Flight den tredje

 

Kanske skulle sätta på Slow Train Coming.
Kanske skulle dra.
Dra vidare, fortsätta.
Eller bara stanna kvar 
Göra ingenting,
För först kom ingenting, o så kom ingenting.
Sedan öppna jag en SuperBock.
Och leta efter Slow train.

Drar mig för att spela saxofon.
Besöket på hemmet är avklarat, Tupp-öl köpt på Select.
Går alltså undan trots långsamheten.
Baksmällan var värre tidigare, nu infinner sig tröttheten.
Kan kanske botas med mat och öl.

Stannade tills det var dags att gå till Dinos.
Bra att jag gick dit.
Magisk musik som Ellen Sundberg bjöd på.
Imorgon blir det mer foto, mer hem och mer mat.
Det är en speciell doft i luften, känsla av början på april.
Känner igen mig.

Film och filmande har det varit mycket av.
Funderat på att köpa en systemkamera av hög kvalitet.
Ikväll visar Chaplin den senegalesiska filmen "Idag" på Savoy.
Igår såg jag svenska ungdomsfilmen Bombay Dreams på TV.
Senare visades Red Road fram till ett på natten.
Bleak Moments var nåt jag såg för 45 år sedan.
Kanske skall googla den?

Det blir sena nätter och morgnar.
Släpper Lakhsmi vid 14.
Inget som tidningarna reagerat på ännu.



Förbereder mig för resan till Georgien som skall ske på tisdag.
Känns så osäkert med mors hälsa och Mias ambivalens.
Mer tvång än glädje. Mer besvär än lättnad.

It's Getting Better (Man!). Har kommit igång. Lite tidigare. Fick erbjudande om "jobb" igår. JJ kontaktade mig per FB. Undrade, om jag ville ställa upp i panel på tisdagar. Diskutera aktuella saker lättsamt. Jag tackade och undanbad mig.  Jag vill nolla mig. Borde satsa på att skriva och fota. Inte snacka. Det är jag ju inte bra på. Och inte att ta ställning heller. Men smickrad blir man ju över att man kan anses duga. Men är nog ett osäkert kort. Och det vill jag inte lägga på bordet. Lägger mig hellre.

Här försöker jag dela med mig ett foto från Instagram.

Det går väl inte till Blogger såsom det går till Twitter

Var till Pub Bastun igår för att få information om vad som är på gång och vad jag kan hjälpa till med beträffande sommarens jazz-evenemang. Kjell Nilsson var även där för att skriva hyreskontrakt med föreningen. Jag borde ha fotat! Även Igge var där och grymtade. Och jag har svårt att sväljaden förtret jag upplever.
Tog med mig min A4-pärm med utklipp i avseende att jobba vidare med historiken. Blir det nåt av det? Lägger ut klipp från Uncan och annat och skapar kontaktytor. Vad är bluff? Borde börja jobba lite mer på rockträdet. Kan hjälpa till att strukturera det hela.
Kanske skulle ta och låna nån bok på bibban om såna. Igår fick jag äntligen tag i Boken om bil... som det stod i SMS-meddelandet.
Bildjournalen skulle det ju vara och läste en stump. Började ges ut 1954, året jag föddes och det år då rocken kan sägas ha blivit till om man tar Alan Freed som utgångspunkt. Borde börja samla på citat till fotnötter. Allt har legat nere över påsken. Och snart är ansökningarna här. Ikväll är det Kobra på TV och imorgon är det bolagsstämma. I sommar är det Hacke och Alandia Jazz.

1965

MAARIANHOME-BREVEN # 23

2005-04-02 forts.

Långsamma timmar, långsamma timmar, sjöng Pugh nångång för länge sen. Halvvägs från Stockholm till Chicago 10972 m / 36000 ft högt uppe. Lulu skriker ”Shout” ur lurarna och det är lite trångt för mina ben och min maskin. Vore vi på marken skulle det gå 850 km / 535 miles i timmen. Nyser ofta, fick lite kallt hos Tommy igår där vi satt vid köksbordet till lite över ett i natt. Han hade fönstret öppet och aprilkvällen var kylig på Söder.

Måste fylla i en blankett i morse på Arlanda där det efterfrågades om jag varit åtalad eller straffad för något, eller om jag begärt åtalseftergift nån gång. Jag kryssade i nej och hoppades att inte några internationella register ännu skall ha fått min dom från 11.3. registrerad. Otroligt att dom kan få dit en utan att man gjort något brottsligt. Om inte annat så skall historien frikänna mig, ”La historia me absolvera” såsom Fidel Castro uttryckte det inför Battistas domstol på 50-talet. ”To live outside the law you must be honest” såsom Zimmermann skrev på 60 talet. Jussi Pajunen mokade / tövlade / gjorde bort sig två gånger 1971 enligt gårdagens Ilta-Sanomat. Han hade blivit straffad för att ha rökt och innehaft hasch. Nu blir han trots det Helsingfors nya stadsdirektör, representerar Kokoomus, högern.

Jag rörde mig i samma kretsar som han då i början på 70-talet. Liftade till Hellsinki och hälsade på Ulla Strandberg och tvillingsystrarna Anttila, diplomatbarnen som bodde ovanför Safari Club på Eriksgatan 14. Deras farsa var ambassadör i Haag och var morsan var vet jag inte. Vi hade lägenheten för oss själva.. ”Of the two sisters I loved the young”. We låg på golvet i deras kök och lyssnade på Blonde on Blonde nätterna igenom. På kvällarna hängde vi utanför Bio-Bio och jag bommade pengar till resan tillbaka till Nådendal. Där Finska bokhandeln ligger nu fanns på andra våningen ett Cafe Nissen, men dit var inte långhåriga ynglingar i afganpäls välkomna. De hade hittat tomma tuber med Codesan under borden och misstänkte missbruk. 

Jag har mina minnen spridda runt världen och aldrig kan jag väl ens få en liten del av dem samlade på enda plats i mitt eget space. Det finns inte rum, för det kommer nya hela tiden och raderar andra, tror jag. Minnet kan väl inte vara oändligt? Nån gång måste väl hårdskivan bli full. Och kapaciteten minskar för varje gram alkohol hjärnan närs med, påstås det åtminstone. Men så påstås det också att vi egentligen bara använder en liten del av hjärnans kapacitet.

Många minnen har kommit tillbaka och aktiverats när jag tittat i de hjälplösa dagboksanteckningar som jag gjort under åren. Mycket kom tillbaka när jag rotade i och redde upp i de arkiv som fanns i morsans källare. Mina teckningar och målningar från 1970 var förvånansvärt avslöjande och det fanns en hel del som jag inte skulle ha nåt emot att ställa ut nånstans i stan. Sätta dom i passepartout, glasa in. Får se om jag orkar och hinner. Tiden är inte obegränsad. Av dagboksanteckningarna har jag speciellt tittat på dem från 2003 och 1987.

2003 började jag skriva efter midsommar och antecknade kort om resam till Köpenhamn, och jazzfestivalen där. Jag mådde kufiskt och trivdes inte alls med mig själv. Bjöd till, men det var tungt. Sedan lossnade det på hösten när jag varit i Uppsala ett tag och började skriva av mig upplevelser både i dagboksform och sedan i artikelform som Vida Värden till Nyan. 

Vår resa till Sevilla var både givande och slitsam. Du med dina önskemål om kamera och batterier och jag som bara ville höra musiken och inte dra omkring och shoppa. Och du fick mig på dåligt humör med dina krav på hur jag skall va och göra. Du kanske tycker att jag är likadan, men vi är ju det inte hela tiden, bara i valsituationer och när det gäller tidsdisposition. Nu har du tid, men inte förmågan. Jag har min tid och försöker tro på att jag har förmåga att uppfylla drömmar och planer. Det gjorde jag ju delvis i Uppsala hösten 2003 också, även om jag kände mig sliten mellan ö och fastland, frihet och ansvar.

Sommaren 1987, sommarn vi förlovade oss. Jag sa att om det skall låta sig göras så skall det ske på en speciell ö, en sago-ö. Jag mindes hur jag målade, enligt eget minne, en av mina bästa teckningar nånsin eftermiddagen 8/7/1987 hos Dorcas och Nicky i Bray. Det var en sommaräng i grönt blått och många nyanser à la Turner. Det var med färgpennor och jag lyckades få fram dimmigheten som är typisk för Turner och mina färger var klarare, uppfyllda av glädje och inre frid, nyförlovad och på väg. Synd att verket blev kvar i Bray. Dagarna på Irland med tummarna i vädret glömmer vi nog aldrig, och vi kommer säkert ihåg samma saker, även om jag kanske är ensam om djupet i de musikaliska minnena. Jag var på pub och snackade med Mairtin O’ Connor från De Danann själv (skall söka upp intervjuerna som jag har arkiverade på kassettband i mina skrivbordslådor). Men konserten på Olympia-teatern var vi båda med om, och festen på uteserveringen i Bray där det mörka ölet flödade. Min poetiska ådra flödade också dessa dar. En formulering jag kommer ihåg att jag skrev ner på norra Irland var: En cigarett till frukost….

Poesin fortsatte att flöda i Wales efter att jag åkt England runt med The International Summer School Tour i Aberystwyth. Jag hade visst lyckats få loss en del pengar för att göra det, men det räckte bara till rundturen, och nån två veckors kurs mitt i sommaren hade jag heller inte lust med. Sedan stannade jag kvar och åkte omkring i Wales och gjorde programmet ”Dåtidens nutid”. En ensam vandrare som stötte på folk varthän han kom, på konserter, på vägen med tummen i vädret. Genom att presentera mig som journalist fick jag direct access till intressanta människor inom både litteratur och musik. 87 var ett bra år.

Läste Roald Dahl på mina resor med buss och tåg och träffade sen mannen i Göteborg på Bok & Bibliotek. Där var också Björn Afzelius som skrivit en roman om Cuba och Ulf Lundell som var glad och full och promoverade sin Tårpilen. Vi satt på Linneus ute- servering och skrålade i sommarkvällen. Joakim Strömholm var där och bakom disken stod Totta Näslund och serverade. Han kallade mig Finland och sa sig minnas turnén jag fixat med hans Bluesband i Finland i början av 80-talet. Festen fortsatte i Trädgården och dit lyckades Dan Hylander få in oss trots att det var fullt. Bodde hos Bosse i Haga, ett övernattningstips jag fått utav Peter i KBH. Så Bosse-Luddes och min bekantskap har sträckt sig över 17 år snart. Tommy har jag känt i 30 år och det är alltid bra att ha nånstans att slagga över i Stockholm och att ha några att dela både musikaliska och allmänt manliga erfarenheter med.

På flygkartan kan man se både Dakar i väster, Havanna i söder och Ungava Bay som planet flyger över just nu. Vi har lämnat öppna Atlanten bakom oss och befinner oss på kanadensiskt territorium, eller kanske mer korrekt, inuitmarker. Höjden är fortfarande den samma och farten likaså. 3,14 kvar till Chicago där det fortfarande är söndag morgon, medan ni redan är inne i en sen eftermiddag.. Jag måste nog sträcka på benen ett tag för baken börjar domna. Tar kanske och läser Coelhos Alkemisten. Köpte den på Arlanda för att ha något vettigt att göra på denna 9 timmar långa flajt. Packar in maskinen och tar upp den i Chicago nästa gång, Inch’Allah.

Kramar och respekt,

Mayor Tom
…. to ground control