Ord den andra
Så går dagarna
Fånga dem
Med några ord:
Starman
Kurvor
Bestörd
Bored
När arbetsdagen var klar plocka jag upp saxofonen och försökte mig på att göra ett blåsriff till Yu. C# B F# (hur va de nu?) A B C# B... Kanske ska ta och skicka över låten som jag satte ut på Soundcloud / YouTube till Edward?
Långsamt gror fröna. Dom jag sådde för månaden sen. Borde nog ta och så nya. Igår fick jag tomater från Gran Canaria överförda i gurkburkar. Får hoppas dom tar sig på köksbordet. Måste städa och gräva för att hitta andra frön och kvitton. Idag skulle skatten korrigeras och åländska avdrag göras. Gick till apoteket för att fråga efter lista med vad jag köpt för C-kodade mediciner. Mest L&M. Borde hitta originalkvittona. Vet inte var jag gömt dem. Fan vad besvärligt. Och trött är jag. Somnar på soffan, när sommartiden inträtt.
Var ut på morgonen och fotograferade Skatudden. På eftermiddagen var vi med John på Tavastia och kollade skivmässa och gick sedan till Verkkokauppa.com och köpte en slide / bottleneck till gitarren med John. Före det åt vi på nepalesisk restaurang, Base Camp, i centrum, på Yliopistonkatu. Gick 11 km.
Jag redigerar mina brev. Inte så mycket kvar att redigera. Sätta in foton och skriva en prolog. Mixa ljudet på Deconstructin' Addis, göra ett bildspel.
Bored. Vad skall man ta sig till då? När man har överfört hela april 1988 till Word, sett Bombay Dreams, cyklat runt i en timme och konstaterat att Saeid inte var hemma. Såg att Freja fått nya bord ute på Vedudden. Avlade besök på Lantmäteriet och stadens IT-avdelning. På Hemmet var det hörapparatservice. För 9 år sedan var jag på väg till Eckerman i USA.
75,72 euro per dag i alternativersättning. Det betyder lite på 1500 i månaden minus skatt. Alltså nåt på 1100 i handen. Får se hur jag klarar mig på det. Får bli mindre extravaganser i sprit- och matväg.
Den andra april, och i Helsingfors öser snön ner. I Mariehamn är det rått men torrt. Hemkommen redan igår från en lång dag till Stockholm. Steg upp 06.30 för att hinna med morgonfärjan till Kapellskär och vidare till Hornstull på Södermalm och sedan till Västertorp.
Det blev tre bilturer med flyttlass i min Honda Jazz (2009). Var till IKEA och köpte grejer till Anni och en matta åt mej. Åkte hem med 20.00 färjan från Kapellskär. Tittade på Etnogalan på Arenan och somnade sent.
Redigerat Annis foton från USA medan jag lyssnat till dokumentet Dåtidens nutid. Testat med att spela in det på Garage Band. Fick hjälp av John att koppla upp kassettspelare till dator, Nu kan jag lyssna på mina gamla kassetter och digitalisera det jag vill, och orkar. Just nu är det musik från 1980 med det åländska bandet The Doctors och låten Telefon. Men borde ge mig ut och hälsa på mamma nu och skicka iväg ett e-brev till AS.
MAARIANHOME-BREVEN # 22
Ålandsfärjan 2005-04-02
Kära du.
If today was not an endless highway,
If tonite was not a crooked trail,
If tomorrow wasn’t such a long time,
Would I lay in my bed once again.
Så sjöng Robert Allen Zimmermann på 60-talet. Sen sjöng Rod Stewart låten ca. 1970. Den har förföljt mig sen dess. Denna väg jag måste gå för att få ro. Detta sökande. Jag är långsint och har svårt att förlåta. Människorna tränger sig på och vill ha sitt. Sällan vill dom ha mitt, om jag inte enbart har nåt positivt att komma med som stöttar deras behov; uppmärksamhet, kärlek, pengar, uppbackning. Jag blir cynisk och orkar allt mindre ge åt dem som bara vill ha och inte respekterar min integritet. Jag har vänner som rätt osjälviskt orkar med mitt gnäll, om jag blandar in det med respekt för dem. Jag försöker respektera alla. Jag vet att A vill ha allt och vi kan ge henne mycket. Hon måste redan börja ta sina drömmar på allvar och veta att det inte enbart är vi som kan uppfylla dem. Allt beror egentligen på henne och vägen dit är både lång och krokig, men med vårt stöd hittar hon lättare fram.
Hela mitt liv har jag slitits mellan mitt hem och mina drömmar. Jag har haft svårt att tro på att dom ska finnas där jag råkat slå ner mina bopålar. När jag var 20 fanns dom absolut inte i Maarianhome, kanske österut, söderut eller västerut. Jag kommer ihåg när jag flyttat in i Rekola – Koivukylä och Nalle och Bö var på besök. I trappuppgången hade jag satt upp mitt namn bland idel finska. Tyvärr fanns det inte C i det finska alfabetet så det blev TOM E KERMAN. Nalle tyckte det lät kul. Jag kände mig lite glassig, lite speciell, the cream of the crop. Men ändå kände jag mig inte hemma där i Kivikylä och hoppade genast på tåget när Mica erbjöd mig ett rum i det nystartade kollektivet på Impilaxvägen i hörnet av Ring 1ttan och Tarvovägen.
Jag hade svårt att anpassa mig till Finland och försökte undvika finlandssvenskar. Ändå var det såna som jag råkade bo ihop med, förutom Inga som var född i Japan av en amerikansk mamma och norsk diplomat. Annars var det bara finlandssvenska helsingforsare; Janne, Mona, Mica, Pilen, Mimsen, Vimssi (Tom Kenneth) och Anne. Senare flyttade Richard och Pia in ett tag efter jag flyttat ut till det lilla huset bredvid, but I fucked it. Sen kom Johan Donner med Chris af Enehjelm i släptåg. I Alberga gård bodde Anita Mikkonen och på vägen dit ett äldre finskt par som varit dräng och piga på gården.
Och så vandrade ju Pankka ut och in, för det mesta stinkande och bakfull. Han hade kommit från Viborg under kriget och bodde av och an i skogen. Janne plockade upp honom och lät honom bo hos oss om han skötte sig. Det var svårt. Fick han pengar för att gå till Maximarket och köpa mat så försvann han, för att två veckor senare komma tillbaka med en kass full av ruttna apelsiner som han hittat i nån container. Han är säkert död nu. Han måste ha varit närmare 50 då och sliten. Såg honom senast 1979 vid midsommarkokkon vi hade på berget där Nokia nu byggt sina hus.
Juan bodde också där ett tag, en chilenare som Mona hade nåt ihop med innan hon for till Frankrike och hade ihop det med Gerard, en kille som hörde till det gäng fransoser vi kände. Parisare som flyttat ut till en gammal prästgård i Normandie. Jag var där hösten 1977 på mellanlandning från London och Irland och på väg till Genève. Följande vår flyttade Mona och Gerard till Lot-et-Garonne och då var jag hos dem 4 veckor och hjälpte till med att sälja honung och smycken på torget i Cahors. Det var andra resor det, 9 och 4 månader, åren 77-78. Jag hade ju inte tänkt komma tillbacka till Finnlandet. Tänkte ta mig västerut, kanske slå mig ner i Göteborg, i Haga där Janne Kaila bodde då. Men så träffade jag Tea via Hanna ”Roope” Varis, min spirituella lillasyster och på den vägen blev det en hel massa år, fram till 98 då vi flyttade till Åland. Tea flyttade ju till Wien där jag lämnade henne i december 79, och sen lämnade hon mig.
Det var inte lätt att vara i det hårda Helsingfors för en mjukis som mig, jag fick mina törnar. En gång gick jag och sjöng på den version av ”Man of constant sorrow” som Dylan gjorde på sin första platta 1962
I am man of constant sorrow
I’ve seen trouble all my days
If I had known how you’d treat me
Honey, I never would have come
I’m going back to Mariehamn
Place where I was born and raised
Att jag bytte ut originalets Birmingham mot Mariehamn skrattade Nalle åt, vet inte om han tyckte det var fyndigt eller fånigt. Nalle ja, inte min bror Ray utan Smedsin, honom kände jag genast igen när han kom vandrande från båten en dag sommaren 1974 på väg upp från Lund till stugan i Geta. Nu är han i Nagu och letar efter sig själv. Han verkar ha funnit nånslags ro och tillfredställelse där.
· rök och ölpaus
I baren är det stojjit. Trubaduren drar ”Still got the blues” på sin elgitarr med maskiner som komp.
Jag fick ett kort från Mats Wahl idag. Han tyckte att det verkar som om jag dricker för mycket. Tyckte jag skulle akta mig. Jag håller mig till öl för tillfället: Stallhagen pale ale och en 40 cl Lapin Kulta III. Ringde Tommy som just avslutat sin arbetsdag som likbilschaufför. Kör lik från hemmen, där gamla dör, till bårhuset. ”Makabert”, sa jag. ”Inte så farligt”, sa han. Idag hade det varit barn på bårhuset och då tog det lite på. Han var trött så det kanske inte blir nåt Anitas Livs på Hornsgatan. Undrade om han ville ha nåt taxfree, cigaretter? Nej han har ”slutat” sa han, men en liten whiskey är aldrig fel. Får väl ta en sväng till snabbköpet innan vi landar i Kapellskär om 35 minuter.
Första gången jag var i USA, september 1990, fick jag beställning på nån elektronisk mojäng som Tommy ville ha, nåt man kunde sampla ljud med. En stor jävla mojäng som idag säkert skulle rymmas i ett elektroniskt chip. När jag steg av på JFK log Bush den äldre från ett foto i tullen. Undrar om Mister Doble U (som Fidel kallar honom) blickar ner på mig på O’Hare i Chicago om 22 timmar. Det blir lite svårt med tidsomställningen, men jag får väl ta det lugnt de första dagarna. Första gången 1990 sov jag inte på närmare 40 timmar. Åkte in till busstationen på 42nd Street och tog en Greyhound söderut. Tänkte stanna till i Washington på kvällen, men det blev så sent att jag bestämde mig för att åka förbi och ta raka vägen till Virginia och Colonial Williamsburg. När jag kom fram på söndag eftermiddag var jag så speedad att jag inte kunde somna på hotellet och hoppade på så sätt över en natts sömn helt och hållet. Det var lite segt till att börja med, men en whiskey i hotellbaren med Mats Wahl följande kväll piggade upp. Hade då varit till butiken på dagen för att se vad för slags öl dom hade i Virginia. Det fanns både från Boston och Milwaukee.
Kommentarer
Skicka en kommentar