Nostalgielegi inställd den tionde
19 miljoner knappt.
...
elegi /sorgesång
de förflyktas
drömmarna
de sanna
blev inställda
instängda
i det förflutna
för att aldrig
komma upp till ytan
hela hållna
omfamnade
i djupa vattnen
av fiskar
bland bubblor
drömmen om en ö i solen
hägrar innan döden
dunkar till i bröstet
förgiftande dolk
tunn hinna
gränslös overklighet
förflyktad dröm
drömmer om att bli tatuerad
in i din hud mot min sköra
om att bli förväxlad
att gå in gå ut gå emellanåt dit
bort från förhäxelsens grepp
men ändå förevigad i bläck
allt detta medan Europa
skakas splittras separeras
ligger olyckligt utsuget
som en obestämd artikel
när inställsamma drömmar
gör sig till martyrer
är då drömmen över
John Lennon
Björn Afzelius
Leonard Cohen
en kväll på barerna
tillsammans med Lundell
bland damerna fränderna
obestämbart slut
:::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::
så såg jag
dig i en dröm
i en dröm som var som du
som du när du ännu ville
ville ännu inget annat ha
inget annat ha än mej
Det var så längesen
Så länge sen igår
Igår då ordet slank förflyktat
Slank ur mig som en ton
En ton som vägde tungt
Tyngre än en silverring
Var finns nyckeln nu
Nyckeln som blev kastad
Kastad ut i havets famn
I havets famn försvunnen
Försvunnen såsom kärlek
kärlek hopp och svek
Hjärtat dunkar tungt nu
Tungt som en maskin
En maskin djupt nere
Nere under ytan
Ytan piskad upp
Upp av hopp och smek
Förståndet det har drunknat
Har drunknat dukat under
Under tyngden av den lek
Den lek som är så svår
Så svår att spela
Så spel upp
En elegi
Förlorad i vinden
I vinden som ven
Ven för dom väna
Dom väna som var
Hon säger jag skall skriva en roman, en bok. Säger att det gör jag. Ett dramatiskt mästerverk som aldrig riktigt vill ta slut. Kanske man kan säga att vi kommit in i andra akten. Eller så inte. Dramat skall ha en höjdpunkt värd att vänta på. Finns kanske skäl att vika undan redan. Gå hädan. Skriva avskedsbrevet färdigt, men ändå lämna alla trådar lösa.
låt inte bitterheten bli ditt täcke
låt inte kärleken kväva dig
dröm dina drömmar
låt inget hindra dig
ta emot vad du får
livet en gåva en dröm
låt ingen chakra med det finaste
låt ingen ta det du vill
tar inte slut
breder ut sig
det täcke vi väver
av behov av dun av bly
varje natt på nytt på nytt
månen aldrig så ny som nu
låt inte bitterheten bli ditt täcke
låt inte min kärlek kväva dig
Hittar lite gamla texter, bl.a. denna: Avskedsbrev i november.
Tja. Hār e Mannen som fōrsvann. Kommer aldrig tillbaka. Han går vidare. Vem vet vart. Inte han och knappast någon annan heller. Han ār fōrlorad. Borta. Dōd. Inget att sōrja ōver. Han kanske har det rātt bra āndå. Kanske fōrtjänar det. Han har ju bjudit till, jobbat på. Inte velat, nån illa. Men. Kānslor ār kānslor och vad kan man gōra? Kānna efter, konstatera att det var āndå inte det. Det var nåt annat. Det gōr ont, så ont. Vārre på natten ān på dan. Nu sānker sig mōrkret. Sveper in. In i nuet i nowember. Jo, det ār ett avskedsbrev det hār. Som allt annat ār det. Det senaste. Snart ār det det sista. Snart. Men inte nu. Ännu lever vi på något sātt. Fullt ut. Och du visste inte vad du hade. Kunde inte ta emot. Inte heller ge utan krav. Tror jag kan. Vill. Ingen fōrstår sig på min poesi. Inte ens jag. Jo jag dōr. Fōrsvinner. Ār borta. Jag fanns. Men inte lāngre. Är inte. Inte allt är illa. Inte ens det goda. Finns inte. Vi var annorlunda. Det är dom flesta. Bāst på varandra. Men det var då. Fōr alltfōr lānge sen. Nu ār vi skuggorna som var. Så var det. Nu-e-nu. Far vāl till det fōrgångna. Farvāl. (På en bänk, på en båt, på en iPad Mini 14/11 2015)
Det var då.
Fōr alltfōr lānge sen.
Nu ār vi skuggor som var.
Så var det.
Nu e nu.
Så far vāl
Till det fōrgångna.
Farvāl.
Väcks av att telefonen trummar på vid 1/2 4. Hittar den inte. Låter bli. Va fan ringer hon igen. - Är du vaken Pupu? Vaknade så somna om är svårt. Tänker förstås på katten och att veterinären sa att det var ok att ge henne en spruta. Så på onsdag skall det ske. Eller? Grät i telefonen. Tvättade av mig och fortsatte att spela ukulele. Gick hem och kramade. Gick ut med J till Oliven. Hon sa att hon nog kunde ställa upp. Ett halmstrå. Jag har ju bestämt mig, men... En dag förr eller senare så skall det ändå tas, det definitiva beslutet. Det drar ut i fria luften, kan inte sitta stilla här och koncentrera mig. Men måste. Tänkte skriva poesi, men den försvann, lusten, kunnandet, orken. Skriva om begravning av min kärlek.
Så har jag begravt
Kärleken min
Vem skall jag nu
Ödsla den på
Nu när
Kärleken min är
Begravd
Begrip det
Ta min sorg
I dina händer
Låt den flyga
Som en fågel
Håll den till
Ditt bröst
Finns ingen
Återvändo
Döden tog över
Min själ begrovs
Ett täcke av bly
Ligger tungt
Vill fly
Vill bara vila nu
Vill inte dö än
Kommer nog
Samma väg
Snarast sen
Men ännu
Villfaren
farväl min själ mí Alma
(- 2004 - 2017 -)
frid över din
80s
Men orden ger tröst tycks jag mig märka. Ord som målas upp i radioprogram, på skivor, i böcker. Ord som finns utanför och kommer in. Pelles ord i radiodokumentet Gringo, Ulfs på Evangeline och turkana-folkets ord i historien om Alio. Jag satsar mer, det visar sig sedan i rastlöshetens oro och i svårigheterna att varva ner eller upp. Förskräckliga mittenlägen.
Ännu en dag, ännu en vecka och frågan kvarstår förvisso, vem är jag. Genast blir det trångt när breda bonusdottern drabbar lägenheten. Och samma fråga flyter upp, förvisso. Visst längtar vi bort men det är här vi skall stampa på tills vi kan hoppa bort, hoppa bort. Hoppa bort.
Tulpanerna slokar på bordet, ståndarna stoltserar runt pistillerna, kronbladen slokar, närmar sig förfall, bladen har böjt sig. Och i mitt minne dyker uppförsbacken i Pontypridd upp en solig eftermiddag i augusti för 1 1/2 år sedan. Spridda minnen i splittrad nutid.
Inte skall man väl behöva ta sig själv på så fullt allvar, även om det skulle behövas det också. /89
Kommentarer
Skicka en kommentar