Valpurgis den sista

 

Petra 

(al Aqaba)

Du äter energi

Äter min kraft

Gnaver av

Inpå bara benen

Sudlar min själ

Suddar ut

Förstör

Förgör

Trycker till

Av skräck

För ensamheten

Sänder ut

Sura signaler

Jag lyssnar till Jose González:

Veneer, var en platta som jag också köpte i förrgår. Glömde bara bort den i mängden. Hans gitarrklinkande har jag hört både på Bastun, Ruisrock och Club Pamparius (?) på Alvas. Han fick fina recensioner för sin platta i Mojo, så jag tyckte att den kunde införlivas i samlingarna när man fick den för € 11.90

Det har alltså varit Valborg idag och jag vaknade vid 14. Satte genast igång med att förbereda festen. Fixade diskmaskinen, gick ut med hunden, jagade kokosfett i stadens butiker (var slut överallt) och började bränna överloppsträ i en tunna. Rensade upp i trädgården och tittade in i elden tills det var dags att hjälpa till med munkgräddandet som fick ske i rapsolja. Brände rötter och placerade stenar längs blomlanden. På kvällen for vi till skötbåtshamnen. Släpade med överloppsträ dit och satte det på brasan. Drack Gammeldansk och öl. Grillade lite ostkorvar och var social. A fick nog vid tio, R vid halvelva. Gick ut i skymningen med hunden innan jag satte mig vid maskinen och började kopiera uppsatser från 1969. Det finns mycket text som jag producerat under min över 40-åriga skrivkunnighet. Ibland orkar jag inte ge allt. Är för det mesta ur form, och sällan är jag nöjd. Det kommer oxo fram alltför ofta i mina dagböcker. Jag beskriver ledan i en enda lång ledsam monolog. Jag känner mig inte så uppskattad som jag tycker mig borde vara. Men vad kan man vänta sig av ett samhälle som ser så långt som näsan bär. Och man vägrar ju att acceptera att man blir dragen vid näsan i ett. Pomperipossa visste det, såg det och vid näsans slut fick hon sig ett kraftigt nyp. Sätter man ut hakan får man vara beredd på att få sig sin dagliga snyting. Bland orkar jag ge tillbaks men det mesta gömmer jag i mitt hjärta och försöker förstå, att fader, dom vet inte vad dom gör, förlåtom oss.

Det har blivit både Strindberg och Dagerman. Liksom Kafka hade dom inte det så lätt. Strindberg kallade sig själv för dåre och skrev försvarstal medan han drack absint och via alkemin försökte skapa guld. Dagerman tog livet av sig. Och jag, jag sitter bara här och försöker lägga ett pussel som på nåt sätt ibland ser ut att bli till nåt, men så slår jag sönder det, drar mig undan och börjar så sakteliga på nytt. Jag tar med mig för många gamla bitar som inte passar in i det nya pusslet och därför skapar onödighet. Det är kanske något sånt som Jose González sjunger om oxo men hans ord når inte fram trots att jag förstår engelska rätt bra. I’d rather he’d sing in Swedish. Men valet är hans. Det blir bara så mycket mera schabloner. Inlärda in- och uttryck. Jag går in i forntiden. 

Uppsatser, Ålands Lyceum klass VC.

Min barndoms somrar

När jag var tre år for jag för första gången till min morfar och mormor med min mamma.

Min morfar och mormor bodde i Nagu. Nagu är en skärgårdskommun i Åboland.

Morfar och mormor bodde på en ö som hette Kirjais. Om man skulle kunna komma till den måste man åka båt.

På den tiden gick det båtar som t.ex. Åland II från Mariehamn. Med den kom man till Korpo, en grannkommun till Nagu. Sen kunde man åka buss till Nagu och därifrån med motorbåt till Kirjais.

Kirjais är en ö med c:a 50 innev. Där finns en by med tre bondgårdar och några enstaka hemman här och där.

Min morfar och mormor bodde i utkanten av byn. Där finns en butik som kallas ”Handeln”, mellan byn och morfars och mormors hus Sandback.

När min mammas semester var slut for hon hem till Åland. Men när vi var och följde henne till bussen, vet jag en som härjade och skrek och ville fara hem med mamma. Men det gick nu inte för sig och jag var tvungen att anpassa mig till dom nya förhållandena. I granngården fanns det en jämnårig pojke som hette Karl-Gustav, men som kallades ”Tutta”. Han blev min bästa vän under de somrar som jag tillbringade i Nagu. Vi lagade lerbullar och vi byggde kojor och vi lekte att vi var bilar och vi tjuvrökte och naturligtvis var det jag som var från stan som blev beskylld för att ha lurat ”Tutta” att röka och det hade jag kanske gjort.

Med min morfar och mormor var jag och fiskade. Det var fisk nästan varje dag på matsedeln, så man tröttnade ju.

Och så fick man följa med till ”Handeln" med mormor ibland och köpa ”gott” för ”egna” pengar.

Jag var i Nagu hela somrarna ända till jag började i lycéet. Men när jag började i plugget måste jag komma hem några veckor före skolan började för jag hade ju tagit efter den dialekt dom talade i Nagu. Så jag talade om ”ti tenn, han tenn och mosostoppo”. Jag måste liksom ha en liten avvänjningsperiod före skolan annars skulle jag säkert ha blivit retad av mina kamrater. Det var alltså så som jag tillbringade min barndoms somrar

                                                    8+ ./.

28.11.1969                 Bengt.

Jag läste för några veckor sen om Bengt i boken ”Bränt barn” av Stig Dagerman. Visserligen är det svårt att beskriva en hel bok på några få sidor i en uppsats men jag skall försöka berätta några episoder från boken.

Boken börjar med ett begravningståg. Det är Bengts mor som har dött. Hon dog av att ha ramlat omkull och slagit sig, när hon var på väg till köttaffären. Bengts far ser inte ut att sörja så mycket eftersom modern inte var så vacker som han ville att kvinnor skulle vara. Bengt som var 20 år sörjde emellertid mycket sin mor.

Efter begravningen när närmaste släkten var på begravningskaffe i ett skilt rum på en restaurang kom kyparn och sa att det var telefon. Bengt sa åt fadern, att det säkert var Berit som ringde. Berit var hans fästmö. När Bengt tog telefonluren och satte den till sitt öra, hörde han en kvinnoröst säga: ”Hej älskling, hur gick det?. Men det var inte Berits röst, så han frågade vem det var.

”Nej men det är ju Gun, känner du inte igen mig?” hörde han i andra ändan av tråden. Då kom han på att hans far hade en älskarinna. Han sade att det var Bengt som talade och då kastade kvinnan på luren.

Efter den stunden hatade han både sin far och Gun. Han tyckte dom var smutsiga, ja alla var smutsiga, det var bara han som var ren.

Men eftersom han gick på föreläsningar på dagarna behövde han pengar så han kunde ju inte visa att han hatade sin far. För att få pengar berättade han roliga historier om tankspridda professorer för sin far när han kom hem från föreläsningarna. Hans far, som tyckte om när andra människor gjorde bort sig, gav honom alltid 10kr.

När han behövde pengar hittade han på nån historia som inte var sann. För han tyckte som så att om man kunde göra andra människor glada så fick man ljuga.

Gun hatade han och hon fick inte komma hem till dem. Men en kväll fick hon komma. Han hade gett lov bara för att han skulle hämnas sin mor. Han skulle inte svara henne, bara ge repliker som påminde om hans mor. Han ville att Gun skulle känna sig skyldig på något sätt. Han hade  dukat för 5, men de var bara 4. Han hade dukat för sin mor också. Han hade satt ett ljus vid hennes plats.

Tyvärr tar uppsatshäftet slut nu så om ni vill veta mer om Bengt så kan ni läsa ”Bränt barn” där hat förvandlas till kärlek efter många mödor och besvär.

                                   8+./.        Trevlig analys

Text ur mitt 15-åriga liv, hösten 1969. Ett par år senare såg jag filmversionen av Bränt barn på biografen Rita som levde sina sista dar. Jag bodde granne till den då och var en av de få besökarna. Såg också James Brown i nån filmatiserad Soul Revue, det gjorde intryck. Min lärare försökte hjälpa mig med att skriva korrekt svenska och satte röda anmärkningar för orden stan, nån, sa, dom å sen. Det skiter jag fortfarande i. Språket lever och skriftspråket ska väl ha rätt till att vara både dialektalt och talbetonat.

USA

Var i kyrkan idag. Presbyteriska kyrkan. Här i S:t Petersburg, Florida. Ett led i det man lovat.
Blev hemkörd inatt. Skulle packa mitt pick och dra. Låg bara där och undrade över vad för människa hon egentligen var. Det var svettigt i natten.
Vi hade skiljts åt utanför tornrestaurangen på väg hem. Hon avvek när jag vek av "hemåt". Orkade inte höra mer. Var för mycket fylla. Blev bara mer och dyrare. Hon ville bara dricka till, för sista gången denna vecka. Sedan uppehåll till nästa söndag. Jag var redan på väg bort men tog ändå emot en ursäkt och tar dagen som den kommer.
Predikan handlade om allt. Markusevangeliets sista vers. All men, all nations, all the time...
Tvivel uppstod. Noterade saken i mina anteckningar. Tar en kaffe och utvecklar tankefröna på mobilen.

Ex-trakt

Misstanken på att hon försöker hitta på orsaker till att lämna honom gror. Hittar fel för motivation. Och han känner att det börjar bli dags att hämta kamera och dator. Det får väl bli den 8nde maj då om hon inte redan gjort det. Han bygger draman. Förlorar sig i sorg och alkohol. Blev tre öl på Bastun och en halv flaska rödvin vid hemkomst.
Hon kom inte till Bastun som hon sade i telefon, men M kom och var som vanligt på, full fart och hafsig. Hävde omkull hans öl och bjöd Anttila på nötter. Tramsade på och jag undrade va de e som står på. Orden strömmar som en fors. Hon frågar vad han gjort under dagen. Drar in andan och säger att jag varit med U på Algots varv. Hon brister ut i en hatstorm över Cina. Att hon nästan blivit polisanmäld. Pratar om människor som jag inte känner och jag säger att jag inte vill ha nåt med hennes ovänligheter att göra. Att det som finns mellan dem får hon hålla för sig själv. Fan tro't. När hon kommer hem börjar hon skicka bilder från Algots och skriva om kanyler. Och meddelandet plingar in i datorn där U är och snokar. Kanske det är meningen.
Han får samtal och mejl i natten:

Hon
Vill du se bilder som en mänska som kan fotografera tagit så kolla dagens Nyan och porträtten på mig. Dom e jävligt bra. Jag e trött på ditt bekräftelsebehov och trött på att du skvallrar om precis allt och på då sätt också förstör för mig. Jag diskuterar inte dina saker med andra så låt för fan mig tala själv om min konst. Kommer aldrig att förlåta det du sade på teatern till någon jag aldrig träffat.
Jag visar dig platser och berättar om min familj för att jag litar på dig och vill att du ska förstå vad jag håller på med och varifrån jag kommer. Några timmar senare får du bilder av någon annan från samma plats. Jag vill inte ens veta vad du hittat på för sagor till henne. Lämna mig ifred. Jag vill inte se dig på en tid.

Han
Här berättas inga sagor. Man behöver bara säga en sak så sköter resten sig själv och far ut i vindlingar och vrår. Snacka om att människor är självupptagna. Snacka om att förstå, men förstå uppåt väggarna. Hitta fel och kritisera verkar vara dagens melodi. Den hänger jag inte med i. Och om man aldrig kan förlåta, sina egna tolkningar av vad man tror, men inte vet, så betackar jag mig. Inga förklaringar räcker när man kört fast. Den egna sanningen står stenhårt fast, orubbligt. Fortfarande ledsen, verkar vara den eviga långa sången. Jag kan förlåta vad fan som helst men emellanåt känns det hopplöst. Så satans synd att det skulle behöva bli så här. Men det har väl sina stripiga skäl. Snart tar tiden slut. Beklagligtvis. Säg inte att jag inte försökte på många vis, men utan vidare framgång. Ibland, rätt ofta, undrar jag om jag fattar något alls av det som sker, och hur det blir. Verkar inte kunna styra upp det, förs bara med och tar emot slag efter slag tills håglösheten tar överhanden och all kraft försvinner, sjunker undan, ruttnar bort. Varken vet eller förstår tillräckligt för att kunna hindra att allt förstörs konstant hur än det omhuldas. Hör av dig. Du vet. Sorgset, T

Vaknar upp med sendrag. Vad var det det var brist på. Magnesium? Får försöka kolla upp. Dåliga sexvitsar är det man mest hittar på tuben när man söker vitsar. Eller dåliga och dåliga, orkar inte titta efter. Blir istället skitmusik som till slut dyker upp. Förstår inte vad det har med sendrag att göra alls.

Det är Valborgsmässoafton. Mårr. Ser fortfarande bedrövligt. Morsan är förvirrad. Var på Hemmet där herrarna i MK sjöng in våren. Solen skiner men det är kallt. Dottern gråter i telefon, har inte kommit in på skola hon trodde på. Nu är allt öppet och tomt. It hurts me too. Och Mia mår dåligt. The Drugs Don't Work. Orkar inte gå ut och kolla brasor. Somnar nästan på soffan, men skärper mig. Skall jag orka iväg och dra en omgång med saxen igen. Det måste ju lossna tycker man. Ligga i.
Sista lektionen med gitarr-Robban. Work Song. Borde hämta hem instrumentet också.
Monika messar och frågar om jag skall till Skötbåtshamnen. Jag borde väl svara: Knappast, har bara lust att gräva ner mig.

Det vill sig inte riktigt. Väcks av att tandhygienist frågar om jag vill komma idag istället för den 15nde. Jag föredrog den 15nde. Men så är man igång och känner fortfarande av gårdagens sjuka. Äter frukost utan glädje och läser Nyan. Katten får sitt. Och både Maria och Mia hör av sig. Maria är skild sedan i måndags. Och vad skall man svara på det. Att vi ses vid Ceders stranden? 
Kollar vad Mia skrivit. Hon fnattrar på. Meddelar mitt läge. Att jag vill vara horisontell ett tag innan jag skärpt mig. Och så löser jag ett lätt Sudoko. Och iPaden har inte laddats under natten. 
Idag är det Harry Potter-dagen och Valborg. Och Mia känner sig som Tjorven. Ska jag orka ta mig till Hemmet idag?

April går mot sitt slut och jag har tagit vit skjorta på mig. Passar säkert till den nya vita hatten. Men skall jag ha nån sprigi? Valborgsmässoaftonen inleddes av att jag hade svårt att sova länge. Vaknade vid sex och gick upp för att pissa. Steg upp sedan och gjorde morgonbestyren. Tog in gårdagens tvätt efter att ha varit vid bibban vid morgonkaffet och konfererat med Sofia. Tog vägen via Neptunigatan och City-Livs och fick kassen full. Hängde upp följande tvätt och gick in och åt. Mia messade om programmet för dagen och jag föreslog Ceders strand men det var hon inte pigg på. Saied undrade om vi skulle till Skötbåtshamnen. Knappast, sa jag. Han skulle komma och hämta snus till Orre efter 1/2 5. Jag skall till mor och avrunda dagen innan kvällen. Får se vad det blir. Låg på soffan och lyssnade till Blues Section då Thomas från Köpenhamn ringde och kollade vad jag menade med tyvärr tyvärr... Sedan lyssnade jag på Tuomari Nurmio & Köyhien Ystävien kanssa (konstigt sätt att säga det). Mutsi mutsi.

80s

1/1/81

Vakna upp i morse till ett nytt år som kändes lika hopplöst som det som gått med den skillnaden att medan ifjol var det yttre omständigheter som förmörkade är det i år det inre som spökar.

Nyårsafton avfirades med öl på puben Bamrick’s runt hörnet och fortsattes här i källarlokalen med dans och ”Auld Lang Synge” vid midnatt Jag tröttnade definitivt på drickandet och rökandet vid ½ 3-tiden och gick och lade mig bort från humant kaos och dystra konstateranden och löften inför det kommande året. Har inget att säga, allt är ogripbart eller onödigt. Ändå snurrar det på. Boney M. underhåller på TV medan natten faller på. 18:15

3/1/81

Eftermiddag efter en lång promenad längs gatorna i Dublin. Bowie’s Young Americans på grammofonen. Dök in i NME för att kolla vad pressen tycker, vad pressen lägger märke till. Ordsammansättningar och antaganden. Jag tvivlar på allting. Dessa tvivel ligger på gränsen till förtvivlan, där allting är osäkert och värdelöst. Försöker komma bort från denna kritiska inställning, men den har bitit sig fast och vägrar släppa taget. Varje dag blir likadan och fastlåst redan vid uppvaknandet.

Har märkt hur alla inlärda antaganden har mist sin betydelse och inte längre finns till. Har sjunkit undan och kan inte återkallas. Det irriterar djupt. Kan tänka mig att det är gräsrökandet som påverkat minnesfu...

Forts. följer

1989 

Valborgsmässoafton var det och trots att jag hade hotat med att jag skulle låta det gå vilt till är jag ändå kapabel att skriva det här efter att vi kommit hemkörande i Saris bil som luktade kattpiss. Ja man är ju så känslig för lukter nuförtiden när man inte rökt på 13 och nästan en halv månad. Vi var alltså på valborgsfest till Kyrkslätt och vildare hade det väl kunnat gå, vildare till, men inte kan man väl beklaga sig över det. Nu smakar det mest av att ha blivit tillnäpst för att man inte riktigt vet hur man skall ta sig snabbaste och rakaste vägen över Hagalund utan att rådfråga om det. Det var ju inte jag som körde. Nej. Natti natt så småningom rätt snart, för klockan närmar sig redan ½ 3.

MAARIANHOME 2005

Uppsats på Valborgsmässoafton

Det var snack om Strindberg igår.
Hittade en text jag skrev om Hemsöborna som 15-åring:

Drängen Carlsson kommer till Hemsö

Carlsson som var född i Värmland hade blivit erbjuden att börja jobba som dräng hos en änka vid namn madame Flod, som allmänt kallades ”moster". Denna madame Flod bodde med sin son Gusten, drängarna Norman och Rundqvist och tjänsteflickorna Klara och Lotten på en ö, i Stockholms skärgård, som kallades Hemsö. Det var dit han nu var på väg. Klara och Lotten hade kommit och hämtat honom till Dalarö med en segelbåt.

Carlsson hade aldrig tidigare varit på sjön, och han hade redan hunnit göra bort sig. Det var när de skulle lägga ut från Dalarö, som en lotspojke för att skoja med honom ropade: ”Båten läcker!” Och Carlsson som tänkte att han som var karl skulle föra befälet, gav en massa tokiga order. Men flickorna hade klarat upp situationen åt honom och nu var de alltså på väg.

Det var kväll och det var redan mörkt så man såg ej långt framför sig, men flickorna kände väl till vattnen och snart hade de styrt in till bryggan på Hemsö. Den var fylld med allehanda fiskedon, nät, ryssjor, strömmingstunnor, långrev och massor med andra doningar. Stugan syntes från stranden och det lyste i fönstren, Carlsson gick uppemot stugan.

Den första som mötte Carlsson var byrackan, som stod och skällde på backen. Så öppnades dörren och en liten gumma steg ut och hälsade Carlsson välkommen till Hemsö och bad honom stiga in. Det var ”moster”. När Carlsson kom in såg han ett litet kök. Madame Flod bad honom sitta ner och få sig en halv. Hon berättade att Gusten och Norman var på jakt och att Rundqvist sov. Orsaken till att han blivit hitkallad var att han skulle förbättra gårdens jordbruk, för sen Floden hade dött hade det inte varit någon ordning på gården alls. Gusten ville bara jaga och brydde sig inte om fast åkrarna förföll.

Dessa ord mötte alltså Carlsson när han kom till Hemsö, och om ni är intresserade av att veta hur det går för Carlsson kan ni läsa Strindbergs ”Hemsöborna”.
8 ./.

En väldisponerad uppsats som håller sig till saken.

80s (So fucking)

Valborgsmässoafton var det och trots att jag hade hotat med att jag skulle låta det gå vilt till är jag ändå kapabel att skriva det här efter att vi kommit hemkörande i Saris bil som luktade kattpiss. Ja man är ju så känslig för lukter nuförtiden när man inte rökt på 13 och nästan en halv månad. Vi var alltså på valborgsfest till Kyrkslätt och vildare hade det väl kunnat gå, vildare till, men inte kan man väl beklaga sig över det. Nu smakar det mest av att ha blivit tillnäpst för att man inte riktigt vet hur man skall ta sig snabbaste och rakaste vägen över Hagalund utan att rådfråga om det. Det var ju inte jag som körde. Nej. Natti natt så småningom rätt snart, för klockan närmar sig redan ½ 3.   /89