Söta öde öken den 28nde

APR12

Ökenstaden ökenbyn

Ökenrulle ökendyn

Öde ödet ökar

Över öknen öde

Vill du se nu

Se hur där ser ut

Vart vi är på väg

Se se nu

Se hur

Säg varför

Svara då

Se ut

Se upp

Vi landar

Falska föresvävningar

Dolda beskyllningar

Hysterisk misstänksamhet

Petra, Jordanien

CHECK U.S.A

MAARIANHOMEBREVEN # 36a

M:home 2005-04-28

Mitt kära Gudbarn Emma.

Det är ett bra tag sen vi sågs, det var visst i samband med avslutningskonserten på Musicum 5e eller 6e december 2003. Det har hänt mycket sen dess. Jag har ofta tänkt ta kontakt med dig sen dess men det blir lätt så att det kommer annat emellan.

Jag hade mitt jobb att komma tillbaka till och det var inte det lättaste. Man ifrågasatte min arbetsbörda och tyckte att jag kunde klara av två jobb och vara både kulturchef och bibliotekschef på en och samma gång. Som om det inte vore tillräckligt att vara kulturchef 24/7, dygnet runt, året runt. Nå det fixade sig efter en tröttsam vår. Följande höst, i höstas fick vi äntligen en bibliotekschef och jag kunde koncentrera mig på att administrera hela kulturförvaltningen inklusive biblioteket.

Fredagen den 13nde februari 2004 kommer i vårt liv att vara en oförglömlig dag, liksom 22a maj 1978 alltid är det för Dig. Vi var på väg på resa, packade resväskorna, Anni, John, Riitta och jag. Jag hade fullt upp med att genomföra Mariehamn Winter Jazz, Roots & Blues 2004 som jag var mitt uppe i. Den skulle hålla på till söndagen varefter vi skulle ta båten till Helsingfors och därifrån flyget vidare till Banjul, Gambias huvudstad, där jag tänkte tillbringa min 50-års dag. Det är deras nationaldag så alla firar och festar, vilket skulle ha passat mig utmärkt. Vi var mitt uppe i packandet när doktor Korvela ringde och bad Riitta komma till sjukhuset. Han bad mig komma med. Vi hoppade i bilen och undrade vad han ville? Riitta hade haft lite blödningar men hade fått klartecken att resa. När vi kom in på gynekologens kontor berättade han att Riitta hade cancer i livmodern och vår värld ramlade samman. Jag måste ju fortsätta med att hålla i festivalen så gott det gick.  Vi fick inhibera resan i sista sekunden. Anni och John var förstås besvikna, men förstående. Riittas dotter Mira flög hit och stöttade sin mor.

Det blev en tung vår. Riitta flög 26 gånger till Åbo för strålning och jag kämpade på med jobbet. När sommaren kom friskförklarades Riitta och på hösten jobbade hon på en barnträdgård. Hon klagade över ryggsmärtor men på sjukhuset här sade man att det inte var något farligt och skrev ut värktabletter. Vi hade bestämt oss för att göra den resa som blev inhiberad i februari över nyår och mitt under Tsunami-krisen åkte vi till Gambia, Senegal och Cap Verde-öarna på en 12-dagars kryssning. Det var skönt men Riitta hade ryggsmärtor hela tiden.

När vi kom tillbaka 11/1 och återgick till våra jobb orkade Riitta inte längre med smärtorna i ryggen och gick till akuten där en bekant läkare tog tag i saken på allvar och gjorde en ordentlig undersökning. Det visade sig att en metastas uppstått i Riittas rygg, som var på bristningsgränsen. Hon beordrades liggläge och flögs en vecka senare med helikopter till Åbo där hon fick strålning i två veckor.  Hon kom hem 5:e februari och har sedan dess gått igenom tre cellgiftsbehandlingar. Den fjärde får hon nästa vecka.  Den sjätte och förhoppningsvis sista en vecka före midsommar. Det är tungt och svårt att planera framtiden. Vi lever livet dag för dag.

Jag har börjat gräva i mitt förflutna och försökt ta reda på vad som hände min far och min farfar. Min far dog när jag var 14 månader och min farfar 1931. Jag har varit i min morsas källare och hämtat mina egna anteckningar från ungdomen och stött på en massa intressanta skriverier och bilder. Något foto av båtarna som min far John arbetade på har jag dock ännu inte hittat.

Din far kände jag mycket väl och du kanske ännu bättre. Du hann bli 20 och han 50. Mellan åren 1975 och 1990 stod vi i kontinuerlig brevkontakt och jag har alla hans brev sparade. Kanske du skulle vilja ta del av dem? Vad har hänt med de brev jag sände honom? Kanske dom finns kvar. Skulle vara roligt att friska upp de minnen jag delade med honom. Mycket minns jag men när jag läser kopior på vissa brev jag skrev till honom eller de brev jag aldrig fick ivägskickade p.g.a. sträng självkritik finns det mycket jag glömt. Jag minns hur jag var på Jannes 40-årsdag. Jag hade sprungit Kanonloppet här på Åland på morgonen och kom med styva ben till Uppsala. Sportar gör jag fortfarande men det blir mest att titta nuförtiden. Var just och såg det lokala fotbollslaget MIFK spela sin första match i den översta ligan i Finland. De vann med 1-0 över ett lag från Rovaniemi högt uppe i norr.

Jag hittade ett häfte igår i mina arkiv där jag tagit kopior med kalkerpapper på texter och brev jag skrev hösten 1977 då jag gjorde en 9-månaders resa som började med två veckor på Åland och fortsatte sedan till Uppsala. Den 15 oktober skrev jag följande rader:

Jag betraktar
Jag ser
I mina tankar
                 Föds slutsatser
Jag dricker öl
                 När jag skriver
Det fyller sånt som känns
                 Tomt
Runt omkring mig
Tjattrar folk jag inte
                 Känner
Jag kunde
                 Om jag ville
          Ta kontakt
Men det känns inte så
          Jag låser mig
                 Och lever i det
          Förflutna
Saker fastnar i mitt huvud
                 Häromdan
Var det nån som sa
-      han har händer stora
som
                   dasslock.


15.10. 17:11

Läste i en bok om en
                 kvinna
som skrev ut klockslaget
      när hon adresserade brev
Någon undrade
                 Vem bryr sig om
    vilken tid på dan
    ett brev är skrivet
Det är det väl ingen som
                 bryr sig om
Kanske inte – Kanske
     Men varför reagera så
                 Häftigt?

Ha ha
      Ha ha
            Råa skratt
                
Samma dag skrev jag ett brev till min vän Monika som blev kvar i huset jag lämnat för att ta mig ut i världen, med eller återvändo, det första av en lång räcka brev den vintern. Detta kanske kan intressera dig, eftersom det nämns att du är på väg, du också.

Uppsala 15.10.1977

Hej Monika!

Jasså du kallar mig för pysen, det var lite gamängkäckt tycker jag.
Landade i Uppsala för en dryg timme sedan efter en till synes lång båt- och bussresa. Gick upp från stationen till Janne. Kände till vägen bra. Det tar väl en 20 minuter att gå. Allt var gammalt och bekant men ändå nytt. Sverige är stelt och städat. När man går på stan är alla butiker tipptopp och designade. Inget skit i knutarna.
- Hellre lite skit i knutarna än ett rent helvete – sa tanten som inte ville in på ålderdoms-hemmet.
”Ett brev tutar aldrig upptaget” stod det i postens fönster. Den här stan är full med väggklotter. I våras var det senaste Sexuid, medan det nyaste nu är Älsk!
Är lite svårt att komma igång med det här brevet, det är hela tiden saker som kommer emellan. Snart kommer Elisabeth hit och hälsar på. Henne har jag inte träffat på två år snart.
Janne kom hem från Grekland en kvart innan jag anlände och är lite splittrad av att dela uppmärksamheten mellan mig och sin tjej Eva. Han fick veta att han ska bli far när han kom tillbaka. Visste inte riktigt om jag skulle komma hit samma dag han själv kom tillbaka; om det skulle vara förnuftigt. For i alla fall. Jag hade bråttom att komma iväg. Väntan har varit så lång. Ville också höra nyheter från Grekland medan han ännu var varm i kläderna och inte berättat allt ett otal gånger. Själv är jag inget vidare villig att berätta för varenda en vart jag är på väg. Det blir lite jobbigt i längden men jag skall försöka hålla god min och vara så tillmötesgående som möjligt.             

-o-

Dom hade till min stora glädje Southern Comfort på Vikinglinjens Diana, så det slog jag till och köpte. Det var så gott så det rann  nerför strupen lite väl hastigt. Hade jag inte lugnat mig efter ett tag då det började snurra skulle det väl ha blivit en pratstund med wc-stolen face down.

-o-

De två veckorna på Åland njöt jag av. Jag tror aldrig jag njutit så mycket av en höst förr. Gick omkring och sjöng medan jag planterade blomlökar.

-o-

Avbrott igen och klockan har blivit halv tolv. Ligger på Jannes säng i bara kalsingarna och lyssnar på J.J.Cale, som spelar slapp musik på grammofon. Känns avslappnat att skriva. Inga nojor över att det ska bli en helhet, utan skriver bara rätt ut. Elisabeth kom just efter avbrottet och vi var ner till Ofvandahls konditori och köpte födelsedagstårta till Janne. Kändes skönt att träffa henne. Kände ömhet för henne och ville kramas. Blev inte något av det, men mycket snack om hur det är att få barn p.g.a. att Janne och Eva väntar. Satt och drack ouzo och åt tårta och lät konversationen flyta. Blev ingen riktig spets på samtalet, inget att tränga in i.

Jag har en känsla av att jag vill tränga in i saker, komma personer och vad de håller på med in på livet. Vara nära människor i deras vardag. Sysslade med det i parkjobbet. Fick bra kontakt med dem jag jobbade med, de öppnade sig och berättade.

Elisabeth skulle fara till Katrineholm imorgon och se på ett fosterhem som ett barn skall flytta till. Hon jobbar på nåt barnhem och har hand om att sköta om fosterhem och liknande. Hade lust att följa med henne på resan men det hakade upp sig på att det skulle andra med också. Skulle ha varit skönt att fara bara hon och jag.

-o-

Mina profetior slår in. Det typiska är att just före man skall sticka träffar nån som det verkar bli fint med. Jag har ofta lagt fram teorin om att det brukar hända sånt och det hände mig sista kvällen i Finland (Åland inte medräknat). Var ut till Roopes prästgård i Janakkala. Det var en förunderlig dag där det mesta verkade gå snett, men sedan visade sig sluta fint.

Sista natten i Alberga satt jag uppe och snackade med Janne H till 4 på morgonen och skulle upp till ½ 8 för att träffa Roope + andra på järnvägsstationen kl. 9. Jag vaknade klockan 10. Jaha. Det var bara att ta det lugnt. Allt var rätt dimmigt. Kom iväg till 12:ans tåg till Riihimäki. Därifrån skulle jag ta buss den sista biten. När jag kom fram till R:mäki måste jag vänta i två timmar på bussen. Gick in i kafeterian på en kaffe. Den stängde snart och jag gick ut i väntrummet och försjönk in i en bok om Mozambique.

Tiden blev lång. Bussen kom så småningom och jag steg på och fortsatte att läsa. Var djupt inne i boken. C:a fem minuter efter bussen startat skulle jag ha nåt från min väska där jag hade pass, körkort, bankbok, reseförsäkring m.m. Hittade den inte och råkade i panik. Snabb aktion krävdes. Sprang fram till chauffören och blev avsläppt. Snabbt tillbaka till busstationen, ingen väska, inga pengar, regnig dag. Kollade tågstationen; ingen väska. Vad göra? Inga val, ta taxi. Och hoppas på att de som var där hade pengar att betala med. Kostadw 50 mk. Som tur var fanns det pengar där.

Var helt omskakad. Hade så småningom kommit in i tankarna på att sticka och vant mig vid dem och allt hade klarnat så småningom. Nu reste sig denna jättelika mur framför mig helt oväntat. Ville vara med i de andras vibrationer om ett veckoslut på landet, men hela tiden smattrade minnet av den försvunna väskan i huvudet. Ville försöka glömma det, men det var inte lätt eftersom det var en så avgörande grej för min närmaste framtid. De andra som var där var Hanna ”Roope” Varis och Jone Takamäki, som spelar sax i Himalaya Band och var på min avskedsfest. Det var förresten en fin fest, jag mådde jävligt bra av dansandet. Och sen var det Tea som jag träffade första gången i våras, samma dag som jag träffade Roope och tre dar efter att jag träffade Pia. en mycket öppen och känslig tid. Andra gången jag träffade Tea var dan efter avskedsfesten då Janne Kaila, Roope, Jone, Hotto och jag var ut tillsammans till Högholmen och såg på djuren.

Jag ringde och försökte få tag i min väska utan resultat. Roope, Jone och Tea satt i stora rummet och försökte värma sig i kylan när jag kom tillbaka från mina misslyckade telefonförsök. Gick in i köket och fixade te och mitt huvud bombarderades av tankar om väskan på samma gång som jag försökte ställa in mig på nån nivå som inte präglades av väskbekymmer så att kvällen inte skulle domineras av det. Tea kom in i köket och sen blev vi där hela kvällen och hade skön kommunikation. Kände det som om de portar som jag stängt p.g.a. Pia öppnades och att det fanns vägar ut ur instängdheten. Kände mig som en skadskjuten fågel. Bränt barn skyr elden. Även om sviterna efter förhållandet med Pia kändes övervunna var det ingen som öppnat de stängda dörrarna. De låstes upp och nu står de på vid gavel, men till vilken nytta. Det drar.

De första dagarna på Åland var fyllda av de sista dagarna på fastlandet. Återfinnandet av den försvunna väskan kunde inte få mig att glömma vad som hänt. Inte glömma på samma sätt som Tea fick mig att glömma min väska den natten…
Försöker se klart på min situation och inte låta det förflutna störa mig, dra mig tillbaka, bygga drömslott av det som varit och kunnat bli. Det är på väg jag är och skall förbli. Vill inte låta tvetydiga känslor lägga band på mig.

-o-

Läste igenom det jag skrivit och kom underfund med att jag börjat på med en massa som jag från början tänkt brodera ut. Men sen på vägen har historien tagit en annan vändning och blivit halv. Men bättre halvtankar i massor än inga överföringar alls.
Jobbar på att få tag i mina tankar och få ut dem i något sånär njutbar form, men tycker att jag misslyckas hela tiden. Men vill man något riktigt djupt så kan man bättra sig.
Varje dag har sina nya plågor. Försöker lära mig att leva med dem utan att bli bitter. Mitt senaste ordspråk är: ”Lev positivt!”
Ta vara på det livet har att ge och låt inte saker gå förbi obemärkta. Grabba tag i dem.
Varma nära kramar från
To---
Som är på väg mot mål som kommer att ge svar. Inte hela svar kanske, men delsvar i livets pussel.


Ja Du Emma. Det var sånt jag tänkte på när du ännu var ett embryo i Evas livmoder. Mycket har hänt sen dess, saker som jag gärna skulle förmedla till dig vid tillfälle om bara du vill. Hör av Dig.                            
Guffar To-- 

MAARIANHOMEBREVEN # 36b

Home 2005-04-29

Hej Emma, det är fortfarande jag

Idag var jag i din födelsestad.

När jag nu för en gångs skull skriver till Dig tänkte jag att det kunde lika bra va två dar, som en. Jag funderar över det jag hittar och kopierar ner i digital form det som för 40-30-20-10 år sedan var handskrivet. Då var skivorna också analoga, gjutna i vinyl. Såklart var förutom litteraturen, musiken en del som jag delade med din far. Vi träffades ju på Villagatan i början av hösten 1974 då vi båda började studera litteraturvetenskap. Janne kanske hade tagit några kurser tidigare och jag hade läst världslitteraturen på 4 veckor under sommaren på Ålands sommaruniversitet. Tentade av 5000 sidor och klarade mig med nöd och näppe igenom sluttentan. Det va ju too much.

En dag i september 74 stod vi båda på trappan till litteraturvetenskapliga institutionen, jag på ena och på andra sidan stod Janne. Det spred sig en specifik doft från hans sida och jag slängde iväg en öppningsreplik: Vad e de för skit du röker? Den påminde han mig många gånger om, din gode far. Vi bodde båda på Rackarberget och inledde en vänskap som jag önskar att aldrig tagit slut. Men livet ville annat. Vi studerade Strindberg, det kommer jag speciellt ihåg. Läraren hette Michanek och Janne hade många bitska kommentarer om den karln. Men läsandet nu var på ett mycket djupare plan och det var mycket som klarnade när litteraturens mysterier analyserades, även om det också kunde vara too much, too young, det också. Men jag försökte hänga med och fick studera musikvetenskap på våren. Det gav mig ännu mer.

Men mest gav mig nog vänskapen med Janne. Han öppnade portarna till många för mig tidigare fördolda sanningsrum. Han var intresserad av psyket och kunde berätta otroliga historier från bl.a. Örebro, där han tidigare bott. Han fick mig också att gå med i den samtalsgrupp där Eva också var med vintern 75. Trodde inte jag hade några problem som borde lösas, men där fick jag tji och gruppen satte igång mycket som jag ännu håller på att kämpa med för att klargöra. Bl.a. mitt förhållande till min mor och vad det betytt att inte ha en far.

Musiken betydde mycket för mig och jag var inne i en period då jag undersökte avantgarde-jazzen. Försökte spela trumpet och lyssnade massor till Miles Davis och ännu mer avancerade improvisatörer. Jannes musiksmak var en annan. En gång bad han mig sluta upp med att spela den där T-jazzen när han kom på besök nere hos mig. Vadå T? frågade jag. Tortyrjazzen, svarade Janne och jag visste vad han talade om. Det gjorde vi för det mesta. Det kunde vara irriterande för andra att försöka följa vår konversation. Vi hade våra egna koder, våra egna ord.

Nu när jag sitter och skriver det här lyssnar jag på Miles Davis CD ”’Round about midnight” från 1956. Köpte den som CD i Tokyo 98. Den håller än. John Coltrane spelar samma sax som jag numera, tenor. Janne gillade lite mer poppiga skivor och var speciellt förtjust i excentriska engelsmän såsom David Bowie, Roxy Music med Eno, Ian Hunter och Kevin Ayers. Visst tyckte han om amerikaner också, speciellt Lou Reed. Bland svenska artister var det han som introducerade mig för Ulf Lundell. Senare lyssnade han mycket på Dag Vag och speciellt skivan Scenbuddism. När sedan Patti Smith kom med sin första skiva var han helt såld på den och vi spelade båda nästan slut på den. Han gillade även Bruce Springsteen, medan jag var mer för Bob Dylan. En gång när han kom och hälsade på hade han just upptäckt Pretenders och körde den på full volym i lurarna… Och Bob Marley var förstås en gemensam favorit. Jag undrar vad som hänt med Jannes alla skivor. Har Eva eller du dom?

Min dotter Anni har just upptäckt att jag har en massa bra skivor på vinyl som hon vill lyssna på. Jag håller på att sammanställa en stereo åt henne. Speciellt gillar hon Ebba Grön och Imperiet. Och jag fortsätter förståss att köpa skivor i massor. För tillfället håller jag på och försöker fylla igen luckor i mina samlingar med äldre inspelningar som man kan få rätt förmånligt om man söker på rätt ställen. På Sparhallen i Mariehamn finns det nu en dussinaffär för digitala filmer och CDn. Igår var jag dit och hittade:

- Fucking Åmål på DVD som jag gav till Anni. Hon har läst dramat, hört musiken men filmen finns inte på bibban så för att stöda hennes intresse för film tänkte jag att den kunde vara bra att ha hemma.

- Alltid rött, alltid rätt med Imperiet som jag följde intensivt på 80-talet både på skiva och på scen. Thåström var ju en så fascinerade person. Hade lyckan att träffa honom personligen när jag ordnade en turne med Ebba Grön i Finland. Han var hockeyfan och när vi stod i Studentbyn i Åbo började vi snacka hockey. Han försökte komma på vad den gamle fantastiske finske landslagsmålvakten hette i början på 70-talet. Det tog ett tag innan han ropade extatiskt Uuuurrrpooo Yyyyyyyyylönen, just när jag prickade in en poolboll i biljardbordets högra hörn.  

- Simon and Garfunkel’s Greatest Hits. Känns bara så bra att sjunga med i dom sånger som jag annars också ofta går och sjunger: The Boxer, The Sound of Silence, Homeward Bound

- Motown Classics med några riktigt bra spår med Four Tops, Marvin Gaye, The Isley Brothers och en av de bästa sångerna alla kategorier Smokey Robinson & The Miracles ”Tears of my clown”

- Cornelis Vreeswijk: ”Klassiker”  som Hönan Agda, Brev från Kolonien, Deidres samba, 5 utmärkta Taubetolkningar… Lånar den till morsan, hon fick CD-spelare i julklapp

- Fred Åkerström: ”Guldkorn” Arbetarsånger och ballader av skiftande slag. Med finns förstås Kapitalismen och I natt jag drömde… Den får morsan också låna

- Tio i toppar från 60-talet med blandat svenskt som Tages, Shanes och Hepstars, amerikanskt och engelskt. Spelade igenom den i bilen idag. Tror det räckte för mig. Så nostalgisk är jag inte att jag behöver fler sådana samlingar. Sista låten var Bobby Goldsboros ”Honey” som berättar om hans döda hustru Honey. På gränsen till det sliskiga, men jag blev faktiskt rörd där Riitta satt och körde bredvid mig i full fart mot båten i Grisslehamn. Men den kostade bara 6 €, så det får väl gå…

- Radiohead: Hail to the thief från 2003, en av de nyare band som jag gärna lyssnar mer på. Det tar sin tid att komma in i, men det växer. Sångaren heter Thom Yorke. Lyssnar hellre på Radiohead än Oasis, som sägs vara 90-talets Beatles.

Vad lyssnar du på för musik? Nåt du skulle vilja ha till din födelsedag? Förr skickade jag ju alltid böcker. Nu har det varit en paus på runt 15 år. Jag skäms för att jag inte har varit en bättre gudfar åt dig, speciellt inte då när din far dog och min roll som gudfar borde ha varit att fungera som ställföreträdande mental fader. Nå, jag får väl skylla på att jag liksom de flesta andra haft fullt upp med mitt eget liv, min egen familj och dotter som verkligen gav oss händerna fulla de första åren. Det är en dålig ursäkt, men jag hoppas du kan acceptera den.
   
Vi var som sagt i Uppsala idag tillsammans med Riitta som för det mesta mår dåligt både mentalt och kroppsligt. När hon föreslog att vi skulle fara så tog jag det som ett friskhetstecken och ställde förstås upp på min lediga dag. Steg upp i gryningen, åkte först båt till Kapellskär och bilade därifrån till Uppsala. Det är fint nu när våren e på gång. Det syns en tunn grönskimrande gloria runt buskar och trän. Och sen när Du fyller år står för det mesta våren i sin fullaste prakt. Vi var till Bauhaus och såg på utemöbler, till IKEA och försökte hitta hyllor. Jag avskyr att gå runt i dessa köphelveten men ger ibland med mig och ställer upp på att offra några timmar på det för snällhets skull.

Besöket i Uppsala gav oss också tillfälle att träffa Kjell som vi lunchade ihop med på restaurang Gandhi i Svartbäcken. Försöker även hålla kontakten med honom, det är ju inte så långt från Uppsala till Mariehamn och inte från Stockholm heller. Skulle vara roligt om även vi kunde ha lite mer kontakt än tidigare och förverkliga idén om att du kunde komma över och ge intresserade ayurveda-massage någon helg, mot betalning förstås. Vi får hoppas att Riitta snart blir så pigg att hon orkar ta tag i idén igen.

Kjell sa att han träffat din mor vid Jannes grav för en tid sedan och att hon skulle ta kontakt med mig och Matte för att fråga vad hon skulle göra med lite grejer som Janne lämnat efter sig. Jag kommer att ta kontakt med henne nu i helgen för att få dina kontaktuppgifter. Hoppas det är de otaliga brev som jag skrev till honom. Det är så mycket man glömmer som det skulle vara kul att få tag i ur minnenas skrymslen.

Efter den text jag skrev igår ”Hej Monika”, kommer en kopia på ett brev till Pirjo, en person som jag inte för mitt liv kan komma underfund med vem det kunde vara. Kanske det lossar så småningom precis som för Thåström och hans Urpo Yyyyylönen. Jag sökte efter i häftet om det möjligtvis skulle finnas några brev till Janne, och det fanns det, men fel Janne så att säga. Inte din far utan en annan vän med samma namn. Jag tycker nog jag borde ha skrivit fler brev till din far den hösten men hittar ingen kopia, kanske den sista texten i häftet var tillägnad honom, det finns ingen adressat.

Paris 24.11.77

Morgon i Paris. Klockan är 10:30 och jag har just vaknat och väntar på morgontéet. Mona och Gerard talar franska och jag förstår inte mycket. Ändå har min franska förbättrats sen jag kom hit och nu förstår jag en hel del mer än när jag landade i Le Havre för exakt en vecka sedan.
  
Den senaste veckan har jag tillbringat på en gammal prästgård på den franska landsbygden där jag mått bra av luften, hundarna, katterna, getterna, hönsen, ankorna och kaninerna. Gjorde långa promenader tillsammans med Fifi och Pepe, de två hundarna av blandras. Vilda och lekfulla. Försökte hjälpa till med så mycket jag kunde och vi gjorde cider, flyttade bikupor och sågade ved. Tre äppelpiroger lyckades jag åstadkomma under veckan. Mest latade jag mig, men mådde inte värst dåligt av det. Fick hålla mig i rörelse med att elda i alla spisar, för det var kallt. En natt snöade det t.o.m. Mycket rökande och inaktivitet har sänkt min kondition under det lovliga. Lite ansträngning gör att slår mitt hjärta som pendeln på en argsint gammal väckarklocka och jag flåsar som en bälg. Kom till Paris igår kväll och far vidare mot södra Frankrike ikväll eller imorgon tillsammans med Gerard som har vänner där. Jag känner också hans vänner, de bodde 2 månader i Alberga för två år sen

Natt i Paris
Är blöt om mina fötter och näsan rinner. Jag är trött. Föremålen vrider på sig i halvhallucinationer. En dag i Paris med likadana cafén i varje gathörn. En hel dag i Paris med Mona som jag hjälpt att flytta. Försöker hålla mig undan choklad och annat förrädiskt. Mitt botemedel är morötter.
                 Je suis une salle de bain
                 I’m a bathroom
                 Ich bin ein Bade-Zimmer
                 Estoy servicios
                 Olen kylpyhuone
                 Jag är ett badrum
Mellan mina tår frodas den svarta osten och jag hittar mig själv och kryper ihop i ett hörn och förvandlas till ett flammande bål. – Nåt  för psykoanalytikerna att beta i – Jag är ett ruttet äpple med 10 glänsande hårda fruktbara kärnor.

Emma, det var det sista som står i kopiehäftet förutom en massa siffror som troligtvis härrör sig från kortspel.
Det finns även en lista under dessa siffror:

-      Ficklampa
-      Tändstickor
-      Väska
-      Kartor
-      Papayafoss
-      SFS Göteborg
-      Vaccinationer
-      Växla pengar

Det får räcka för i natt, jag fortsätter med sökandet efter den tid som flytt, Inch’Allah.

Guffar To—


Är det Writers block i USA, eller är det tiden som inte ges eller måste tas?
Och när den tas blir det konflikt, för att man går upp i skrift. Kom fram till St. Petersburg på eftermiddagen. Flög in från Miami där vi mellanlandat för att sova av oss flajten över Atlanten. Hettan var påtaglig. På en bar bredvid hotellet var det karaoke och mozzarellafingrar. Jag tog två Presidente och slocknade bort, men väcktes av att det vändes fram och an i sängen. Att jag skulle upp och kolla var klockan var. Irriterad och arg somnade jag ändå om och vaknade till sex.

Extrakt:

Natten tar slut snart, morgonen gryr mot mulet. Han ligger och tänker på hur det var och funderar på hur det kommer att bli. Om han kommer att lämna allt bakom sig. Eller om det är hon som lämnar honom innan halvåret har gått. Dessa tider, datum, långsamma timmar.
Hon säger att hon inte vill flytta hem till honom, att hon söker något annat. Skall det flyttas ihop skall det flyttas till nån annan plats. Hon söker något annat. Hon vill bo ensam. Men hur blir det då? Kommer hon att spendera nätterna hos honom. Skall de köpa hus. Det finns ingen entusiasm.
Han är trög. Och katten då?
Hon vill inte att han sparar till sina barn, hon vill ha utdelning på det hon gör. Han förstår, men har svårt att se logiken. Varför betala hyra när han erbjuder gratis boende och kan delta själv. Värdet stiger, för barnen att ärva. Men så långt har han inte tänkt. Han vill leva här och nu.
Sedan kommer sedan, när det klarnar, när det finns hopp om gemensamhet. Att göra tillsammans, likvärdigt. Då spelar ingen ekonomi någon roll. Han fortsätter att vakendrömma. Funderar på resor till Australien, till Spanien, till Afrika. Vad blir det av dom? Vem skall betala. Han vill dela med sig, inom rimliga gränser, vad dom nu är. Töjbara.
Vad blir ditt och vad blir mitt när han dör. När han stupar om en månad. Han har sagt att han vill leva trettio år till. Hon vill ha barn. Det blir det knappast, något gemensamt. Han är för gammal, steril. Hon vill leva sin konstnärsdröm. Ekonomiskt kostar det på. Han vill och kan, men förmår hon?
Och han tänker igen, att vad skönt att inte behöva gå på jobb, att han kan gå och lägga sig igen, somna om, drömma. Han drömde om jobbet inatt. Om krossade glasögon, stress och konflikter. Om tassel. Chefen hade svårt med att vara chef och kom med order som skulle genomföras bums.
Ville få den till en bön. Var ingen tillbedjan. Var panik.

Återigen. Vaknar upp vid halv tio på soffan, på kvällen. Sträcker mig efter de obefintliga glasögon. Nej, dom skall jag inte ha. Men jag ser inte bra. Inte tillräckligt. Hela tiden funderar jag på varför jag ser så dåligt och vad jag skall göra åt det. Ge mig till tåls?
Läser igenom pappren medan jag avslutar dagen på sjukhusbiblioteket, och tänker att jag får vänta en vecka på att göra något åt flagnande hud, eksem och dålig syn. När jag nästa vecka träffar ee. Skulle bra gärna ta igen mig lite och sedan bege mig till biblioteket och spela. Av det blev det inget idag, det som det blev idag.
Ett skalv i Nepal har dödat tusental. Rubrikerna skriker ut om ännu värre dödsskördar, barn i nöd och död. Och här sitter jag och klagar. Och tänker på att det var som tusan så katten äter. Alltid vid matkoppen. Har nog inte skrivit om det förut, även om det ställer frågor. Ger henne godis för att förbättra pälsen. Hon håller visst på och hårar av sig vintern. Vill hoppa upp på tangentbordet.
Och jag kunde inte somna igår natt så det blev Opamox sent. Försöker komma ifrån det men verkar bli svårt. Imorgon har det gått en vecka sedan operationen och jag skulle kunna börja träna igen, men skall kanske ändå hålla igen så att det inte blir inflammation för då blir det inget vidare. Då blir det värre, då blir det värst. Kanske skulle ta och droppa så kan jag se på Kobra sedan. Om jag kan. Klinka på strängarna skall jag väl kunna.


Gabriella heter hon, pumpa läns. Och på väg bort natten mot lördagen så skrevs detta:

Plymerna är i farten till bakgrund
Av protesterna på Copacabana
För att sporten får pengar som det
Inte finns en fläkt av i detta nu

Drömmar om något som kanske
Kan förverkligas om den rätte
Träder in på arenan ett-tu-tre &
Erbjuder ett liv i ett fruset land

Så ge mig hopp Johanna jo jo
Vila är vad som behövs i detta
Virrvarr med röster utantill i dag
Efter dag till döden kommer till

För detta har sin tid när exet har
Blivit ett begrepp utan betagande
Eftersom alla dessa ord kommer
Till användning gång efter gång

80s

1989
Vad skall man hitta på att skriva så här på den sena kvällskvisten när radion spelar covers på amerikanska rockklassiker, Happy Birthday Sweet Sixteen och Bridge over Troubled Waters på finska.
Drömlikt har jag väl tagit mig genom dagen, höll. t.o.m. på att glömma att ta på mig ytterrocken i morse då jag begav mig iväg. Eftermiddagens föreläsning på kursen om barn och bild i Myrbacka gick mig nästan förbi, för jag nuckade alltsomoftast. Fasiken nu skall det sovas och till sängs med fart och det blir trångt om ro att skriva, tänka på. Var in till stan och såg Pelle Erövraren tidigare på kvällen innan det var dags att fortsätta med att tömma köksskåpet. Det var hårda tag förr om man var fattig.

1988
När jag låg på sängen och funderade på uteljuset så sent som tjugo i tio och att det än en gång verkar bli vår och att visst är det konstigt. Krokusen skjuter upp sina första blad genom gräsmattan och snart är april slut. En stilla ångest ligger och pyr i bröstet. Riitta blev inkallad till dotterns rum. Miiru verkar vara upprörd över nåt, skrek att kom nu då, flera gånger medan vi låg och pratade om huset på Pohjolagatan 3-5 som kanske blir vårt nya hem. Riitta menar att det är på väg att ordna sig men jag är ju skeptisk.
Kom iväg i morse efter att ha lagt in akkun i bilen. Lämnade av John på dagis och tog mig sedan motsträvigt till Porthania där jag hade föresatt mig att skriva ner något. Hittade istället en relevant text, en analys av Danny the Champion of the World, gjord av en israelisk forskare. Tänkte först att jaha det har redan gjorts det jag tänkte göra men kom sedan underfund med att jag kan använda materialet och utvidga det till min egen nytta. Så jag läste hela dan, ända till klockan 6 då jag fått alldeles nog. Var på flera varv och såg efter om det kommit några pengar på kontot. Men inte ännu. Irriterande. Får dricka mitt kaffe utan tilltugg, låta magen skrika. ”Missä pieru?” ropar jag åt hunden och han snurrar runt omkring och ser fundersam ut.

1981

De dömda trähusen talar.

Rolf Sandqvist vet jag inget om förutom det jag lyckats luska ut från hans bok ”Himmelsberget” som gavs ut på Söderströms år 1980. Boken som skildrar de sista dagarna för innevånarna i de gamla trähusen i Åggelby i Helsingfors kan väl betecknas som en konstnärsroman.
Sandqvist är själv konstnär och har illustrerat sin bok med enkla tuschteckningar. Han är ”ett gammalt originellt skägg” som beskriver sin omgivning i kluriga ordalag. I ord målar han upp livet i och runt de dömda trähusen med dess glädjeämnen och bekymmer. Det största glädjeämnet verkar vara en slurk öl, vin eller hembränt beroende på vad som finns tillgängligt. Förtroliga samtal om livets föränderlighet och outgrundligheter kontrasterade med världshistorien och de gamla kulturerna verkar också ge tröst i en tillvaro som annars är fylld av penningbekymmer och skapandets mödor.
Till en början fascineras man av Sandqvists beskrivning av omgivningens original som alla har sina små lustiga egenheter. Boken inleds med den förtidspensionerade Johannes som går omkring sysslolös och stirrar muttrande, - ”som fastvuxen vid moder jord står han på ett av sina vanliga viloställen - Johannes utan efternamn”. Med några enkla penseldrag förvandlas Johannes till en levande person i ett levande samhälle i dödsryckningar. Vi blir efterhand introducerade för de flesta av samhällets invånare, zigenare, hembrännerskor, skulptörer, blomsterförsäljerskor och författare.
Sandqvist berättar på ett jordnära sätt om dessa ”figurer” med medmänsklig värme och ett stort mått humor. Speciellt minns man historien om hankatterna som smitit in genom det öppna köksfönstret för att vårfria till författarens honkatt och det besvär det var att få ut hela patrasket.
En annan sida visar författaren i sin grovromantiska gestaltning av vännen Artos flöjtspel. Mest är det det robusta i livet som Sandqvist tar fatta på och i längden blir det tröttande att läsa om mellanölsverkligheten och gubbkåtheten. De djupare filosofiska mellanstickan av karaktären ”Stillaståendets rörelse tär”, ”Osäkerheten är väl det enda säkra” och platta formuleringar som ”min hjärnas kryptogamer”, ”fjärt av världsformat” och ”i slutet av trettiotalet (alltså med 19 som förled)” verkar alltför konstruerade och krystade vilket stör läsningen.
Visst är boken ”Himmelsberget” ett nödvändigt dokument över ett samhälle i förvandling sett ur det hotades synvinkel, men konstnärsroman som den är saknar den ändå mycket av det man väntar sig av god romankonst.