Obehag o stank den tjugonde 81

 

Vaknar sent. Låter morgonen gå till spillo. Tänker väl i sömnen också. På vad som var och vad som är. På att jag är negativ i mitt skrivande, speciellt då i mina diktát (i kvadrat). Att det inte vill sig, riktigt. Det borde bli mer mer mer. Litteratur som skriker? Rebel Yell. Behövs det mer? Har jag inte skrikit tillräckligt? Tänker tillbaka på hur jag tystat mig själv. Hur jag lidit. Hur det var 2006, 2012 och hur det är nu. 

Ett stråk av uppror, uppbrott, uppgivenhet. Tänker på hur det var fjol, att jag tankar bilen, men inte får betalt. Tycker jag kan lämna det bakom mig. Men det tar sin tid. Tankar på ansvar. Och hur det skall bli. På att Tom Petty dött och att jag läser Mojo till frukost, istället för lunch. Tankar på sommaren och hur skönt det ska bli att bege sig ut i skärgården. Funderingar på hur vädret skall bli. Bra först i augusti enligt Vädergubben. Funderingar på "brorsan". Borde bjuda till. Kanske ska ta mig en titt in i hans stuga. Höra hur det går, hur han mår. Orka bjuda till.

Hur många år har vi kvar? Varför är det oredigt i köket? På golvet under mina fötter har någon tappat smuts. Bytt ut trasan i köket. Tycker inte om det. Att inte ha blivit tillfrågad. Någon går i trappan. Snart river dom upp vägen här utanför. Och när skall jag bli erbjuden ett rum på serviceboendet Vreten. Får nog ta ett par år till. Och det är lördag. Skall vara på bättringsvägen. Kanske skulle ta och läsa lite franska, spela lite gitarr. Ge mig iväg ut. Städa upp. Plumsa i snö. Lyssna på en låt. Feeling Bad Blues? 

Tisdag på franska är mardi, & det sällan, men idag blev det. 

3 veckor borta, då får man kompensera innan och efter. 

Hellre innan. Det gäller att resa sig. Upp och ta sta. 

Sov på Opamox. Var ut och gick på lunchen. 

Lite dimmigt var det nog i skallen. 

Hur ska jag göra inatt, gäsp. 

Det blir fotboll. 

Kanske skulle ta mig en promenad till Kulturfabriken. 

För det är väl fotboll nästa tisdag också.

Mariehamns kvartetten övar tisdagar. 

Jag kanske skall invänta pension. 

Sakta träna, ta lektioner? 

Foto som gäller nu. 

I ett par år. 

Får se när man blir 63.

Här i Busua borde man kanske göra annat just nu än skriva, ännu. Borde ut och titta hur solen går ner. 18.05, söndag kväll. Anlände hit med Ibra, trotro och taxi. Senare blev det bonfire, trummor och dans. Skön kväll på Princess Corner. 

Prinsessan Emress. 

Hon skall koka mat åt oss imorgon. 

Låter superfint.

Fucking Dark 80s

Vakna upp i morse med obehag i tankarna. Obehag över att konfronteras med Uni igen. Återuppliva arabiskans oreda och strömmen av glåmiga studenter i ett snömoddigt centrum. 

Kör iväg fast tanken på att stanna hemma låg och tryckte. Tanken på att studielånet hunnit fram fick iväg mig. Men det hade inte kommit. Håltimmarna fylldes av oroligt irrande på jakt efter mat utan kött, kombinerat med upptäckarnyfikenhet. Huvudet stockat och molande huvudvärk. Arabiskan fjärran, men gjorde ett försök. Chri gladde med berättelser från Egypten, men ELMU-mötet fick vara.

Skottade snö så att svetten stank, alltid på gränsen till att ge upp. Ändå skänkte det praktiska arbetet glädje i sin konkreta verklighet av resultat. Gångarna i den mjuka snön är vackra i den böljiga omgivningen. Satte igång med att läsa ”Den osynliga draken” när skattedeklarerandet var över. Njuter av att läsa, spegla mina minnen och begrepp i hennes text. Fylla tomrummen med berättelser om en annan människas upplevelser och fastna för uttryck om hemlängtan och akut depression. Men fylls inte helt. Det är inte min värld helt och hållet. Det flicksamma haltar. 

Genom att texten känns nära kommer också känslan av alltför lättsam underhållning krypande, nånslags intellektuell känslopornografi a la veckotidnings-novell. Det lättsamt tröstande i en omgivning av verklighet. Ett slukande av naturalistisk (?) fiktion när världen gapar tomt emot. 

När det tryckta ordet blir ett surrogat för livet. När den osynliga befästningen är starkare än man tror. När det osynliga blodet strittar. Då fylls det verkliga av fiktion som ändå är en annan verklighet. En osynlig verklighet som sakta stämplar av sig på hållningen, bryter nackar och urholkar ögonen.

Imorgon måste jag försöka förbättra hygienen. Stanken skapar avstånd i sin osäkerhet.    /81