7/5te

 Xtrkt ur D va D :D

Innan vi sätter på filmen så vill jag spela en låt som slagit till de senaste veckorna, säger han. En låt med Graham Nash, This Path Tonite, säger han och hon hör knappt på. Hon vill se film. Paranoid Park. 90-tal gjord 2007.
Han berättade tidigare att det finns ett nytt hak i stan i 50-tals-stil med röda gallon-soffor. Berättade att det fanns ett liknande i Christiania. Och att dom tänkte flytta dit 1982.
Hon blev uppbragt och sa att han lever i det förflutna. Upprepar sig om förr. Försök leva i nuet!
Och han sa, det gör jag. Och hon säger nej, och han säger jo. Och dom tjafsar. Om att det mesta han säger är fel. Det sägs att han tycker synd om sig själv. Och han ska inte prata om henne. Och hon vill ju inte vara med hans vänner. Vill inte visa sig ute med honom. Skäms över hans ålder, hans mage, hans klumpighet, hans pretense. Han kan inte tillfredsställa henne. Tar i för hårt, eller för kittligt. Hittar inte hennes klitoris, svettas och flåsar. Han förspelar inte.
Hon ger honom ingen chans, det mesta är fel. Hon vrider på sanningen. Säger att dom inte passar ihop. Att dom inte har någon bra sex. Och han tycker det stämmer, men att det berott på henne och hennes skeva inställning. Hennes motvillighet och klagan. På sjukdomar, på stress, på svett. Hans gråt som hon inte kan känna sympati för. Han gör sig till och skuldbelägger. Varför gråter han när hon borde göra det. Och han säger att det beror på känslor. Hon säger att det är inlärt. Han håller inte helt med. Hänger i en tråd.
Hon säger att han är snäll, att han har dåligt självförtroende. Han tar det som att hon menar menlöshet. 

BLANDAT

2005

Hej Monika hej.


Sätter in Neil Youngs ”Greatest hits” i datorn och försöker få ut en del av det jag går och bär på. Katten Alma strosar omkring på det gamla skrivbordet framför mig. Jag flyter omkring i tiden och har svårt att vara här och nu. All passerad tid bär vi med oss och varje sekund sväljer vi mer. ”Down by the River” spelades in den 17nde januari 1969 och nu är den fortfarande här, strömmar ut ur de små högtalarna i mitt arbetsrum. Då höll jag på att bli 15, nu är jag på väg mot 52.

Jag har länge funderat på att skriva till Dig den här våren men det har funnits så mycket i vägen på vägen mot nuet. Jag behöver mer tid. Det är så mycket som tiden kräver av mig. Det finns så många krav. Krav på jobbet, krav från omgivningen och det känns som om jag kvävs. Försöker spela med så gått det går men mer och mer säger jag emot, att jag inte vill. Vill inte göra det jag förväntas göra, bara vara. Och jag rådbråkar mig själv, och det har jag väl alltid gjort, ifrågasatt och undrat, sökt och tvivlat.

Sedan den 7nde mars har jag försökt fånga tiden, sätta den på pränt och låta orden flöda ur mig så gott som det nu går. Energin till det har jag fått från min förbannelse över att vara missförstådd, misstänkt och dömd. Jag överklagar, klagar, gnyr, slår och försöker förstå. Försöker bli förstådd. Samlar mig och sänder ut signaler. Tittar tillbaka och gräver i det förflutna som legat som en skugga över mig. Mysteriet med var vi ultimat kommer ifrån lönar det sig väl inte att gå till roten med, men en bit tillbaka bör vi nog gå. Tycker jag att jag borde gå.

I mitt liv har jag gått tillbaka och tittat på vad som varit på gång under olika perioder av mitt liv via dokument som sparats i morsans källare. Det är skolböcker, bildsamlingar, dagböcker och anteckningar. Jag letade efter bilden på den båt farsan nångång jobbade på. Den har jag inte hittat hittills, har bara varit sånt som jag själv producerat och samlat. Det finns alldeles tillräckligt material att ösa ur där, analysera, kopiera, genomleva på nytt. Försöker få ordning på det som varit, ta vara på det som jag tycker kan vara av värde och slänga resten, bränna det och gå vidare.

Jag har gått tre år i psykoterapi och mest tycker jag att jag varje onsdag gått och levererat historier. När jag från början hösten 2001 fick höra att det krävdes minst 2 år för att komma nån vart blev jag tveksam, men när jag ändå inte såg nån annan utväg ur den återvändsgränd som jag då tyckte mig ha hamnat i så var det bara att svälja stoltheten över att en bra karl klarar sig alltid, konfrontera skammen, våga titta på vad det egentligen var som fick mig så tiltad och självmordsbenägen. Sånt tar tid och tider räcker aldrig riktigt till. Att prioritera är svårt, att fortsätta att leva en lögn är ännu svårare. Och för att förstå andra måste man väl först förstå sig själv. Jag har kommit en bit, är på väg och fått acceptera att man inte alltid kan få vad man vill, men om man försöker så får man vad man behöver. Du kanske känner igen det där. Jag har ju hela mitt liv gått och tuggat på citat ur låtar.

Om man vill leva utanför lagen måste man va uppriktig, är ett annat citat som jag ältat och det har blivit speciellt aktuellt nu när jag blivit dömd för något jag inte gjort. Skulle jag vara uppriktig så skulle dom ha sytt in mig för länge sen. Om dom visste vad jag tänkte så skulle jag bli halshuggen. Nån amnesti utdelas inte. Men lite uppriktig måste man vara, slåss för det man tycker är rätt även om samhället bestämt att man skall straffas för det. Som jag skrev i förrgår till Ken, tur att jag inte blev tagen när jag körde 180 km/h på en väg där limiten var 65 mph. Jag lever över mina tillgångar, det gör väl dom flesta. Tjuven känner tjuven. ”Hail to the thief” utropade jag idag i bilen när jag tänkte på min morbror.

Ja, jag kanske skall försöka vara lite mer explicit i mina tankegångar och inte bara slänga ut tanke på tanke som den värsta James Joyce i Odysseys. Han blev knappast förstådd, men det har funnits en hel jävla massa analytiker, som försökt och trott sig förstå. På sitt sätt.

Idag är det 20 år sedan jag just hade kommit hem från tre veckor i Köpenhamn och var med Bö på Vanha och såg suputen Shane McGovan och hans irländska grupp Pogues. Det kanske var vid tiden för deras LP ”If I Should Fall Away from Grace”. Jag var nere och desillusionerad, uppriven, sliten i stycken mellan mitt liv på Solbacken, John och Chri i Stallmästargården, Nana på jobbet och det jag lämnat efter mig i Köpenhamn. 31 och passé.

Gamle man se på mitt liv sjunger Neil Young just nu. Och fortsätter strax därpå med att påstå att han vill leva, vill ge, har sökt efter ett guldhjärta på andra sidan oceanen, grävt i gruvor och att han börjar bli gammal, den 6te februari 1971. Jag var så mycket äldre då, jag e yngre nu än då, sjöng Dylan i sina Back Pages. Eviga sentenser, eviga tankar.

Sen efter midnatt gick vi till restaurang där vi stötte på Anna och Jonas lärare, Riitta. Hon stötte på mig och jag tog emot. Resten är historia som man brukar säga. 20 år har jag levt ihop med henne, nött och blött. Kanske bara morsan som har bättre koll på mig. Kanske inte. Idag har jag varit irriterad. Hon bjöd på kaffe på säng. Imorgon är det väl min och Annis tur. Det är ju Mors dag. Hon tycker att jag missköter mitt hår och retar sig på mitt skägg. Själv är hon skallig. Vi for till en österbottning och köpte lecagrus som vi skall fylla bastun med. Plastsäckarna sprack. Vi var ut till Sandåsen och tittade på växter, skulle köpa morsdagsros och en rododendron som jag tänkte skänka henne. Det var dyrt och dålig service där, så vi for vidare. Hon ville till Kalmers och titta vad båtar kostade. Jag vill inte ha nån båt, jag har redan en kanot. Hon vill köpa sommarstuga, ha nåt att pyssla med. Jag vill att vårat hus och hem skall pysslas om, redas upp och bli varmare. Hon vill byta bil innan den vi har tappar i värde. Jag vill inte ha ny bil, den vi har är tillräckligt dyr. Hon tror att jag drömmer om att ha en bil med automatväxel. Hon vill ha en husbil. Jag tycker att dem kan man hyra dem vid behov. Vi for till Rosenblads och istället för rododendron ville hon ha en sibirisk clematis. En skär rododendron passade även den. Och en kruka med röda rosor till Maj-Lis.

Vi var ut till Marsundet och hämtade Anni. Hon ville lyssna på Kent på CDn. Riitta kom underfund med att vi skulle till Sparhallen och köpa ett blått parasoll till mig som 20-årspresent. Då var jag redan maximalt irriterad, men försökte hålla mig så gott det gick. Jag hatar Sparhallen! Köpa köpa köpa. Billigt billigt billigt. Sedan råddade hon kring och skulle köpa ett begagnat kylskåp åt Maini för 30 e. När vi äntligen kom hem igen var klockan ½ 5 och vi var hungriga och jag sade att jag var irriterad och störd. Ville inte specifiera mig, tyckte hon borde ha förstått själv, vilket hon inte gör utan säger att jag sysslar med mentalt våld. 

Kanske jag mest var irriterad för att jag kommit in i en återvändsgränd igen. Känner att det jag sysslar med inte är som det skall. Jag hinner inte med att dokumentera allt jag vill. Jobbet tar kraften igen och när jag skulle ha tid att syssla med mig själv blir jag omkringskjutsad. På gården väntar högarna. Hunden behöver motion. I tvättkorgarna sväller byket. Atmosfären fylls av krav och förväntningar och jag vågar inte säga till på skarpen utan försöker navigera runt på det sätt jag kan, som alltid är fel det också.

Dokumenterandet och funderandet ger inte så mycket feedback som jag skulle vilja att det gjorde, men jag får ge mig till tåls. Jag håller på och skriver nåt som jag ibland tänker på som mina memoarer i ord, bild och ljud. Tänkte att jag skulle ha gjort det redan tills jag fyllde femtio, men kom inte igång. Får väl tacka Gurkan för att jag kommit så här långt. Till läkarna och Tommy sa jag att det var ett långt dödsbrev jag skriver. Det kan man väl också kalla det. Jag tänkte hålla på tills jag självdör. Och när man gör det vet man aldrig.

Känns skönt att jag kommit såhär långt, men det irriterar mig att jag inte kommit längre. Det finns så mycket som jag skulle vilja säga, så mycket som jag skulle vilja förmedla för att få förståelse för det jag är, det jag tänker och känner. Det finns så mycket mer jag vill veta, ta reda på. Det känns så frustrerande när jag stöter på motstånd, illvilja och missförstånd. Alla vill vi väl bli förstådda, accepterade och omtyckta, älskade. Men när den kärlek man tycker sig ge nedvärderas, då är det lätt att bli cynisk, bitter och vrång. Livet är en jävla balansgång och jag är höjdrädd.

Anyway, Du verkar ha fullt upp med Ditt och det är väl bra. Jag tänker inte ställa några krav på att du skall läsa det jag skrivit, men om Du anser Dig få tid så kan du ju ta dig en titt på vart jag hittills nått. Ta det i doser så smälter det bättre. Du är den första som haft möjlighet att läsa det mesta hittills. Gav Mats min psykoterapeut den del som gick fram till honom, 28/3. Han hade läst åtminstone det jag skrev honom och det brev som Mats Wahl fick. Tyckte att det jag skrivit hade substans. Mats W skickade mig ett kort och beklagade vår svåra situation. Han tyckte att jag dricker för mycket och att jag skulle akta mig. Nu går jag och korkar en tredje Norrlands Guld och går ut med djuren, ett tag.

Hoppas vi ses många gånger än. Väl mött. Kramar.
/ Tom Tangent

80s

Var börja? Ja det är ju också ett sätt att börja och sedan är pennan tillräckligt varm för att skapa fortsättning, lättare. Kom just från ett samtal med Janne där vi gick igenom min textversion av ”Distans” och den lär väl sitta rätt bra nu. Var tidigare på kvällen och levererade sista delen av texten på väg från Ingå där vi var största delen av dagen; fiskade, spelade fotboll, samlade kottar. John red. Jag led kanske lite av att inte kunna hitta en lättsam position i skärningspunkten mellan Bö och Nina. På Granö blommade körsbärsträden och det är redan så mycket vår att sommaren hotar med att ta över. /89