Mischmasch 26

 

Lämna det bakom dig nu, för så fort som det är nu - är det redan då. Publicerade Fredagsporträtt och fick uppskattning i ordalag. Vaknar upp i sommartid. Funderar på vad man går igenom. Dessa damer och deras förehavanden. Och mest vill jag bara vara. Med mig själv och skapa. Få undan mera. Lämna det bakom mig. Väntar på nästa resa och vet. Borde få undan massor. Gräva i lådor och organisera. Så då så. Sätt igång. Lägger mig raklång.

Barcelona. Vaknar mitt i natten och kan inte somna om. Ligger och vrider mig. Vill inte stiga upp. Kämpar emot och drömmer om jobbet, negativt. Om hur jag blivit lurad och bedragen. Missförstådd och avundad. Och att jag kanske egentligen inte kan nånting. Att allt jag gjort har blivit fel. Stiger ändå upp till slut när klockan är lite över sju och sätter igång. Med sysslorna, tidningsläsandet och kaffekokandet. Plötsligt dyker Lilla kärleken med Ulf Lundell upp. Gräver i minnet. Kan det ha varit 2009 vi var till Barcelona i den sena våren. Då när jag spelade låten en natt i ett billigt hotellrum. Vid sidan av Ramblas i Raval. Jag hade högtalare till telefonen och du sov och jag kollade messen i din telefon. Och allt gick så fort och blev dimmigt. Och pellejönsen på kaféet. Och killen som försökte sno min telefon. När vi efter en kväll av för mycket sangria skulle ha ännu mer vin i närbutiken. Och alla cigaretterna jag rökte. Det är längesen nu, men det kommer tillbaka när våren kommer, och ljuset. Och när vi är på väg igen, och svalorna är på kommande. Men det tar ett tag till. Får försöka kämpa mig igenom dessa dar tills dess.
Vi gick och gick och jag köpte en gangsterhatt a la moda för 35 €.
Den som jag glömde i Vikingbussen långt senare. Jag har bilder tagna med telefonen, men ingen text eller texter kvar såvitt jag minns. Och kan det ha varit först 2009 i alla fall? Jo, det måste det ha varit för så här står det på Wikipedia:

Omaha är ett studioalbum av Ulf Lundell som släpptes den 19 november 2008. Albumet var det första där Ulf Lundell och Kjell Andersson samarbetade på 19 år.

Men bilderna då, kan jag hitta dom? Jag hittar inte Las Marinas.

MAARIANHOME-BREVEN # 17 

Jesus Christ!

Långfredagen är över och blev rätt kort för mig. Vaknade kvart i tre. Måste ha varit urblåst. Solen sken när jag steg ut på terrassen. Fåglarna sjöng. En fågel hade grönt bröst märkte jag när jag tittade upp i björken vid stranden. Solen hade smält snön på isen och alltet reflekterades snyggt på ytan. Långfredagsmiddagen bestod av packade kotletter, mikromos, vita bönor, riven kål och morötter. Jag drack rödvin Chardonney och damerna vatten.

Det blev lite sent igår, satt och kopierade dagbok från 86 och helt utmattad satte jag på CD3 från Bob Dylan The Bootleg Series, som jag fick lagom till Zimmermanns 50 års dag. Stötte på Martha Hannus på biblioteket igår. Hon skulle österut, till St. Petersburg och jag frågade om hon skulle träffa kontakterna från Lomonosov i höstas. Berättade att jag skall västerut, söka upp min gurus barn- och ungdomstrakter. Bob Dylans alltså. ”Han e min guru oxo”, sa hon. ”Jazzå”, sa jag. ”han som föddes 24 maj 1941 i Hibbing, Minnesota? När han fyllde 30 gick jag till Kaffehandeln på lunchrasten, köpte fyra mellanöl, och gick till Högnäs Pop Källare, HPK, och drack upp dom till hans ära. Sen gick jag till lycéet igen. ”Hälsa St. Peter och var på din vakt”, sa jag till Martha och gick upp för trappan för att fortsätta mitt virrande från det ena till det andra.

Vi spenderade ett par timmar med att titta på material filmat under Annis första år på Solkusten och i Kottby. Till ettårsdagen fick hon kottar av Kottaraiset. Riitta undrade vad som hänt dem. Det kan hon ju undra som bröt kontakten när läget blev för spänt. Medan videon rulla på satte jag mig ner vid datorn och satte in disketter och hittade Svall från 98. Valde på måfå två, manuset till två program som jag gjorde våren 98 i påskatider, medelhavsmusik för närvarande. Hittade just mina manus till Varma vindar och printade ut vecka 14, 2001, det torde ha varit i påskatider det med.

Påsken e tidig i år. Det är för det mesta en plågans tid eller hur, frälsaren? Det är ju till Din ära vi firar den. Här i Babylon är restaurangerna öppna och folk går från krog till krog, men inga krig är slut. Själv var jag till Pub Adlon och Jazzklubben där Andy, Ulf och Sebastian spelade balsam på såren. Det känns som om dom har kontakt med gudarna, åtminstone känner jag att jag med lätthet surfar med på deras våglängd, eller kanske jag har fel. Stötte på stans studerande i baren. De undrade vart de skulle ta vägen utan sprit. ”Gå i frid” sa jag när jag själv gick. Pekade på huvudbonaden som Wale från Nigeria skänkt mig. Han drunkna för tolv dar sen i Benin, frid vare med hans själ, hoppas han får ro. Och med det menar jag inte ro som en afrikansk galärslav över Atlanten, nej lugn och ro. Pacific eternal peace.

Min dotter har upptäckt Ferlin. Förlåt henne somliga rader, hon har också kommit i gång med att skriva, tack. Vet inte om jag ska ta en shot till och sedan lägga mig, eller dra ut på den förlängda fredagen. Kanske jag gör en annan flashback och tittar efter i arkiven vad som kan ha hänt vid denna brytningstid tidigare. Jag ger alltså så gott som opp, men man bör spara på sig själv, göra som hustrun säger.

Hoppas du trivs där vid Faderns sida, jag skulle gärna vara en helig ande.


Tom Stilleben Trött

2003 VIDA VÄRDEN

– Slutna rum, nöjesfält och P-platser

Var och kollade in Victoria Tolstoy med Håkan Broström Project på Katalin vid järnvägsstation i Uppsala här om kvällen. På trummor hördes Peter Johannesson som jag senast upplevde på Stockholm Jazz Festival i slutet av juli. Då spelade han med sitt eget band Sixtus med Herbie Hancock som special guest på piano. Det slog mig att jag missat Peters magnifika cymbalspel helt och hållet då. Det var mest baskaggsdunket som hördes på det från parkeringsplats omvandlade festival-området.

Detta fick mig att tänka på de många olika musikaliska rum som jag upplevt sedan 1968 då Dave Dee, Dozy, Beaky, Mick and Tich spelade på Gröna Lund. Jag har ännu en Instamatic-bild kvar från tillfället, men så mycket annat minns jag inte. Däremot fick jag en av mina allra största musikaliska upplevelser på samma plats elva år senare när Bob Marley & The Wailers slog alla rekord. Av årets konserter på nöjesfält så slår The Rasmus gig i Mariepark Lisa Nilssons Tivoli-spelning rejält. På Tivoli var allt för stort; trängsel, avstånd och oro. I Mariepark var formatet passande och det gick något sånär att uppleva de människor som stod på scen och levererade sitt uttryck.

I Uppsala fanns det på 70-talet två ställen som var skapta för levande musikkontakt. Musikforum, beläget i övre våningen på en tidigare fabrik och Rackarbergspuben som låg i en källare. I baren på Katalin står musikansvarige Uffe Carlsten och berättar att Rackis upphörde 96 efter att ha blivit något av ett kultställe där bl.a. Youssou N’Dour spelat. Nu finns det Fredmans och Katalin. Katalin skapades av en slovakiska med samma namn och flyttade efter att ha legat på Svartbäcksgatan till ett gammalt magasin vid station.

Anders Persson som spelade med Tolstoy dök upp i baren i pausen och jag diskuterade det musikaliska rummet med honom. Han frågade hur det lät och jag kunde meddela att det lät bra, överallt. Alla instrument hördes och det gick att uppfatta nyanser. Vi pratade festivaler och han sa att det är en enorm skillnad på hur amerikanska musiker kan överbrygga gapet till publiken med sin erfarenhet av månadslånga turnéer i Europa som skola. Svenska musiker får sin chans vartannat eller tredje år och då är det svårt att klara av en stor scen med en rockmixare vid kontrollbordet.

Trots lång erfarenheter av festivaler är det mycket få akter som lyckats nå mig direkt, och det endast då jag stått rakt fram nära scen. Det bästa var nog Graham Parker och The Clash på Ruisrock i Åbo 79. På Roskilde har det mest varit de stora tälten som lyckats fånga min uppmärksamhet så totalt att det blivit till något minnesvärt. År 2000 var stora scenen minnesvärd p.g.a. Kent, Pearl Jam-tragedin och N’Dours spelning dagen efter. Annars flyter det mesta ut och blir till något slags cocktailparty för likasinnade som man stöter på. Speciellt under gratiskonserterna i Brunnsparken i Helsingfors blev det väldigt mycket hejande och ytterst lite minnesvärd musik.

Stadion och ishallar är inte heller några idealiska musikaliska rum. Dylan i Scandinavium eller på Hovet (och i Roskilde för delen också) kommer inte ens i närheten av det som visats på film från Rolling Thunder-turnéen, där lokalerna var relativt små.

Parkeringsplatsen i Falu centrum hör definitivt inte till höjdarna, däremot kokade Världsmusiktältet under Ale Möllers ledning. Och teatrar brukar vara bra. Det mesta från Art Ensemble of Chicago på Porin Teatteri (1972?) till Oliver Mutukudzi på Södra Teatern i maj hör till höjdarna. Man får hoppas att Salif Keita gör lika bra ifrån sig på Savoy-teatern i Helsingfors den 7.11. som under Images of Africa i Pumpehuset i Köpenhamn 1996. Att det blir lika bra som Nana Vasconcelos på Savoy samma år. Och inte så värdelöst som 1982 på Gamla Studenthuset, en lokal som förstört alltför många musikaliska upplevelser p.g.a. sin usla akustik.

De allra minsta rummen är också de som ger den största musikaliska upplevelsen. Besök på Glenn Miller Café på Brunnsgatan i Stockholm och Bastun i Mariehamn hör till det som gett mest i år. Speciellt Bastun, som är suverän, kanon och nära som musiklokal ännu 30 år efter det att ungdomen tillförskansade sig stället och gjorde det till pub på det liberala 70-talet.

Katalin i Uppsala är också en lokal som skapt för musikalisk upplevelse, även om alltför högt russnack störde Tolstoys andra set där speciellt samspelet mellan sångerskan och basisten Martin Sjöstedt och saxofonisten Håkan Broström var intimt, finkänsligt och fett. Ännu fetare var det gig som Dakargruppen Positive Black Soul levererade där i mars för ett år sedan. Men det är en annan historia och det gäller att se framåt. Andra sångerskor, Lisa Ekdahl och Miriam Makeba, kommer att vara i Katalin under hösten, i ett rum för både trummor och röster som kan bjuda på nyanser som når fram.

Tom Eckerman

VIDA VÄRDEN

- Valkare va välkare

Mänsklig kultur är den sfär av struktur (av värde strukturerade kognitiva strukturer, av värde strukturerade koder och beteenden och av värde strukturerad materia), som uppstår runt människan och i människan genom hennes sociala praktik och som är en manifestation av ett i hennes natur givet (genetiskt) imperativ till och likaledes verktyg för sådan strukturering.

Ovanstående är den definition på kultur som Gunnar Valkare presenterar i sin doktorsavhandling Det audiografiska fältet från 1997. Presentationen föregås av en genomgång av tidigare kulturdefinitioner, musik som kod och en diskussion om värde och värderingar. Valkare har bekantat sig med så olika forskningsområden som antropologi, musikvetenskap, sociologi, semiotik, neurofysiologi och etologi.

Grundläggande för GVs teorier är uppdelningen av mänsklig kultur i det antropo-typiska, det etnotypiska, och det idiotypiska. Det antropotypiska är det för alla människor gemensamt givna. I det etnotypiska framträder skillnaderna mellan olika kultursfärer. Idiotypi motsvarar det individuella uttrycket.
Den teoretiska delen av det kursblock med afrikansk musik med Gunnar Valkare gav för deltagarna i improvisationsmusik vid Uppsala universitet avslutades med en livlig diskussion bland kursdeltagarna om de teorier som Valkare lägger fram i sitt verk. Det rörde sig om vida värden; från frågan om djur är musikaliska till hur långt en människas DNA-nystan skulle nå om man sträckte ut alla trådar efter varandra (7 ggr t/r till planeten Jupiter!).

Gunnar Valkare presenterade sig själv och sin musikaliska historia som 1970 ledde honom till Uganda. Där lärde han sig att musik oftast kopplas ihop med en social situation och således kan betecknas som funktionell. Det kan t.ex. vara ackompanjemang och stöd vid trädfällning som hos Gré-folket, i vad som vi nu känner som gränslandet mellan Cote D’Ivoire och Ghana. Ett annat musikexempel från Gré-folket visade hur kvinnorna kan använda sig av sång vid det manuella arbetet nere vid floden då kläder tvättas. De berättar för varandra om vardagens och livets vedermödor. Det hela varvas med vad Gunnar kallar en hummande tröstrefräng.

Bantuspråken som är en familj med 600 dialekter och släkter är tonhöjdspråk, vilket betyder att man även kan meddela sig rytmiskt på talande trummor genom att bl.a. förändra tonhöjd och ”efterapa” det talade språket. Ett effektivt kommunikationsmedel. Ett meddelande kan röra sig 250 km på två timmar då ”budbärarna” sänder sina signaler från by till by.

Inom afrikansk kultur sjunger man det man känner, det som är och det finns ingen nedskriven text. Ändå är det musikaliska framförandet bundet av konventioner: Det gick tidigare t.ex. inte att korsa floden Niger, bygga en bro över, om inte musikerna fanns med. Det var en social grundregel som man inte kunde bryta mot. Om så skedde skulle det vara ett brott mot förfäderna. Instrumenten var orörbara (tabu) för andra än den som hade rätt att spela det, och lärt sig den genom arv och undervisning. Så var t.ex. fallet ända fram till 1950-talet med den 21-strängade harplutan kora i Västafrika. Men toleransen är stor på andra sätt. Normerna är mindre strikta än i Europa och man kan acceptera olika tolkningar utan att påstå att man sjunger fel. Det är bara ett annat sätt att uttrycka det man känner och därför inte bundet vid rätt eller fel. Acceptansen för andra synsätt är således stor.

Rytmen är en grundläggande faktor i mycket av musiken på den afrikanska kontinenten. Polyrytmik är allmänt förekommande och uppnås genom fasförskjutningar. I praktiska övningar fick kursdeltagarna lära sig att trumma 2-takt mot 3-takt och även åstadkomma faser genom att s.a.s. ta om 1:an flera gånger nåt som kan illustreras grafiskt:
1 2 3 1 2  3  1  2  3
   1 2 3 1  2  3
1 o 2 å 1  å  2  å
1 2 3 1 2  3  1  1  2  3 
Detta överfördes till spel på den av Valkare ytterligare utvecklade amadindan, ett instrument som utvecklats ur de balafoner som buganda-folket i Uganda åstadkommit genom att placera olika långa träbitar/plankor över bananstockar.

Från Ba-Benzélé-pygméernas sätt att sjunga och blåsa i rör introducerades kursen i hur man genom att blåsa i olika långa plaströr kan få till stånd ett spännande nät av toner i samspel. Andningstekniken är där av stor betydelse. Pärlfiskare lär klara sig länge under vatten genom att de innan de dyker ner, flåsandas. Kursen fortsatte med en djupdykning i hur man i Afrika kan uppfatta musikens värde. Utelele-folet i norra Nigeria anser att det finns tre sätt att sjunga, tre sorts sångare.
- de som det som sjunger det som sjungits förut. Värdelöst.
- de som planerar vad de ska sjunga. Anses sisådär.
- de som sjunger ”som fågelns tunga”, d.v.s. rakt ur hjärtat. Värderas högst.

När Ba-Benzélé-pygméerna förbjöds att fortsätta med att döda elefanter, en handling  djupt förknippad med riter, så kunde de ändå fortsätta med att utföra dessa riter som åtföljdes av olika rytmer. Musiken blev ett surrogat för utebliven jakt och glädjen över en lyckad fångst kunde fortfarande uttryckas med glädjerytmen djoboko. Kanske något att ta efter för de åländska jägarna nu när vårfågeljakten förbjuds av EU.

I många kulturer och språk görs det ingen urskillnad på musik och dans och även forngrekiskans musiké betecknade både poesi, skulptur, dans; att komma tillsammans. Motsvarande begrepp i swahili är ngoma, 
Kulturella värden och värderingar kan enligt Gunnar Valkare beskrivas med hur vi uppfattar klädsel. När vi klär på oss en speciell dräkt, iklär vi oss också delvis ett värde. Vi genomgår en rit som ikläder oss en (yrkes)roll som ger ett visst värde. Världen består av komplicerade system av rituella värden. I vår kultur har mycket överförts i det skriva och det är ord på papper som bekräftar vårt värde. Skriften har fått överväldigande betydelse för vad som vi uppfattar som berättigat. Dekret skrivs ner och skall efterlevas.

Under den andra kursveckan utvecklade Valkare sina teorier om musikens betydelse som bärare av alla de väsentliga kunskaper människan bär på. Inom den västerländska musiken utvecklade man i Darmstadt en reaktion på den musik som varit förhärskande under både första och andra världskriget. Notation blev alltmer grafisk till sin karaktär. Den första notskriften utvecklades inom kyrkomusiken och satte också in musiken i vissa fåror där den enda riktiga musiken var den som kyrkan förespråkade. Det fanns dock också en folklig musik som enligt musikteoretikerna saknade värde. Den fördes vidare oralt eller med ett annat begrepp: auditivt.  Den rit det innebär att framföra musik blev i Europa allt mer bunden till skriften, skriften blev det som blev bärande för den rituella kulturen i Europa och inte förrän på senare tid har en omvärdering av auditivt förmedlad musik skett. Redan Platon uttryckte farhågor för hur skriften påverkar minnet.

Valkare har i sin doktorsavhandling lanserat begreppet det audiografiska fältet utifrån Bourdieus beskrivning om hur man inom olika sociala fält samlar kulturellt kapital. GV har kommit fram till att det mellan det grafiska och auditiva spänns ut ett fält som innehåller alla uttryck för hur musik förmedlas. Han befarar, att uppdelningen i musicerande mellan expressiva experter och en allt mer passiv publik som enbart konsumerar, även sprider sig till andra grundläggande rituella områden som t.ex. sexualiteten. Det återstår dock att se om hans teorier håller streck vad det gäller in- eller utvecklingen på det radikala området av mänskligt beteende.
  
Själv reste jag 1978 ner till Sudan och försökte komma in i den kultur som fanns där. Eftersom de flesta folk (nuba, dinka) där är nomader så var det svårt att hitta någon bestående kultur på plats och ställe. Den rörde på sig och jag fastnade i Juba mellan sju korseldar och fick ge mig tillbaka norrut, erfarenhetsmässigt rikare, men pank och smått besviken. Gunnar Valkare däremot var välkare, kom in i den afrikanska musiken och byggde en livsfilosofi på sina erfarenheter från kulturens vagga.
*velkare, välkare = skärgårdsdialekt för (må) bättre.
se bl.a.: http://koti.mbnet.fi/~agnis/iniosvenska.htm

VARMA VINDAR 

- v 13 Nordic edition

Piirpauke: Telefoni Afrikassa                                1                2:49

I varma vindar i april blir det nordisk världsmusik och vi börjar i Finland och dom som fick inleda det hela va Piirpauke som i år ha funnits i 20 år och just kommit ut med en cd som bygger på en gammal skolsångbok Laulu sinäkin. Sjung du å och i Piirpauke finns förutom ledaren pianisten och saxofonisten Sakari Kukko från Kuusamo också nuförtiden hans fru spanjorskan Cinta Hermo och senegalesen Ismail Sane som snacka i telefon med samen Wimme i inledningsspåret Telefoni Afrikassa.
En annan senegales är Yamar Thiam som förutom med sin egen grupp Galaxy också spelar Kalevalapop med Lyyran tähtikuvio och där också får köra en sololåt på tamatrumma om Väinömöinen på gruppens första cd. 

Yamar Thiam: Minä olen Yamar                            3                2:08

Intensivt berättande på trumma där med Yamar Thiam senegales numer bosatt i Alajärvi i Österbotten. Minä olen Yamar, ja e Yamar, ja e Väinämöinen. Det är Kalevala-år i år och det kommer ut mycket musik med djupa rötter i den finska traditionen, men gjort på ett nytt sätt. Sanna Kurki Suonio's cd Musta är ett exempel på den trenden.  Manaus i mixen Sanna's Joy börjar med rak sång som snart går över i elektroniska experiment.

Sanna Kurki Suonio: Manaus                                2                4:14

Sanna Kurki Suonio med en mix från sitt första soloalbum Musta, låten Manaus. Sanna är ju annars med i Hedningarna som vi kommer att gå över till efter att ha hört hur Sari Kaasinen låter solo efter att ha gått sin väg från Värttinä.

Sari Kaasalainen: Mielessäni                                9                3:56

Sari Kaasalainen tidigare förgrundsfigur i Värttinä men numer soloartist och mamma. Emo kalla hon sitt soloprojekt och det vi hörde va Miellessäni som också finns på en presentations-cd över spännande ny musik med natonella rötter som produceras i Finland just nu, Arctic Paradise.
Men efter dom här vårliga vindarna från Finlands ska vi så ta oss över till Sverige men via Karelen och med finska sångerskor i främsta ledet. Hedningarna har vart i Karelen och där samlat på sig material för sin nya cd Karelia Visa.

Hedningarna: Mitä minä                                      2                3:43

Sanna Kurki Suonio och Anita Lehtola heter dom finska sångerskorna som Hedningarna från Sverige har med på sin senaste cd Karelia Visa som bygger på visor från finskryska Karelen. Och att det är ett konstigt och exotiskt språk för de svenska spelemännen kan man förstå. Svenska gruppen Urga däremot ha hittat på ett alldeles eget språk, urgensiska och hur det låter kan ni ta och höra på låten Gato med svenska Urga.

Urga: Gato                                                       1                3:30

Ny spännande folkinspirerad musik med Urga från Sverige.
Och från Sverige över till Norge!

Tony Blesson: Hezo                                            2                3:55

Musik inspelad i Norge med Tony Blesson från Elfenbenskusten en veteran på världsmusikscenen i Oslo som tillsammans med mestadels norska musiker framförde sin egen Hezo som finns på en presentation-cd Combinations som Etnisk Musikklubb i Norge gett ut. Mer musik från Elfenbenskusten men inspelad med inflyttade musiker skall vi höra prov på härnäst då bröderna Sereba med sin afrogrupp Zikalo visar på prov på sina västafrikanska rötter…

Zikalo

Koame Sereba en musiker som var på Åland i Nordens Instituts regi ifjol höstas och visade prov på sin tradition för dagisbarn. Men här hörde vi honom med gruppen Zikalo som ska komma hit i augusti och spela mer av sin afropop, i samband med musikfestivalen Världsfest i Mariehamn då det bjuds många prov på nordisk invandrad musik.
En flykting som hamnat i Danmark är Maryam Mursal som flydde undan hemskheterna i sitt hemland Somalia och slog sig ihop med danska musiker och satte ihop en musikalisk berättelse om sin flykt på cdn The Journey.

Maryam Mursal: Sodewou                                                    2                5:53

World Music from Denmark är en samlingscd med prov på det som uppstått när musiker invandrat och rotat sig i Danmark och den internationellt mest framgångsrika är Maryam Mursal från Somalien som med sin cd The Journey för ett år sen tog sig upp på WMCE. Om två veckor här i Varma vindar får ni veta hur det ligger till där men här idag fortsätter vi med invandrad världsmusik från de nordiska länderna och nu ska vi ta oss tillbaks till Sverige där en kurden Besir Botani
fått till stånd ett inspelat verk med musik från sin obefintliga nation.
Besir Botani
Besir Botani kurd som numer bor i Sverige va det som tillsammans med sin sextett framförde traditionell musik utan större inblandning musikaliskt från nya hemlandet eller uppehållsorten.
Nu ska vi ta och gå över till Norge igen hålla oss i nyare jazzkretsar, lyssna till Bugge Wesseltoft som fått med sig en gnawamästare från Marocco, Michy, på sin New Concepts of Jazz och det hela har ommixats av DJ Darknose innan det kom med på Combinations den samlingscd med inflyttad norsk musik som jag redan spelat från.

Bugge Wesseltoft & Michy: My street                    3                5:53

Bugge Wesseltoft som spelat med folk från hela världen, bl.a. Gilberto Gil från Brasilien och är en myckat högaktad musiker i jazzkrestsar ute i Europa hade här samarbetade med invandrade marokkanen Michy på låten My Street. Och mer norsk jazz ska det bli. Musik som bygger på folkliga  traditionen. Karl Seglem tenorsaxofonist är medlem i UTLA men gör också plattor under eget namn, den senaste heter Spur och från den tar vi och lyssnar till traditionella Dokka

Seglem: Dokka                                                 2                3:28

Berit Opheim var det som Karl Seglem hade fått med sig där på Dokka en tradlåt från Sogn
Och han som skötte rytmerna va Terje Isungset en av mina favorit perkussionister som förutom att han är med Karl Seglem är med i Utla oxo nuförtiden spelar med svenska Groupa.
Till slut idag ska vi ta ännu mer atlantjazz och den här gången mer mainstream då gruppen Green Gate från färöarna ger sig ut på sjöresa, Voyage. Jazz från Färöarna till sist här i Varma vindar idag alltså. Vi hörs igen om två veckor då med en presentation av världsmusiklistan i april.

Green Gate: Voyage                                          13              4:46

IMPROVISATIONKURS HT 2003, UPPSALA

FLAMENCO OCH LATINAMERIKANSK RYTMIK OCH MUSIK

med Ian Biddle, Erik Steen, Rafael Sida och Janne Hellberg

Ian Biddle från International Centre for Music Studies i Newcastle (upon Tyne) höll en inspirerande föreläsning om flamenco en eftermiddag på Musicum där han klargjorde vissa grundbegrepp beträffande flamencons historia och interpretation. Speciellt ville han peka på hur ljudupptagningar och skivindustrin påverkat uppfattningen av hur flamenco skall tolkas.

Biddle talade om nostalgi (gr. hemlängtan) och hur man inom flamencon vill uttrycka den smärta som hemlösheten förorsakar. Biddle arbetar med vad han kallar ”The Long Fin-de-siecle”, en period som sträcker sig från 1870 till 1930-talet. Det var då psykoanalysen introducerades, han säger att den föddes samtidigt som flamencon. 1877 uppfanns fonografen och på 1880- och 90-talen utfördes fältinspelningar av tjecken Bartos, inspelningar som kommit att prägla uppfattningen av vad den ”verkliga” flamencon är.

Improvisation i flamenco är enligt Biddle bunden till historia och plats. Den är också påverkad av västlig tradition, subtil och märkbar i detaljer. Den kan också vara varierande och framförallt vacker (beautiful!). Biddle delar upp flamencon i grupper som har 12 slag; 4-slag och 3-slag. Dessa compas (beat/rhythm) kan sedan noteras som 3/8 och 6/8, eller 6/8 och 3/4.

Strukturen i flamenco-sången bildar versformer som AABA, ABCA, AAAAB och ADCD. Den första delen temple slår an stämningen (mood) och sångaren öppnar rösten med uttryck som ’ay’ och ’tiritri tran’. Sedan följer planteo som kan betecknas som ett försök (trial run) med intro och exposition av melodin. I tercio  skiljer man på grande, där verserna (coplas) sjungs med känslig intensitet; alivio, som är mer avslappnad och valiente; där sångaren mer projicerar sin personlighet. Det hela avslutas med cambio o remate då man endera växlar över till en annan sång eller avslutar sången med något som även kan ha delar av en annan sång inbyggt i sig.

Eleverna fick även pröva på att klappa olika takter och sjunga melismatiska ’ay’.

Erik Steen, som började sin musikaliska bana som rocktrummis, började spela gitarr à la flamenco för ca. 20 år sedan. Han har en egen grupp, Flamenco Fusion, samt skriver musik för teater, film och dansföreställningar.

Enligt Erik Steen har dagens flamenco utvecklats ur sången, cante jondo, och är bunden vid fasta former som det även ges frihet att improvisera inom. Rytmerna bygger på tre- och fyrtakter indelade i s.k. sexor: t.ex. sevillanas och fandangos, och tolvor: t.ex. soleá, bulerias, alegría och segurias.

Flamenco är en blandning av arabiskt, zigenskt, judiskt och spanskt. Dansen inom flamenco är oftast solistisk medan det till andalusisk folkmusik dansas i par.

Erik Steen visade på olika sorts gitarrteknik, hur man kompar, spelar solo och även spelar rytmiskt. Gitarren skall stöda sången men även slå an rytmen för dansare.
Harmoniskt spelar man oftast vältempererat och blandar moll- och durackord. Byte av ackord i en tolva sker vanligtvis på 3 och ”man landar” på 10. Även kyrkotonarter används som skalor, t.ex. frygiskt.

Förutom stamp, kastanjetter och handflator (palmas) som används för att betona och skapa motrytmer, används idag även den från Sydamerika inlånade cajón (låda), ett instrument som afrikanska slavar använde som rytminstrument när trummor förbjöds. Rytmiskt blandar man 2-takt och 3-takt så att en bulería består av accent på 1, 4, 7, 9, och 11 i en tolva. Det förekommer även en frimetrisk form som kallas rodeña. 

Rafael Sida som kom till Sverige från Mexico 1979 förmodades kunna spela även annat än den rock han spelat i sitt hemland, så det fick han lära sig i Sverige. Grunden i det mesta av musiken från Karibien och Brasilien är clave som består av en rytmfigur över två takter där man i en första fyrtakt spelar på 2:an och 3:an och i den följande på 1 å 2 å 3 å 4 å, det kallas bland musiker för en tvåtrea. Det går även att vända på claven och det blir då en tretvå, något som är vanligare i Brasilien.

Rytmer som Sida lärde ut var guaguanco, son, pachanga och mambo från Cuba, samba från Brasilien och merengue från Dominikanska republiken.

Janne Hellberg upptäckte den latinamerikanska musiken ”på riktigt” när han reste till Cali i Colombia och fick jobb som violinist på en nattklubb i staden. Han har spelat ihop med bl.a. Bebo Valdés och Roberto Arán och med sin egen orkester Charanga Nueva. Under två dagar gav han på förmiddagarna en snabb odyssé i den latinamerikanska musiken börjande med salsa från New York och Miami (med flere prov från Gloria Estefans CD ”Mi tierra” som exempel på äldre kubansk musik). Vi fick även höra Bebo Valdés spela Lecuonas ”La Comparsa”. Från Colombia bjöds på äldre cumbia från 50-talet när den ännu var rå och rolig. Juan Luis Guerra fick illustrera merenguen som den kan låta idag i Santo Domingo.

Enligt Hellberg är salsa jazz med rockattityd. Salsa är ett övergripande begrepp för flere olika musikaliska stilar från Karibien. I New York var det främst puertoricaner som på 70-talet kring bolaget Fania var med om att starta det som kom att etiketteras
som salsa. Grunden låg dock i den kubanska musikform som kallas son.

Enkelt ville Janne Hellberg illustrera salsans utveckling på följande grafiska sätt:

EUROPA / SPANIEN                           YORUBA                        BANTU

NEW ORLEANS                                 SANTERÍA
     HAÏTI                                        (voodoo)

                                                    CUBA                            PUERTO RICO
                                   Contradanza
                                   Danza               Rumba                    Bomba / Plena                                 Danzón
                                                    Habanera, bolero
                                                         SON
NEW YORK                                            Guaracha
                                                      SALSA
                                                                      Timba m.m.


Som exempel på likheter mellan jazz, rhythm’n’blues, funk och kubansk musik spelade Hellberg ett exempel från Cubanismo’s skiva ”Mardi Gras Mambo”. Vi fick även höra ”svart” marimbulamusik från Esmeraldas i Ecuador och indianmusik från karneval på Perus högland. Även Aymara-folkets s.k. sikus och son huaresco från Vera Cruz i Mexico gavs som klingande musikexempel via magnetband.

Tangon som enligt Hellberg genremässigt och textmässigt kan jämföras med blues, rembetika och fado, illustrerades med en filmsnutt från tangons urhistoria och med en låt av Carlos Gardel. Hellberg påpekade helt riktigt att få, kanske bara Piaf, textar sin sång så väl som Gardel. Föreläsningsdelen avslutades med presentation av musik från Brasilien via Walt Disney, Chico Buarque, Paolo Mora och Gal Costa (enl. Hellberg Gal Kochta!) tillsammans med forró-kungen Luis Gonzaga.

Interpretationsdelen av Janne Hellbergs block bestod av instruktion i hur en kubansk låt i salsastil för det mesta är uppbyggd. Man kan dela in ett stycke i två delar: Låt och break. Låten inleds med ett intro som kallas ”son”, sedan följer vers och refräng som repriseras. Breaket består av körpartier (pregón, efter gatuförsäljarnas rop) och montuno. Över montuno körs vokala och instrumentala solon. Mambo med blåsriff avslutar oftast låten men ibland kan även introt förvandlas till ett outro.

EN FADERISTISK KOMMENTAR

Camilla Gunell beskrev i sina taktankar över söndagens kulturting sin uppfattning av vilket problem som såg ut att beröra mig mest vid tinget. Jag misstänker nog att hon mer har använt sig av valbar hörsel än optisk fattningsförmåga.
Vid den diskussion som följde på de alltför långa och delvis yviga inledningarna och det sent omsider gavs tillfälle att kommentera vad som uttryckts var det för min del till först information om att det redan finns ett fragment till en åländsk litteraturhistora på Mariehamns stadsbiblioteks hemsida (www.mhbibl.aland.fi), för det andra en förfrågan om hur man tyckte att åländska författare bättre kan presenteras vid Mariehamns litteraturdagar, för det tredje en kommentar om att man nog inte behöver ett KK-hus för att ordna litterära seminarier och för det fjärde ett inlägg om att den åländska kulturkritiken stryker alltför mycket medhårs för att kunna uppfattas som uppbyggande kritik.
Vad det gäller nästa eventuella landskapskonstnär önskade jag senare förhöra mig om hur Carita Nyström uppfattade att hon nått fram till pojkar under sin period som ledare av skrivarverkstäder i Österbotten. Och det var där som vikarierande redaktör Camilla Gunell lystrade till lite extra, men inte exakt. Jag har inte påstått att man skall undvika att göra en skrivarutbildning "feminin" utan sträva till att även nå pojkar. Att skriva har aldrig varit "fånigt" (ett ord som jag sällan använder och allra minst i detta sammanhang) och absolut inte lågstatus. Att man däremot under min skoltid och då främst under mina åtta år i ÅL, 1965-1973, sällan gav annan feedback på det som skrevs än kommentarer om språkfel och halvljumma vitsord och reagerade negativt på lekglädjen i språket kändes frustrerande.
Bästa vikarierande redaktör! Att skriva som Biktonius är förlegat. Att göra språkrevolt är individuellt.
Beträffande Dödergrans placering på den finländska modernismens parnass får Gunell gärna tycka att Edith, som såg sig som ett neutrum, var främst. För mig var det Björling, som  mindre subtilt bröt sig loss. I Sverige hade man ju sin Fröding och på Åland Pettersson. Viis siitä modernismi! Dom som grep tag i mig var männen T.S. Eliot och hans Ö-Deland, Zimmermann's Desolation Row och John Donne's "ingen människa är en ö".
Jag oroar mig inte alls för att pojkar skall bli förfördelade eller inte trivas i textverkstäder men ges chanser att uttrycka sig post- eller prefuturistiskt med de medel som finns till hands och inte begränsas av några "fåniga" besserwissrar som bara kallar det som de åstadkommer i ord, toner och färg för moderistiska textförsök. Det är inte pojkarna det är synd om, "det är synd om människorna" såsom August uttryckte det med Indras ord i Ett drömspel!
"Flickorna är det ju inte synd om". En faderistisk kommentar: Visst är det väl också det, om dom får sitta understimulerade i skolan ända tills pojkarna nått det stadium att de mognat och kan ramla ner på marken och ruttna bort. Det är ju kanske bra att flickorna får sköta sig själva och skriva sina böcker, om det sedan höjer statusen är en annan sak. Visst skall vi män hjälpa till att "höja statusen på att skriva" utan att behöva nedvärdera och nedprioritera det kvinnliga, det är inte det jag är ute efter. Men jag ser gärna att man är saklig när man refererar till vad som sagts och hörts och inte hamnar in i nånsorts non-debatt om ishockey och pojkstackare, typ. Skriv gärna som Gunell, Camilla det uppskattar jag: Du har skapat ett nytt begrepp för mig: det moderistiska. Faderistiska kollegiala hurrarop från Tom .

** IBBYS STYRELSE MÖTTES I BOLOGNA IGEN **

I samband med barnboksmässan i Bologna håller IBBYs internationella styrelse varje år sitt vårmöte innan mässan öppnas. I år träffades man 31.3 och 1.4. Av de tio ledamöterna i styrelsen var 8 närvarande. Föredragningslistan var lång och som vanligt var det ekonomiska frågor som upptog mycket tid. I år kan man dock se en ljusning i ekonomin och det är med en viss tillförsikt man kan se framtiden an.

Antalet nationella sektioner som är medlemmar i IBBY rör sig kring 60. I vissa länder har man svårt att upprätthålla sin verksamhet och håller inte kontakt med direktoratet i Basel, skickar inte in någon två-årsrapport eller betalar inte medlemsavgiften. Länder som för tillfället är intresserade av att bli medlemmar är bl.a. Irland och Italien och det kan mycket väl hända att de ansluter sig redan innan nästa kongress i höst Det har förekommit intresse från t.ex. Puerto Rico, Taiwan och Palestina att bli medlemmar men i statuterna sägs det att bara nationer kan upptas som fullvärdiga medlemmar. Det går för personer i t.ex. Palestina att ansöka om individuellt medlemskap. Saken har diskuterats länge och för tillfället ser det ut som om ingen annan lösning finns även om olika strukturer diskuteras. I Delhi får medlemmarna ta ställning till ett förslag om s.k. "Supporting Members" d.v.s. organisationer som kan bli medlemmar i IBBY efter att sektionerna i respektive land godkänt ansökan. Detta gäller t.ex. organisationer såsom IYL (International Youth Library) i München.

Kongressen i Delhi närmar sig och det börjar bli dags att registrera sig. Man har lyckats få ner hotellpriserna något och i samband med mötet i Bolgna bestämdes det också att det går att registrera sig fram till sista juni. Det verkar inte som om arrangörerna i Indien skulle kunna få ihop de 800 deltagare som de till en början räknade med,  men det definitiva antalet vet vi först när kongressen hålls i september. Enligt styrelsemedlemmen och kongressarrangören Manorama Jafa kommer det att bli tidernas kongress med mycket folk från världens alla hörn.

IBBY har äntligen kommit ut på Internet, så ta en titt på www.ibby.org. En schweizisk firma har designat hemsidorna och de är både färggranna och snygga. Man får information om vad IBBY är, vad man sysslar med, nyheter och nätverket världen runt.

Bookbird har äntligen hunnit ikapp sin tidtabell och huvudredaktören Meena Khorana kunde presentera det senaste numret med Afrika som tema. Efter livlig diskussion bestämde styrelsen att låta Sydamerika presentera sig i vårnumret som föregår kongressen i Cartaghena år 2000 och flytta fram temanumret med de nordiska länderna till våren 2001. Det är alltså viktigt att Bookbird-kontakterna i Norden kontaktar Bookbird och ger förslag på lämpliga artikelförfattare till Meena Khorana så snart som möjligt eftersom framförhållningen är lång.

Efterfrågan på IBBYs Honour List-böcker har visat sig vara stor, bl.a. Egypten har köpt årets alla böcker. För att förbättra IBBYs ekonomi försöker man i framtiden sälja ytterligare några kompletta Honour List-samlingar och därför kommer det fr.o.m. år 2000 inbegäras 7 exemplar av de böcker som finns med istället för nuvarande 5. Det diskuterades också om man inte skulle försöka hitta på ett nytt namn istället för det lite klumpliga Honour list. Best of IBBY var ett förslag, men man funderar vidare.               
                                                  
Ett annat katalogprojekt är det som man sammanställer i Oslo: Books for Disabled Young  People. För att trycka nästa katalog behövs ekonomiskt stöd och vid mötet framfördes det önskemål om att man i Norden skulle försöka få tag i någon förläggare eller institution som, kunde vara intresserad av att sponsorera projektet. Fundera gärna över detta och tag kontakt med Nina Reidarson  i Oslo eller mig.

Direkt på mötet, följande dag 2.4., var det H.C. Andersens födelsedag, internationella barnboksdagen och i samband med den höll IBBY presskonferens. Sektionen från Belgien presenterade sin affisch och Bart Moeyaert läste meddelandet han skrivit inför en fullpackad sal som förväntansfullt väntade på att få höra vilka som fått H.C. Andersen-medaljen. 1999 är det Spanien som producerar affisch och meddelande på temat "My book my love". År 2000 står Finland i tur.

H.C.Andersen-juryn hade lyckats hålla pristagarna hemliga ända fram till presskonferensen.  Juryns ordförande Peter Schneck, som även kommer att jobba vidare som ordinär medlem IBBYs styrelse från i höst, hade tillsammans med 8 jurymedlemmar kommit fram till att författarmedaljen tilldelas Katherine Paterson från USA och illustrationspriset går till Tomi Ungerer från Frankrike. Dessutom hade man bestämt sig  för att offentliggöra de 3-4 namn i vardera kategorin som låg bäst till: författarna Ruskin Bond, Brian Doyle, Anne Fine och Alice Vieira och illustratörerna Dick Bruna, Stasys Eidrigevicius och Binette Schroeder.

IBBY Asahi-priset utdelades till blindskriftsbiblioteket Fureai Bunko och dess grundare som var närvarande i Bologna. Nästa pristagare väljs i samband med kongressen i Delhi. Där blir det även är val av ny IBBY-president, styrelse och ny ordförande för H.C.Andersen-juryn. Exakt lika många kandidatater som kan väljas har nominerats. Tayo Shima blir ny president och  Jay Heale från Sydafrika blir president för H.C Andersen-juryn.

Nedplitat av Tom Eckerman,
Medlem av IBBYs styrelse

80s

Och det är 9 dygn sedan jag senast sög på en cigarett... och visst är jag medveten om det... Det värsta hittills var väl att ta en öl på Pub Oscar i Tammerfors i går kväll, utan att få röka...puhuh. Vädret där var inte det bästa, slask.
Hann nog med att se det ena och det andra, igår centrum, Koskikeskus och pizza på Marina. Ja, R:s pizza var ju inte bra så det blev lite bråk och otrivsamt...
Det slutade med att hon grät sig till sömns, sade att jag inte skulle bry mig. Nå jag somnade och idag har jag bekymrat mig utan att kunna prata om det. Tänkt på att så här kan det inte fortsätta, funderat över orsaker. Och dessemellan var vi i domkykan, ritad av Sonck, på nya biblioteket och i Mumindalen. Jag köpte några skivor och tidningar på Epe´s och följde med på jakt efter en hatt. Hon hittade ingen. Jag hittade en skitbrun keps för en femma och ett bälte för en tia på Leo som sålde det. Hotellivet var inte så speciellt kul, inte nu under förbudstiden.. nå vi var ju ner till baren i Mona Lisa men blev bara trött. I morgon är det sommartid, det förändrar väl inget ännu, ljusare kvällar.   /88