17 oxo
Ett minne till
Skrivit har jag, men inte här hemma, utan i Indien. Har blivit 60. Är tillbaks i rutinerna. Ikväll när jag kom hem från söndagsträningen med gubbarna var det slagsmål på gården. Katterna morrade och fräste. Jagade bort inkräktaren, en spräcklig en. Tillbaks efter att ha förföljt den, så var den svarta strykarn här. Försvann dock snabbt när jag kom.
Alma ville inte så gärna komma in, men hon kom och ligger nu och slickar sig. Inga sår, såvitt jag ser.
I Babel säger Per-Olof Enqvist att han använder han istället för jag. Går lättare att beskriva då, när det inte blir så personligt. Det personligare överflyttas till 3dje person och öppnar upp spärrarna.
... Gästboken tar abrupt slut på mitten. Ditt liv ändades följande vinter. Jag hälsade på dig julen 1975 på ålderdomshemmet på Kyrkbacken i Nagu. Mamma och jag tog farväl. 3 månader senare var du död. Jag flög in från Uppsala, från Arlanda över min älskade skärgård till Åbo. Därifrån tog jag bussen ut, en vacker vinterdag för 30 år sedan. Och jag kan ännu känna sorgen som jag bar på. Att jag aldrig, aldrig mer skulle få se dig levande igen. Inte i detta liv åtminstone. När jag tänker på det fylls mina ögon av tårar. Tårar jag inte kunde gråta då, för jag skulle ta det som en man. Vi bar kistan ut ur kyrkan till den grav där min bror Nalle ( Ray Kjell-Åke Eckerman) legat sedan 1962 och mofa Axel Ekqvist sedan 1965. Nu fick även uu ro vid din kärastessida och ditt 10-åriga barnbarn. Du vägde inte mycket, det var väl knappa 50 kg, men sorgen min vägde minst 50 ton...
17.3. kanske. Måndag morgon, blev väckt av Bö som skulle ut och intervjua Black Man. Jag stod över, ville hellre dra ut på galna aventuras i den kvinnliga mystiken. Det gick till klockan tre inatt igen med Isaac Delgado på Rio Bar Club eller Jhoni som den även kallas. Svettigt och bra. Quien invento el mambo? Blir kanske intervju på tisdag. Los mujeres la vuelven locas. Ett tio dar gammalt fax från R kom fram idag och det får mig att fundera över vad som kommer att hända sen när den här trippen är över. Repiteló, las mujeres la vuelven locas. Oh, my God. Ay Dios, Amparame. Låt mig få behålla kraften. Kärleken. Några jävla fiskförsäljare ringer på dörren och stör. Yu sover och jag dricker öl. Ventilationen brummar. Mario, el chofer con el Buick var uppbragd i natt utanför Jhoni. Snuten hade slagit till mot nån gammal man som illegalt kört taxi, 3000 pesos i böter. Det är så mycket som är snett här, men svårt att förstå och att få folk att tala om hur det verkligen är, på band.
Vad har hänt sen sist då? Jag har blivit rakad, Bö bestulen i samband med flytten från halvghettot upp till 5te våningen över gatan med havsutsikt och terrass, oh ah. Vi bestämde oss till sist för att inte fara till Santiago och bytte ställe istället. Vicken skillnad. Bös 160 $s kanske vi inte får igen, men det jobbas på det, rotas och hotas. Snedtrip den grejen tyvärr.
Alma ville inte så gärna komma in, men hon kom och ligger nu och slickar sig. Inga sår, såvitt jag ser.
I Babel säger Per-Olof Enqvist att han använder han istället för jag. Går lättare att beskriva då, när det inte blir så personligt. Det personligare överflyttas till 3dje person och öppnar upp spärrarna.
MAARIANHOME-BREVEN #11b
Fortsättning på ett brev till momi Ada 2005.
... Gästboken tar abrupt slut på mitten. Ditt liv ändades följande vinter. Jag hälsade på dig julen 1975 på ålderdomshemmet på Kyrkbacken i Nagu. Mamma och jag tog farväl. 3 månader senare var du död. Jag flög in från Uppsala, från Arlanda över min älskade skärgård till Åbo. Därifrån tog jag bussen ut, en vacker vinterdag för 30 år sedan. Och jag kan ännu känna sorgen som jag bar på. Att jag aldrig, aldrig mer skulle få se dig levande igen. Inte i detta liv åtminstone. När jag tänker på det fylls mina ögon av tårar. Tårar jag inte kunde gråta då, för jag skulle ta det som en man. Vi bar kistan ut ur kyrkan till den grav där min bror Nalle ( Ray Kjell-Åke Eckerman) legat sedan 1962 och mofa Axel Ekqvist sedan 1965. Nu fick även uu ro vid din kärastessida och ditt 10-åriga barnbarn. Du vägde inte mycket, det var väl knappa 50 kg, men sorgen min vägde minst 50 ton...
Minns sommaren 1966. Jag fick köra Sputnik själv. Mofa var död och det var bara Du och jag på Sandback. Jag hade blivit mannen i huset. På väg ut från bussen i Käldinge, genom det smala Norrsundet till Kirjais sjöng jag sånger från en annan värld. Just under den turen var det Paperback Writer av och med John Lennon och The Beatles som snurrade i huvut.
1997
17.3. kanske. Måndag morgon, blev väckt av Bö som skulle ut och intervjua Black Man. Jag stod över, ville hellre dra ut på galna aventuras i den kvinnliga mystiken. Det gick till klockan tre inatt igen med Isaac Delgado på Rio Bar Club eller Jhoni som den även kallas. Svettigt och bra. Quien invento el mambo? Blir kanske intervju på tisdag. Los mujeres la vuelven locas. Ett tio dar gammalt fax från R kom fram idag och det får mig att fundera över vad som kommer att hända sen när den här trippen är över. Repiteló, las mujeres la vuelven locas. Oh, my God. Ay Dios, Amparame. Låt mig få behålla kraften. Kärleken. Några jävla fiskförsäljare ringer på dörren och stör. Yu sover och jag dricker öl. Ventilationen brummar. Mario, el chofer con el Buick var uppbragd i natt utanför Jhoni. Snuten hade slagit till mot nån gammal man som illegalt kört taxi, 3000 pesos i böter. Det är så mycket som är snett här, men svårt att förstå och att få folk att tala om hur det verkligen är, på band.
Vad har hänt sen sist då? Jag har blivit rakad, Bö bestulen i samband med flytten från halvghettot upp till 5te våningen över gatan med havsutsikt och terrass, oh ah. Vi bestämde oss till sist för att inte fara till Santiago och bytte ställe istället. Vicken skillnad. Bös 160 $s kanske vi inte får igen, men det jobbas på det, rotas och hotas. Snedtrip den grejen tyvärr.
Soy un hombre sincero,
de donde crecen las palmas
Soy songo, soy son
Un pajazo con
Lagrimas
En alma
80s
Och imorgon skall jag jobba trots att det är lördag, men skärtorsdan blir fri istället. /88
Kommentarer
Skicka en kommentar