Uber den fjortonde 19
Tar mig hem till Agoo hostel per Uber-taxi med chauffören Michael. Tar den från The Republic där jag träffat Jordi med vänner. Fransmän, och nyzeeländare. Tövlade till det så att jag inte hade tillräckligt med cedis med mig. Jordi fick punga ut med 70 för mig, äsch och tack och lov. Jag hade dollar och euro, men hade glömt mina nya cedis-sedlar, 500 GHS, från Barclays Bank i kortbyxorna på vandrarhemmet.
I
Hugad på hugskott
Ägnad åt upptåg
Lupen eller betäckt
Öppen för skratt
Besatt eller sansad
Hursomhelst glad
Inkommande utfall
Infall dock helst
Helst omedelbums
Orden de bubblar
Snubblar på tungan
Ingen retur eller ånger
Så gå ut och var skön
Må vindarna smeka
Din lekamen amen
II
Berusningen brusar
Brottsjöar susar
Hamrar slår an
Strängar som spänns
Återkomst och drag
Tirader av slag
Böljande blå
Glänsande grön
Skimrande regnbåge
Skuttande och slö
Bankar himlen på
Svallande svalka
Massiv törst
Stor är kärleken
Leken ett omen
amen
III
Vart ska du gå?
Dit orden leder:
Längs stigar
Banor och böljor
På strador gator
Över myr och mo
Via ängar och bäddar
Genom vatten luft och eld
Nedför forsar och fall
Under och ovanför is
I bassängen på Mariebad funderar jag på sammanfattningar. Och vad 2016 egentligen var. A Year of Blood, Sweat and Tears. As bad or good as any. Värre än vanligt säger jag till Wille Mattsson på vernissagen i Sandåsens växthus. Bo Söderlunds Explodera. Så då så sitter jag här och undrar vad jag skall ta mig till. Köpa öl måhända.
Kom mig upp. Låg länge under täcket, men ger inte upp. Trots att det är trögt och slirar utan fart. Slir it up, it's been a long long time, höh.
Istället för att ligga hemma och sura så kom jag mig upp. Genomled dagen. Lyckas ta mig ut på lufs med canraterna. Löpte med Beijar och Liffe. Lugnt och sävligt, men jag löpte. En seger i sig. Tar mig genom oxveckorna osäkert. Kände att det skulle sitta fint med en öl, men det har det inte blivit i år, ännu. Bara vin och det var 12 dagar sedan. Skulle kunna gå och lägga mig nu då klockan visar på 21:23.
Abbe gick bort i mars skriver Cecilia och jag skriver Abbe var en fin kompis R.I.P. Ånnis kompis under några år efter skilsmässan. Labbar båda två. Och Abbe Lane verkar va en beauty som sjunger cubano. Katten ligger mitt på bädden så det finns ingen orsak att lägga sig ner och störa. Ska iväg snart på Obscuramöte med två bilder från ifjol. Spännande. För spännande för att kunna koppla av, så då sprutar jag ur mig lite ord efter arbetsdagens slut. Jag var till Trobergshemmet först och köpte kattsand på vägen hem. Och jag har inte tid att fördjupa mig i tankar. Det är så flyktigt allt. Går i mina tankar men kommer inte ut.
Gick till Fantasia och åt på lunchen. Eller Kompassbaren som min generation kommer ihåg den som. Ett ställe för riktiga karlar med medelhavsstuk. Finns i varje småstad.
Fucking 80s
Det är kallt i rummet, i egna sängen.
Så e jag då tillbaka här. Tillbaka med goda föresatser och mycket besvär, till mycket besvär. Skjuter på allt jag intalar mig själv jag borde göra. En recension av ”Song of Solomon” får vänta till imorgon, den har väntat länge nu och gjort sig påmind ständigt. Legat och pockat, bedövat. Båtfärden fylldes med tankar om resandet, men inte mycket kom. En film på TV förde tankarna till vagabonden, resenären i lössläppt skepnad. Tullen kollade i Nådendal som vanligt. Som vanligt var jag också spänd på genomgången där konfrontationen ännu en gång skulle upprepas. Tullaren som plockade ut folk ur strömmen fungerade med säker min. Honom kollar vi, det ansiktet döljer nåt. ”Up yours!” vill jag skrika, men håller tyst. Kvinnorna som låter händerna vandra över böcker och kläder och ockuperar sig med intryck av burkar av honung och gurka får ett snäsande Maarianhamina sig tillslängt på sitt självsäkra Kappelskääri.
Läser Vonnegut och försöker hitta något klokt att säga. Han ger tröst med sitt påstående att författare blir såna som hatar att författa. Skrivare e dom som hatar att skriva. Så e de me mig, jag vill författa men hatar att skriva. När upprördheten över att samla sig till skrift bereder såna svårigheter att det enda man tänker på är hur detta skall sättas i skrift, hur detta skall uttryckas, då blir känslan så stark att den kan klassas som het.
Det händer i tiden. Uppe i Alta (uppe, ja så uttrycks det) konfronteras polis och protestanter. Förvisso inte första gången som konfrontation mellan läger sker, men det här känns närmare, angelägnare och som något att ta ställning för. Undrar om alla poliser ser sig själv som ett annat läger och om tveksamheten inte gör sig påmind. Eller är sammanbitningen så hård att den inte berörs. Va e de för människor egentligen, poliser.
Dom sitter där
Begären fåniga
Kedjorna kättrar
Kättrare av marschen
Inte deras egen marsch
Vi står här
Ni står där
Grupperingar
Med skarpa gränser
Kommentarer
Skicka en kommentar