23 dagar in i virriga minnen
Inte höstkänning precis, det är påsken som närmar sig. Denna tid av smärta. Mor har ont och jag vet inte vad jag skall ta mig till. Får svårt att andas och tänker ge upp. Fly. Men tog mig ändå till styrelsemöte från sax och franska. Kanske det var saxandet som fick mig att må dåligt, min oförmåga. Eller det att jag tog en Opamax för att kunna sova maximalt. Hänga med. Avtrubbad. Vad ta sig till? Invänta morgondagen? Kalla på läkare. Hitta smärtstillande. Åka till akuten? Ringa doktorn. Imorgon blir det ÅHS. Vem skall man tala med där?
 |
Sweet eller Slade? Swede! Sweet bitterness. Bitter Sweet Symphony. Sweet little 16. Minnen väller in från Elzbiete i Riga. Ligger ågar mig. Undrar vad som kommer. Vad som varit. Vad det beror på. Lever film. The Killing of a Sacred Deer. Lost Highway. |
Central mentallyrik
Förstås förståss
Av ingen nånsin
Sinnesförvirring
Urladdning
Upptrapp
Gav inte avslöjandet
En chans på 1000 -
Sen senare sågs en
Skugga ge sig vika
Som i en bild av CMR
Av på mitten
Utstuckna ögon blind
Förvåningen av att det
Mest privata fläkts ut
Utan pardon och skam
Det utbredda tecknet
Går isär spricker som i
En sång av LC då
Ljuset tar sig ut och in
Ur ett smyckeskrin
På botten av det Svarta
Sjuder havet skönt
Centralt mentalt
Som Romanov parat
Förstå mig då i hand
Kriminellt övertag
Jalta haltar fram
Det kunde varit vi
Egentligen
Du jag där också
Omfamnade på sju
Drunknade i dryck
Upp på nio tio upp
I fortsättningen nu
Gripande kyla
Sticker står
Och du där
Medan dagarna gå
Frånvarande i det
Närvarande
Självständigt
Gick mig ut till slut i tid
I den evigt nya skymningen
Gick dit där dagen gryr så
Så småningom bestämd igen
Hemkommen.
Bättre hemkommen än bortkommen.
En av dagens spridda tankar.
Tänkts på andra sidan havet.
Det är sent på jorden.
Det var i Berlin Wedding låg.
En ort i norra delarna av stan.
Ett ställe på vägen.
Såg skylten från en taxi.
Det var då.
Dagens ord på 45 rader kommer väl med här. Ord från morgonen. Grät en skvätt på U-Bahn. Saknade meningar. Saknar ord. Kan inte underhålla med nåt trevligt. Låter det vara, och undrar om det blir nåt mer, eller vart vi är på väg. Tassar på och undviker bråk, så tråkig är jag. Får väl försöka igen. Ladda om och inte sörja. Sorg finns det alltför mycket av ändå. Känns inte bra, blev inte vad det skulle. Blev Berlin. Bara att åka med och ängslas. Försöka hålla styrfart. Förbi väggar och grund.
MAARIANHOME-BREVEN #16
Bläddrade i Tidningen Åland idag på skithuset när jag kom hem efter en snurrig dag på jobbet. Tänkte slänga blaskan men upptäckte att det i ett reportage från vår östligaste kommun Brändö, fanns en lista med boktips. Det var Mankell, Emanuelböckerna och Stephen King. Halva listan bestod av böcker skrivna av dig, Mats. Cell grön har jag inte läst men Vinterviken och Såpa har jag plöjt. Skickar över tidningen så får du se med egna ögon vad som står på sidan 16. På sidan 11 finns en kort notis:
Eckerman överklagar
Tom Eckerman, kulturchef i Mariehamn, överklagar den fällande domen för rattfylleri (pl).
Vad kan man göra annat än klaga här i jämmerdalen? Det finns så mycket ruttet i den här stan som jag nuförtiden benämner Maarianhome, en lek på fingelska. Mariehamn heter Maarianhamina på finska. Många här tycker inte ens Sta’n skulle ha ett finskt namn. Home är ju hem på engelska. På finska betyder det mögel...
***
Historien bakom mitt åtal för rattfylleri är otroligt. Nåt som knappast kan hända någon annanstans än här. Den 31.7. satt jag på min elcykel, en kinesisk cykloped och rökte en Camel, önskar det varit minst en Cohiba. Då dyker en mörkblå Toyota från höger och tvärnitande framför mig. Den svängde över från höger till vänster i en kurva, 50 meter från mitt nuvarande hem på Östernäsvägen 17.
Ur bilen rusade en rödbrusig man och röt på finlandssvenska:
”Polisen!”
”Jaha”, sa jag. ”Kan du bevisa det?”
Han ignorerade totalt min fråga och med dålig andedräkt frustade han mig rakt i ansiktet:
”Ni är berusad”.
”Javisst, man skall alltid vara berusad, det säger både Rimbaud och jag”.
”Då kallar jag på polis” sa - låtom oss kalla honom, Bellman.
”Polis”, sa jag, ”det e ju du”.
”Nä, på patrull” sa han.
”Gör det du, då kanske du får en biroll i mitt verk om Maarianhome. Ska du inte kolla om jag har nåt skumt på mig också, hasch, ecstacy eller anabola steroider?” frågade jag medan vi satt och väntade på patrull.
”Har du de då?” frågade Bellman.
”Du kan ju visitera mig om du vill” sa jag. Han teg och vred sig.
Jag tänkte på ”I shot the sheriff” medan jag satt där i roadblocket vid tvåtiden.
”Everytime I plant a seed, he says cut it before it grows, sheriff John Brown” och ”Rebel music (3 o’clock Road Block)” ”I ain´t got no birth certificate on me”.
En blåvit VW-van med POLIS skrivet på dörren stannade olagligt på trottoaren, saftblandaren hade dom inte vett att sätta på. Två uniformerade män steg ut. Först kom äldre kommissarie Christer Eriksson. Han var den ledande av de två, den andra stirrade bara fånigt på.
”Kan du blåsa”, sa äk Eriksson.
”Jo, jag e saxofonist” sa jag.
”Så blås då!”
Jag blåste 1,08 ‰. Det är väl det ungefärliga värdet när man druckit 2 pint Koff Mellan med Björn Rosenström, en stor flaska Thors Hartwall III på Bastun till tonerna av Nintendomusik från Norrtälje och slutligen en 1/3 Legenda IV och till syvende och sist en Two Fingers Tequila på ångbåten Von Knorring.
Drog mig därifrån vid pass över ett. Spänningen var låg i min Annapurna så jag vandrade ledandes den genom Tullarns äng, över Gröna Udden, uppför backen förbi bangolfbanan vid Övernäsgården: Satte mig utpumpad ner och njöt röken av några bloss. Sen ramla Bellman ner från Guvetva. I efterföljande förhör har han påstått se mig komma körande utan hjälm vid alkoholisthemmet på Parkgatan 24, mitt emot stans äldsta hus Övernässtugan. Han vände om och förföljde ett fordon som rörde sig tyst i natten och undvek att störa de obefintliga vandrare som annars går cykelbanan fram. Han måste ha varit hög på beslagtagen ecstacy eller annars bara borta i en eller annan pipdröm.
Samtidigt i Badhusparken på andra sidan stan våldtas tre trettonåriga flickor av några tonårspojkar från Stockholm.
ÄK Eriksson ber TE stiga in i Svarta Majan. Det skall faras till ÅHS för att tas blodprov.
”Ja” sa jag, ”let´s go!” och tyckte det kunde var kul att se hur Processen går till.
Bilen rullade vinglande fram längs Eckerman Avenue i natten, rundade Ålandsplan med sitt minnesmärke över Algot Johansson, Diamanten som sprängde stenen, och vidare mot sjukhuset längs Österleden. Väl framme vid akuten drog jag mentalt fram kuken och pissa i en rabatt. Väl inne stod Alexandra Tran färdig med en nål. Stack den osäkert i min ven, men det kom inget ut. Hon höll på att få dimp och önskat att hon aldrig lämnat Nam. Det gick till slut för henne. Och ÄK Eriksson bad att få mitt körkort. Jag sa ”Ain’t got no birth certificate on me”.
”Körkortet, tack” sa han.
Jag håvade upp det. Med darrande barnslig handstil skrev han ner mina konfidentiella. Bad mig signa.
Jag sa ”Nej”.
Han skrev: Vägrar skriva på.
Körde hem mig.
Eller egentligen till gården där dom utvecklingsstörda bor.
Livet har sedan dess varit mer farsartat än vanligtvis. En tragikomisk elegi. Var sjukskriven tre veckor i början på mars och passade på att ordna mina arkiv där jag fann några saker om dig. Artikeln jag skrev 95 för Svenskbygden efter vårt fina snack på Munchmuseet, Ditt bidrag om Åkåtska havet i rapporten från Maritima barndomsdagar 97, ett foto där du dansar med Siri på Club Nautical till Honolulu Boys med mig och Riitta i bakgrunden. Hittade också ett kort där du sa att du besökt mitt fina bibliotek 98.
Jag tänker rätt ofta på dig. Min dotter Anni 13 ½ läser flitigt. Hennes favorit är för tillfället Per Nilsson, men hon har redan bekantat sig med Emma och Daniel. Och fick mersmak. Var på Gotland i maj ifjol, tänkte förstås på Maj Darlin och på hur vi båda hade en svår faderlös barndom. Till min 50-årsdag ifjol fick jag en tvåmanskajak som jag har svårt att hitta nån kompanjon till, nu när min hustru är allvarligt sjuk. Riitta fick livmoderscancer 13/2 2004 och den 11/1 upptäcktes att hon har metastas i ryggraden. Går på cellgift nu. 2ndra behandlingen av sex. Den sista dosen får hon först vid midsommar. Ifjol strålades hon hela våren i Åbo och nu i februari fick hon ytterligare tio strålbehandlingar. Jag går på Triptyl för att bota min reduktiva depression, röker Camel, dricker whiskey och försöker hitta spåren av min fader. Far till den lilla orten Eckerman (pop. 303) i Chippewa County, Norra Michigan nära Lake Superior om 10 dar. 12 miles norröver ligger Paradise. Tänkte kombinera det med en pilgrimsfärd till Hibbing och Duluth i Minnesota samt kanske The Twin Cities där Zimmermann växte upp och studerade. Han skrev första delen av sin självbibliografi ”Chronicles vol 1” ifjol och jag läste den med behållning. Han fick mig att längta till New Orleans, inspelningsplats för hans ”Oh Mercy”. Med bandet Sega Gubbar håller vi på och övar in ”Do You Know What it Means (to Miss New Orleans)”. Men Mississippi får man kanske ta nån annan gång. Kanske med min hjärtebroder Bö, som kom ut med sin första CD förra veckan: ”Här igen”. Den avslutas med en låt om Tom i reggaetakt ”Precis som Tom Tungs Blues”.
Nya färder, land och riken
Hemma bra men borta bäst
Landade precis, vad här är trångt
Nånting i grund och botten vrångt
Längtar redan nu till nästa mål bak frusen horisont
Stora planer, easy skankin’
Herre över läget, allt är lugnt
Barn och hustru, hund, top rankin´
Men ruset ebbar ut, krafterna tar slut
Även för den starkaste känns livet nån gång tungt
Jag är trött, jovisst. Kallar mig upproriskt för Tom Trötskij. Ö-Tom, Tom Tom-Het, TΩM, TT, men kanske mest av allt bara Ecker Man. Jag frågade min psykiater om hon tror att jag är schizo, nojjig eller annars bara ett galet gränsfall. Hon sa att jag just nu är inne i en lätt depressiv period som kan växla till mani eller gå ännu djupare ner. 3 veckor tidigare hade jag gått till mentalvårdsbyrån efter att ha genomlidit två timmar i rätten där jag försökte stå upp som Castro i ”La Historia Me Solvera”. Jag har folkets sympati men shitstemet bara grinar illa och visar sina käkar. Fick ett hånflin till svar den 28/2; den 11 mars kommer en kanslidom. När åklagarn efteråt flinande sa att ”vi får hoppas det blir en bra dom” så snäste jag: ”30 dagsböter och körkortet på hyllan i 4 månader för körning utan hjälm och ratt, tycker du det e bra för nåt jag inte gjort? Nä, nu går jag och sjukskriver mig, så blir det ännu dyrare för erat blamhälle.”
Sagt och gjort: Jag gick upp till mentalbyrån och sa:
”Jag har en sanndröm om att jag från mitt fönster i tornet sitter och prickar snutarna när dom går ut genom dörren tvärs över gatan. Sen går jag till Tingsrätten, söker upp åklagare Byholm, tränger upp honom mot väggen och väser: höger eller vänster? Innan han hinner svara tömmer jag hela magasinet i min Kalaschnikov. Det sista han stönar är vad har jag gjort? Jag tittar honom stint i ögonen och säger lugnt: Du har hängt upp mig i kuken, därför ska du dö. Jag vänder på klacken, spatserar med k-pisten dinglande längs sidan som den värsta israel eller svarta panter och vandrar ner mot Östra hamnen. Går ut över vattnet (som ju är istäckt nu). Jag tror jag behöver en brejk.”
Ur bilen rusade en rödbrusig man och röt på finlandssvenska:
”Polisen!”
”Jaha”, sa jag. ”Kan du bevisa det?”
Han ignorerade totalt min fråga och med dålig andedräkt frustade han mig rakt i ansiktet:
”Ni är berusad”.
”Javisst, man skall alltid vara berusad, det säger både Rimbaud och jag”.
”Då kallar jag på polis” sa - låtom oss kalla honom, Bellman.
”Polis”, sa jag, ”det e ju du”.
”Nä, på patrull” sa han.
”Gör det du, då kanske du får en biroll i mitt verk om Maarianhome. Ska du inte kolla om jag har nåt skumt på mig också, hasch, ecstacy eller anabola steroider?” frågade jag medan vi satt och väntade på patrull.
”Har du de då?” frågade Bellman.
”Du kan ju visitera mig om du vill” sa jag. Han teg och vred sig.
Jag tänkte på ”I shot the sheriff” medan jag satt där i roadblocket vid tvåtiden.
”Everytime I plant a seed, he says cut it before it grows, sheriff John Brown” och ”Rebel music (3 o’clock Road Block)” ”I ain´t got no birth certificate on me”.
En blåvit VW-van med POLIS skrivet på dörren stannade olagligt på trottoaren, saftblandaren hade dom inte vett att sätta på. Två uniformerade män steg ut. Först kom äldre kommissarie Christer Eriksson. Han var den ledande av de två, den andra stirrade bara fånigt på.
”Kan du blåsa”, sa äk Eriksson.
”Jo, jag e saxofonist” sa jag.
”Så blås då!”
Jag blåste 1,08 ‰. Det är väl det ungefärliga värdet när man druckit 2 pint Koff Mellan med Björn Rosenström, en stor flaska Thors Hartwall III på Bastun till tonerna av Nintendomusik från Norrtälje och slutligen en 1/3 Legenda IV och till syvende och sist en Two Fingers Tequila på ångbåten Von Knorring.
Drog mig därifrån vid pass över ett. Spänningen var låg i min Annapurna så jag vandrade ledandes den genom Tullarns äng, över Gröna Udden, uppför backen förbi bangolfbanan vid Övernäsgården: Satte mig utpumpad ner och njöt röken av några bloss. Sen ramla Bellman ner från Guvetva. I efterföljande förhör har han påstått se mig komma körande utan hjälm vid alkoholisthemmet på Parkgatan 24, mitt emot stans äldsta hus Övernässtugan. Han vände om och förföljde ett fordon som rörde sig tyst i natten och undvek att störa de obefintliga vandrare som annars går cykelbanan fram. Han måste ha varit hög på beslagtagen ecstacy eller annars bara borta i en eller annan pipdröm.
Samtidigt i Badhusparken på andra sidan stan våldtas tre trettonåriga flickor av några tonårspojkar från Stockholm.
ÄK Eriksson ber TE stiga in i Svarta Majan. Det skall faras till ÅHS för att tas blodprov.
”Ja” sa jag, ”let´s go!” och tyckte det kunde var kul att se hur Processen går till.
Bilen rullade vinglande fram längs Eckerman Avenue i natten, rundade Ålandsplan med sitt minnesmärke över Algot Johansson, Diamanten som sprängde stenen, och vidare mot sjukhuset längs Österleden. Väl framme vid akuten drog jag mentalt fram kuken och pissa i en rabatt. Väl inne stod Alexandra Tran färdig med en nål. Stack den osäkert i min ven, men det kom inget ut. Hon höll på att få dimp och önskat att hon aldrig lämnat Nam. Det gick till slut för henne. Och ÄK Eriksson bad att få mitt körkort. Jag sa ”Ain’t got no birth certificate on me”.
”Körkortet, tack” sa han.
Jag håvade upp det. Med darrande barnslig handstil skrev han ner mina konfidentiella. Bad mig signa.
Jag sa ”Nej”.
Han skrev: Vägrar skriva på.
Körde hem mig.
Eller egentligen till gården där dom utvecklingsstörda bor.
Livet har sedan dess varit mer farsartat än vanligtvis. En tragikomisk elegi. Var sjukskriven tre veckor i början på mars och passade på att ordna mina arkiv där jag fann några saker om dig. Artikeln jag skrev 95 för Svenskbygden efter vårt fina snack på Munchmuseet, Ditt bidrag om Åkåtska havet i rapporten från Maritima barndomsdagar 97, ett foto där du dansar med Siri på Club Nautical till Honolulu Boys med mig och Riitta i bakgrunden. Hittade också ett kort där du sa att du besökt mitt fina bibliotek 98.
Jag tänker rätt ofta på dig. Min dotter Anni 13 ½ läser flitigt. Hennes favorit är för tillfället Per Nilsson, men hon har redan bekantat sig med Emma och Daniel. Och fick mersmak. Var på Gotland i maj ifjol, tänkte förstås på Maj Darlin och på hur vi båda hade en svår faderlös barndom. Till min 50-årsdag ifjol fick jag en tvåmanskajak som jag har svårt att hitta nån kompanjon till, nu när min hustru är allvarligt sjuk. Riitta fick livmoderscancer 13/2 2004 och den 11/1 upptäcktes att hon har metastas i ryggraden. Går på cellgift nu. 2ndra behandlingen av sex. Den sista dosen får hon först vid midsommar. Ifjol strålades hon hela våren i Åbo och nu i februari fick hon ytterligare tio strålbehandlingar. Jag går på Triptyl för att bota min reduktiva depression, röker Camel, dricker whiskey och försöker hitta spåren av min fader. Far till den lilla orten Eckerman (pop. 303) i Chippewa County, Norra Michigan nära Lake Superior om 10 dar. 12 miles norröver ligger Paradise. Tänkte kombinera det med en pilgrimsfärd till Hibbing och Duluth i Minnesota samt kanske The Twin Cities där Zimmermann växte upp och studerade. Han skrev första delen av sin självbibliografi ”Chronicles vol 1” ifjol och jag läste den med behållning. Han fick mig att längta till New Orleans, inspelningsplats för hans ”Oh Mercy”. Med bandet Sega Gubbar håller vi på och övar in ”Do You Know What it Means (to Miss New Orleans)”. Men Mississippi får man kanske ta nån annan gång. Kanske med min hjärtebroder Bö, som kom ut med sin första CD förra veckan: ”Här igen”. Den avslutas med en låt om Tom i reggaetakt ”Precis som Tom Tungs Blues”.
Nya färder, land och riken
Hemma bra men borta bäst
Landade precis, vad här är trångt
Nånting i grund och botten vrångt
Längtar redan nu till nästa mål bak frusen horisont
Stora planer, easy skankin’
Herre över läget, allt är lugnt
Barn och hustru, hund, top rankin´
Men ruset ebbar ut, krafterna tar slut
Även för den starkaste känns livet nån gång tungt
Jag är trött, jovisst. Kallar mig upproriskt för Tom Trötskij. Ö-Tom, Tom Tom-Het, TΩM, TT, men kanske mest av allt bara Ecker Man. Jag frågade min psykiater om hon tror att jag är schizo, nojjig eller annars bara ett galet gränsfall. Hon sa att jag just nu är inne i en lätt depressiv period som kan växla till mani eller gå ännu djupare ner. 3 veckor tidigare hade jag gått till mentalvårdsbyrån efter att ha genomlidit två timmar i rätten där jag försökte stå upp som Castro i ”La Historia Me Solvera”. Jag har folkets sympati men shitstemet bara grinar illa och visar sina käkar. Fick ett hånflin till svar den 28/2; den 11 mars kommer en kanslidom. När åklagarn efteråt flinande sa att ”vi får hoppas det blir en bra dom” så snäste jag: ”30 dagsböter och körkortet på hyllan i 4 månader för körning utan hjälm och ratt, tycker du det e bra för nåt jag inte gjort? Nä, nu går jag och sjukskriver mig, så blir det ännu dyrare för erat blamhälle.”
Sagt och gjort: Jag gick upp till mentalbyrån och sa:
”Jag har en sanndröm om att jag från mitt fönster i tornet sitter och prickar snutarna när dom går ut genom dörren tvärs över gatan. Sen går jag till Tingsrätten, söker upp åklagare Byholm, tränger upp honom mot väggen och väser: höger eller vänster? Innan han hinner svara tömmer jag hela magasinet i min Kalaschnikov. Det sista han stönar är vad har jag gjort? Jag tittar honom stint i ögonen och säger lugnt: Du har hängt upp mig i kuken, därför ska du dö. Jag vänder på klacken, spatserar med k-pisten dinglande längs sidan som den värsta israel eller svarta panter och vandrar ner mot Östra hamnen. Går ut över vattnet (som ju är istäckt nu). Jag tror jag behöver en brejk.”
Fick lätt ett papper där det stod: Vad fattas dig? F33.1!
Anyway, ta en Toy. Det bästa önskar, Tom
80s
Skärtorsdag skall det visst vara och jag har haft ledigt från jobbet, men nog jobbat på alldeles tillräckligt i huset. Från 11 till 1/2 6 höll jag på och drog ner väggar och garderober och nu tar det alltså nog till lördag innan jag kan fortsätta för i morgon är det långfredag och det passar sig väl inte.
Var ut på en länk sent omsider efter nio när jag sett alla program jag velat se, Listan, Evert Taube, Yemen och nyheterna. Vann igen över Riitta i ett parti schack.
Jamen just det ja, Riitta är gravid, det sade testet och nu är vi inne på den vägen igen och man får hoppas att det inte slutar lika snöpligt som förra gången.
Idag kom bekräftelsen att vi skall till Portugal efter midsommar se hur det går med det om komplikationer tillstöter.
I mitten av november är det sagt att det skall bli av; blir det en flicka? Grannen ovanför skriker åt sin dotter för det mesta. Nästan så mycket att man undrar om man skall lägga sig i... /89
Bad-Kozikode-Göran-kollar-kaja
Kommentarer
Skicka en kommentar