam Malysz.
Elvis eller King? Martin Luther King-Day. Elvis föddes för en vecka sedan. Googlade. Sov hela kvällen. Slut av kylan. Av gårdagens vin. Master Blaster Stevie. Ulla på jobbet gav mig både bok och skiva om och med Ray Charles. Jag var bakfull. För mycket rödvin igår. Det får bli ett slut på det här.
Ågren har varit och hälsat på idag igen, så det som gjorts har gjorts med neddankad håg och stort besvär. Sinnesstämningen har gjort att mycket blivit ifrågasatt: Om det är värt att leva ett sånhärnt liv och vikten av det. Leva falskt p.g.a. ångest eller få ångest av falskheten... skrik, hyl under huden, i mitt bröst. Klimatet visar sina sämsta sidor, håller en fången. Även det kan man förbanna. Hela kvällen har gått åt till att planera köksinredning och plikttrogen som jag är har jag försökt engagera mig, ta ställning, komma med förslag. Men i grund och botten stegrar det sig inom mig. Jag undrar vad fan det är jag håller på med, det får ju mig att må dåligt. Strängarna spänns och det låter pinsamt. Kommer nåt att brista. Värdelöst javisst, men nåt annat då? Självförakt och bedövad smärta ligger som ett spindelnät omkring mig Värdelöst men smärtsamt. Vad är då värdefullt och smärtlöst. Harmonin. /89
Och visst tar det ont när ångesten tar till strupgrepp som täpper andningshålen. Då när Hin Håle är på farten, om man tror på demoner. Jag tror ingenting och det, det är det också svårt att skriva något om. Eller var det tvärtom? Det som Patti Smith inledde sin drömbetraktelse med? Det är tröttsamt att inte kunna hejda sig. Så hej då igen. Hej.
Dagen driver på. Ljuset har redan kommit. Låg och läste Timbuktus En droppe midnatt tills det blev dags att skriva något själv. Mellan raderna tänker jag ständigt på dej. Hur har det nu? Vad händer med smärtorna i magen? De elektriska stötarna. Vad du tänker om mig. Mellan raderna tänker jag på oss och vad som komma skall. Tänker på svartsjukan och att du ger din kärlek till en annan man och inte vill ge något alls till mig. Och vad tänker du på? Att jag är en lipsill. Ingen riktig man. Mammas pojke.
Dagen driver på. Ljuset har redan kommit. Låg och läste Timbuktus En droppe midnatt tills det blev dags att skriva något själv. Mellan raderna tänker jag ständigt på dej. Hur har det nu? Vad händer med smärtorna i magen? De elektriska stötarna. Vad du tänker om mig. Mellan raderna tänker jag på oss och vad som komma skall. Tänker på svartsjukan och att du ger din kärlek till en annan man och inte vill ge något alls till mig. Och vad tänker du på? Att jag är en lipsill. Ingen riktig man. Mammas pojke.
Och jag slits itu. Du säger att jag inte ger dig något, att jag bara tar. Bara vill ha. Och vad menar du med det? Jag försökte skapa ett språk, ett gemensamt. Jag blev Regnbågen och du, du blev Kärleken. Jag ville dokumentera, nita fast ögonblicken. Jag var blind och klumpig. Jag vill skriva förlåt. Det är enkelt. Och att gråta har blivit enklare.
Jag tänker på det år som gått. Tänker som Churchill: A Year of Blood Sweat & Tears. Näsblodet, mensen och avföringen. Svetten som flödar fast jag borde vara i form. Kallsvetten. Och så tårarna, lipsillen den ömkansvärda. Han som självynkligt vrider sig. Ibland som en orm, ibland totalt stilla, ibland en ensam ål.
Och så tacksamheten. Lyckan att ha fått träffa dig, explodera, skälva och vila ut i dig. Hur du gett mig bränsle till mina tysta sånger. Ingen ånger, bara att köra rätt på, framåt, rädslolöst. Modet att va trivial. Styrka att gå vidare. Hitta ställen. Bygga ett liv i motvind.
Det är slut nu, det är över. Jag vet, men vill inte tro. Det är förevigt, förevigt, nevermore. Du rider som en mantra runt mig, tills smärtan lättar och saknaden tonar ut. Det gör den. Jag vet. Men tills dess... ord ord ord.
Och jag tänker att det här, det här ska jag inte heller skicka, kanske läsa högt när de levande orden stockar sig och dränks i andnöd och snor. När det extremt extrementala tystnat och livet flytt. Då när kroppen stelnat per post mortem. När hoppet flytt och fåglarna tystnat. Tårarna torkat. När fötterna slutat dansa. Då kanske jag ska.
Och vad var det mer? Så mycket mer. Allt är bara tankeskärvor. Tröstlösa fragment. Fragment som bygger ett ofullständigt pussel av långsamma dagar. I dimma, i dis och snörök. Det var ett år av is och eld. Som alla år. Ett år på drift mot framtiden. Salt i såren och dina söta små tår. Din uppenbarelse som så sällan dök upp när jag som mest ville det. Det var jag som måste finnas på plats och vänta ut. Vänta i förväntan på det som sedan aldrig kom. Och det gör jag dumt nog fortfarande. Drömmer om möten av ömhet. Läppar mot läppar. Dina suckar. Du säger att jag juckar, att jag inte kan. Att jag är för långsam och för snabb. Att det inte synkar.
Det var ett tag sedan. Aldrig mer? Aldrig mer. Jag ger mig. Och det skall jag veta att med brusten vinge på min förstutrapp kommer du aldrig att ligga. Jag kan komma till din grind, böna och be, som Leonard, my man, men det är förgäves och försent. Det brister. Det är som smärtan som stannar upp, och startar om igen, som en korkskruv. Som en skruvtving. Som en tång. Som då. Som nu. Och mina rop vill ingen höra. Allra minst du. Du Du D. Den dagen när jag gick och muntrade och gjorde Du till musik, ett första inlägg i symfonin om oss. Sen tog det slut.
Sedan kom annat emellan. Räkningar. Uträkningar. Beräkningar. Och när jag kommit igång: Samtal från Kuhmo. Och jag hör pipen i bakgrunden och tänker, låt det vara. Sedan ser jag ju att det är du och ringer upp men kontakten funkar inte. Försöker ett par gånger, ger sedan upp. Tänker ta mig ut och gå, hämta bilen och så. Då ringer du, behöver pengar till mat. Jag säger jo och ger mig av. Du diskar du städar och är fladdrig, fladdrigare än jag. Och det blir en lista på 39 € och då jag lägger huvudet på din skuldra säger du låt bli. Och jag hämtar maten och medlen och tänker att man kanske kan få smaka på kaffet man köpt. Men nej du har annat på gång. Lovat någon en träff. Och jag säger att nästa gång då och vänder mig om. Kommer på att jag vill berätta hur förvirrad jag är, att jag lastar plastkassen full innan jag kommer till kassan. Folk tittar och jag säger att jag visst är i min egen värld. Skakar. Och motvilligt får jag en begärd kram och bryter samman igen, på vägen hem.
Så jag går ut och vandrar i min egen värld. Träffar på gamla vänner som bjuder på kaffe. Jag gafflar på om Island och Afrika, tills det är dags att återgå till gången. Via hamnen mot Hemmet. En fransk visit igen. Saltgurka från Hallen och sedan hem, fixa mat åt brorsan, kolla visum, kolla resor. Skjuter på. Beger mig till träningen med gubbarna och jag skälver titt som tätt i frånvaro, i oro. Och jag försöker inte ens låta bli. Låt det komma, låt det gå. Planerar vad jag vill göra varje dag, innan det förskjuts som störningar. Du kommer nog inte att kontakta mig, innan jag kontaktar dig och förgås. Kändes riktigt illa ikväll. Värre än vanligt. Känns som om jag håller på gå sönder. Och varför det? Varför i helvete det? Hela tiden denna besatthet, dessa fånerier, dessa motstridiga känslor. Självförakt. Jävla januari. Sluta nu. Håll opp. Inte nu men NU.
:D va ;D ;D :(=
(;D va då)
Dagen var så långsam. Tröttheten total. Tristessen stor, så jag gick hem och hämta glömd telefon, och så vidare. Till ÅMI och titta på hur marken jämnats vid Alhyddan. Maj-Britt ringde på beställning. Skulle röntgas. Mera skola blev det, men lärde mig inte så värst mycket. Kom igång och fick till stånd några meddelanden innan klockan slog. 4. Hade kollat flygpriser till Addis, runt 500 t/r + turistvisa på plats.
Skäggstubb och sår i mungiporna. Brist på något. Jag behöver väl inte göra något, men det tränger på. Dag efter dag, är det så. Tja det är medlet av januari och kl 21 visas Antikrundan från Alandica på TV. Nu hoppas det backe och jag har glömt namnet på den polske storhopparen. Man är i Zakopane. Om man skulle dra till Ukraina? Malesh? Adam Malysz.
Elvis eller King? Martin Luther King-Day. Elvis föddes för en vecka sedan. Googlade. Sov hela kvällen. Slut av kylan. Av gårdagens vin. Master Blaster Stevie. Ulla på jobbet gav mig både bok och skiva om och med Ray Charles. Jag var bakfull. För mycket rödvin igår. Det får bli ett slut på det här.
Agoo hostel, Kokombele, Accra, Ghana
Hej.
Efter en promenad på 5000 steg till marknaden i Nima är jag nu tillbaka i tryggheten på mitt rum, Ada, luftkonditionerat och avskilt. Bestämde mig för att stanna en natt till så det blir en vecka här innan jag beger mig längs kusten västerut för att besöka slavhandlarnas Cape Coast och strandlivet i Busua.
Planerar att stanna ungefär en vecka på väg innan jag återvänder hit för att ta igen mig ett tag igen i bekanta trakter. Så bekanta de nu kan bli när värmen och mörkret håller en inomhus en hel del. Jag gör mina tvåtimmars promenader så att jag får ihop mina steg. På kvällarna är det bäst att ta taxi och inte vandra särskilt mycket. Det finns för mycket fallgropar.
Tre kvällar har jag varit på The Republic och två har jag lyssnat till musik på ZenGarden och +233.
Jag har tänkt en hel del på det du skrivit i dina senaste brev och velat kommentera, särskilt då dina påståenden och analyser av mig, mina skal, min musik och mina foton. Uppskattar ditt intresse och engagemang. Hoppas vi kan snacka lite om det när vi rings ikväll. Här kommer nu lite anteckningar som vad jag fått ner i skrift under mina första dagar i Accra och ett litet ljudprov som kanske handlar om att landa.
Planerar att stanna ungefär en vecka på väg innan jag återvänder hit för att ta igen mig ett tag igen i bekanta trakter. Så bekanta de nu kan bli när värmen och mörkret håller en inomhus en hel del. Jag gör mina tvåtimmars promenader så att jag får ihop mina steg. På kvällarna är det bäst att ta taxi och inte vandra särskilt mycket. Det finns för mycket fallgropar.
Tre kvällar har jag varit på The Republic och två har jag lyssnat till musik på ZenGarden och +233.
Jag har tänkt en hel del på det du skrivit i dina senaste brev och velat kommentera, särskilt då dina påståenden och analyser av mig, mina skal, min musik och mina foton. Uppskattar ditt intresse och engagemang. Hoppas vi kan snacka lite om det när vi rings ikväll. Här kommer nu lite anteckningar som vad jag fått ner i skrift under mina första dagar i Accra och ett litet ljudprov som kanske handlar om att landa.
Hon skickar mess och undrar om jag gått. Jo, jag gick hem men där fanns ingen. Nå, hon ville väl bli bjuden. En annan gång. Jag ville ha en varm kravlös kram. Det är kyla i den blåsiga luften. Jag skall nog inte ha nåt starkt att dricka trots kylan. Måste upp tidigt imorgon och få ordning på det nya livet 2018. Som verkar slinka in i det gamla. Så skärpning då. På onsdag börjar vattengympan. Imorgon gitarrandet. Och det är kyligt. Skäms för att jag är en dålig värd. Men det är hon inte riktigt värd, efter vad som spottats ut. Jag är värd nåt bättre än spott och spe.
FUCKING BLOODY 80s
Ågren har varit och hälsat på idag igen, så det som gjorts har gjorts med neddankad håg och stort besvär. Sinnesstämningen har gjort att mycket blivit ifrågasatt: Om det är värt att leva ett sånhärnt liv och vikten av det. Leva falskt p.g.a. ångest eller få ångest av falskheten... skrik, hyl under huden, i mitt bröst. Klimatet visar sina sämsta sidor, håller en fången. Även det kan man förbanna. Hela kvällen har gått åt till att planera köksinredning och plikttrogen som jag är har jag försökt engagera mig, ta ställning, komma med förslag. Men i grund och botten stegrar det sig inom mig. Jag undrar vad fan det är jag håller på med, det får ju mig att må dåligt. Strängarna spänns och det låter pinsamt. Kommer nåt att brista. Värdelöst javisst, men nåt annat då? Självförakt och bedövad smärta ligger som ett spindelnät omkring mig Värdelöst men smärtsamt. Vad är då värdefullt och smärtlöst. Harmonin. /89
Kommentarer
Skicka en kommentar