VagDag: Firar fredag den fjärde

 

Tidig tisdag i februari. 

Dimman har inte lättat. 

Finns fortfarande dis. 

Men nånstans är det grönt. 

Så jag sätter ut en bild på FB. 

Länkar till Timbuktu. 

Fyra gillar direkt. 

Kollar Spotify. 

Publicerar Sagolandet.

Igår medan jag gick ut till Medimar funderade jag på spellistor som jag kunde göra med tio låtar. Sampo Sauri hade föreslagit att man skulle göra det, utan någon längre betänketid, på Facebook. Kom på att jag nog får dela upp albumen före och efter 1984 (då jag var 30). 

Vilka 10 album kom jag då på så där direkt, i alfabetisk ordning?

PRE 30:

The Beatles: Revolver  (1966)
Cream: Disraeli Gears (1967)
Miles Davis: Basic Miles (1973)
Bob Dylan: Blood on the Tracks (1975)
Bob Marley: Exodus (1975)
Joni Mitchell: The Hissing of Summer Lawns (1975)
Nationalteatern: Livet är en fest (1974)
Pink Floyd: Dark side of the moon (1973)
Patti Smith: Horses (1975)
Bruce Springsteen: Greetings from Ashbury Park (1973)

POST 30:

Johnny Cash: American III: Solitary Man (2000)
Nick Cave: Your Funeral, My Trial (1986)
Salif Keita: Folon (1995)
Ulf Lundell: Den vassa eggen (1985)
Veronica Maggio: Satan i gatan (2011)
Youssou N'Dour: The Guide (1994)
Thåström: Skebokvarnsv. 209 (2005)
Timbuktu: Full ära (2013)
Los Van Van: Amparamé (1997)
Cassandra Wilson: Harvest Moon (1995)

Det tog sin tid det där. Dags att gå vidare bakåt:

Understreckade-röda-rader-på-det-öppna-kontoret 1

Understreckade-röda-rader-på-det-öppna-kontoret 2

80s

Introspektiv muskelrock  (TE / Hbl 4/2/80) 

I 10 år har det funnits något som allmänt brukar gå under benämningen ”Musikrörelsen”. De första starka bevisen på att något var på gång visade sig på musikfesten på Gärdet i Stockholm sommaren 1970. En kultur vid sidan av den internationellt kopierande svenska popen presenterade sig. En alternativ musikrörelse visade sin första styrka.

Nu 10 år senare är Musikrörelsen en avsevärd faktor i svenskt kulturellt liv och visar fortfarande på nya vägar rotade i de erfarenheter som gjorts under det senaste decenniet. Musikerna i gruppen DagVag har varit med från början och t.o.m. tidigare då hippiekulturen hade sin korta blomning och band som International Harvester spelade improviserat med starka österländska influenser. DagVags andra LP Scenbuddism (Silence SRS 4660) spänner över det mesta av den musik som inlemmats i svensk alternativ musikkultur, från österländsk mysticism till punk. DagVag väckte uppmärksamhet redan med sitt första verk, men har med live-albumet Scenbuddism nått ännu längre. Skivan har blivit en av Musikrörelsens få storsäljare.

DagVag bildades i januari 1978 och har sedan dess fungerat i lite olika sammansättningar. Liksom titeln på det senast inspelade verket är de namn som gruppmedlemmarna tagit sig, en lek med ord. Namnen Stig Vig, Tage Zalvadore Dirty, Zilverzurfarn och Beno Zeno leder tankarna till punklivstil – jämför Sid Vicious, Johnny Rotten. Någon ren punk är det dock inte som spelats in framför publik i Tjockholm, Jätteborg och Ärebro hösten 1979, utan rak, men lätt tillbakahållen introspektiv muskelrock. Med saftigt tryck attackerar gruppen i inledningsstycket Dimma, en vandring i psykologiskt intressanta, men tyngande tillstånd.

Textmässigt har den svenska musikrörelsen strävat till konstruktiv social kritik och i detta avseende skiljer sig DagVag från grupper som t.ex. Nationalteatern. Den kritik som förekommer i låtarna Tjockhult (om storstan) och Fattiga och rika är grund, och knappast övertygande. Enligt textförfattaren Stig Vig är man dock mest ute för att roa folk och skapa stämning.

De lårar som lånats in från andra artister ger klara vinklingar om influenser från nyenkelhet (Jonathan Richmans Egyptian reggae) och 60-tal (Vild sak/Wild thing) i Hendrix tecken. Reggaen har stämplat rytmerna och kärlekens problem och njutningar texterna.

Sista spåret, den långa suggestiva Tokna & galna, en långsamt framrullande blues bygger broar till 60-talets International Harvester och förklarar ordleken Scenbuddism (om man så vill) med en text om att vi inte bara finns på den här planeten. Budskapet är cha-cha-cha. DagVag lär dyka upp på en konsertestrad i vår. Scenbuddism är en god förhandsrekommendation.    /80

Jobbar med att sätta ihop en fotoutställning om Människor och miljöer i Mariehamn runt 1980. Lennart Alexandersson tog en bild av Socis bakgård innan huset revs 1975. Smått inspirerad av omslaget till Fleetwood Macs första LP på bolaget Blue Horizon 1968.

***

Skall det trampas runt i menlösheter eller meningslösheter? Stora frågetecken uppenbarar sig vid horisonten och jag kan inte fungera självklart enkelt. När man nu kan det? Mer än ibland. Funderar på vägar ur eller bort, men bara delvis, för samtidigt förstärks viljan att stanna kvar. Skumt eller hur? Dessa lördagsstädningar känns överflödiga Var inte så här i Gamlas nej. Har blivit måsta på nu. 
På kvällen var vi på konsert. Karuna spelade till viss belåtenhet, men jag ville inte stanna kvar och diskutera hur det känns att vara antroposof. Ville hem och se ”Paris, Texas” och dit gick kvällen. Kändes inte lika betagande så där andra gången, men visst tittade man gärna.
Ute är vädret sånt att man inte kan låta bli att kommentera det; regn, rusk och blåst. Alltså inte nåt man väntar sig i februari. Vårvindar friska? Tittar lite på det jag skrivit hittills i boken här och irriteras över käcka vändningar som jag ibland försöker dra till med. Får försöka slipa dem med tiden. Sätter mig på WC:t och läser lite till.   /89

Dumt nog blev det mycket whiskey sen kväll och natt. Dagen blev en pina. Orkade mig inte upp med klockan. Ringde sedan och sa att jag kommer efter lunch. Gick ändå till jobbet till 11 och på lunch med Pekka till Vreten. Gjorde affischer med Tony Wikström och körde ut till Odalgården och Posten i Sviby dit Rock de lux kommit. Köpte öl på S-Market. Vid 20.30 var det gitarr med Robban. Och sedan promenad för att nå 10K för första gången i februari.    /2019