Sista timmen den 25te

 Alla kommer att be när sista timmen är inne 

The Very Last Day

Innan täcket faller som snöfeber i maj i Miami på ett utrymningshotell vill han fånga ögonblicket som Saul Bellow. Minnas dagar i hemstaden under ungdomens förflyktade dagar då antikvariatet bjöd på frukost på Tiffanys och spritbutiken låg på Torggatan. Då jukeboxen i speltältet bjöd på brunt socker och 5-pennis-banditen på runt tuggummi med färgtillsats, långt innan e-märkningen. Soliga eftermiddagar med litteraturen i naturrummets högsäte. Vonnegut sade So it goes och Hannes rekommenderade LG. Och bluesen fanns där i källaren där dom kom och gick på HPK. Häromdagen kom han på sig med att tänka på det. Vad det var? I ungdomens segdragna dagar. Och erektionerna förstås, ocn poesi. Lars Sund som skrev att, Susanne skall du nöja dig med ett liv där du får fem minuter sex i veckan. Och Bruno K och hans sånger om undergångens leende. I en säng på Stora gatan ligger Peter och Ulla och röker på på blankfeta eftermiddagen medan de lyssnar till Nashville Skyline. Till myten. Någon har slängt ut biljett och kappsäck genom fönstret. Behövs inte. Tiden har stannat. Resan är över tillfälligtvis. Det var långt innan datorn flög samma väg. Pop goes the bomb. Det var som en serie drömmar, som Snobben på nötter. Som en fast telefon. Det var dans bortom vägarna och spelet fanns i sjön. Klassresan visade var var-och-en stod. Det var långt innan ock bakefter. Klockorna slog för slækt och vänner och tjo och tjim. Det var då när Bukowski rumlade omkring på barerna längs kusten. Och Paul Bowles rökte kif i medinan under en skyddande sky. Blöta drömmar och ejakulationer utlöser varandra som handgranater mitt i graniten och hans korvkiosk. Det var då glädjen exekuterades med k-pist mitt i allvaret. Försvaret var en hög garde och en rak vänster. Det var ännu mera blues och en och annan fiol. Det var nävar och kramsnö i ullvantar med afghanpäls. Indien och Marocko målades upp i grälla färger. Ljusröda torget i Marrakesh, måste dit, men fastnar halvägs till Bombay. I Sydamerikas djungler pågår en kamp. Stäppvargen sjunger om desertörer och Hesse spelar kula mot Siddharta i dalen där Buddha dör. Östern är röd och i hamnen väntar ångbåten på sin last av heliga kor. Det är innan löklagret stoppas ner och det är sent på jorden. Långt innan 50 Cent och murens fall. Som ett tåg slingrar sig ungdomen ner genom Europa medan Löfström liftar sig längs Maghrebs nordkust. På en gammal bro utan flod ebbar ruset ut. Långt innan Ebba blivit normal. Och olympiaderna utlöser varann som spårvagnar: Rom, Tokyo, Mexico och München. Angela Davis står för sitt hår medan Otis sjunger om bukt. Det var under den fagraste våren, under åren då jo var jo och nej var nej. När Jack hittade vägen och BB blev djurfrälst. Frälsningsarmen flyttade ut på gatorna medan Joels sånger sjöngs på gård och i stuga. I fabrikerna slavade barnen och i gruvorna strejkades det vilt medan gasen trängde sig på. Papegojan tävlade i prakt med påfågeln och gråtrasten åt smulor. Apokalypsen smällde i dörrarna medan månen gick upp bakom moln och rök. Ett hårt regn föll i paradiset på jorden. Bomben briserade. Det är försent att ångra något nu.

Maailma kylässä.

På lördagen var vädret ok. Man kunde sitta på en Parkbänk och språka runt barnvagnsekipage med sovande sonson. Gick sedan till bibliotekscafé på Uni och åt dagens sallad. I Parken blev det sedan musik ett tag innan det blev period 3 mot Ryssland på knökfull sportsbar. 1-0! Sedan Amparanoia och annat i Parken, lite frusen. På vägen hem kom Bö emot och vi kollade in resten av Käpylän kyläjuhlat och whiskey på Park.

Magiskt

Magiskt säger jag efter Emilias och Emils framträdande på Trobergshemmet. Det mest magiska var kanske Närmare Gud till dig. Var det månne Titanic? Hämtar bilen, cykeln, vinho verde, datorn och packar ihop ryggsäcken. Det är dags att ge sig av igen. På cykel? I bil? Med flyg.

80s

Alan Stivell fingrar på sin elektroniska harpa och framför mig står en tunn kopp kaffe. Magert kaffe. I tvättrummet snurrar maskinen som vanligt och om pengar är det också magert. Hunden tigger uppmärksamhet, det ringer på dörren och Mervi + son anländer.

--o—

Och det höjde inte på min stämning med gnäll från 3-åring och suspenderad (framskjuten) tid för sista handen vid katalogiseringsarbeten. Nå nu är det gjort och borde vara tid att fara och vara med om Klubi 77s sista kväll där Röyhkä spelar. Det jävliga är att det inte finns pengar och jag är beroende av R:s återbetalning av lån som hon lovade betala tillbaka för två veckor sen. Nu är det småtjurigt för att jag inte ber henne komma med nuförtiden och den trallen som det inte lönar sig att säga något om. Stämningen är tryckt och jag har Ågren på besök. Vad fan jag än gör i detta läge verkar bara leda till fel. Bekant situation? Någotsånär.   /87

Innan täcket faller som snöfeber i maj i Miami på ett utrymningshotell vill han fånga ögonblicket som Saul Bellow. Minnas dagar i hemstaden under ungdomens förflyktade dagar då antikvariatet bjöd på frukost på Tiffanys och spritbutiken låg på Torggatan. Då jukeboxen i speltältet bjöd på brunt socker och 5-pennis-banditen på runt tuggummi med färgtillsats, långt innan e-märkningen. Soliga eftermiddagar med litteraturen i naturrummets högsäte. Vonnegut sade So it goes och Hannes rekommenderade LG. Och bluesen fanns där i källaren där dom kom och gick på HPK. Häromdagen kom han på sig med att tänka på det. Vad det var? I ungdomens segdragna dagar. Och erektionerna förstås, ocn poesi. Lars Sund som skrev att, Susanne skall du nöja dig med ett liv där du får fem minuter sex i veckan. Och Bruno K och hans sånger om undergångens leende. I en säng på Stora gatan ligger Peter och Ulla och röker på på blankfeta eftermiddagen medan de lyssnar till Nashville Skyline. Till myten. Någon har slängt ut biljett och kappsäck genom fönstret. Behövs inte. Tiden har stannat. Resan är över tillfälligtvis. Det var långt innan datorn flög samma väg. Pop goes the bomb. Det var som en serie drömmar, som Snobben på nötter. Som en fast telefon. Det var dans bortom vägarna och spelet fanns i sjön. Klassresan visade var var-och-en stod. Det var långt innan ock bakefter. Klockorna slog för slækt och vänner och tjo och tjim. Det var då när Bukowski rumlade omkring på barerna längs kusten. Och Paul Bowles rökte kif i medinan under en skyddande sky. Blöta drömmar och ejakulationer utlöser varandra som handgranater mitt i graniten och hans korvkiosk. Det var då glädjen exekuterades med k-pist mitt i allvaret. Försvaret var en hög garde och en rak vänster. Det var ännu mera blues och en och annan fiol. Det var nävar och kramsnö i ullvantar med afghanpäls. Indien och Marocko målas upp i grälla färger. Ljusröda torget i Marrakesh, måste dit, men fastnar halvägs till Bombay. I Sydamerikas djungler pågår en kamp. Stäppvargen sjunger om desertörer och Hesse spelar kula mot Siddharta i dalen där Buddha dör. Östern är röd och i hamnen väntar ångbåten på sin last av heliga kor. Det är innan löklagret stoppas ner och det är sent på jorden. Långt innan 50 Cent och murens fall. Som ett tåg slingrar sig ungdomen ner genom Europa medan Löfström liftar sig längs Maghrebs nordkust. På en gammal bro utan flod ebbar ruset ut. Långt innan Ebba blivit normal. Och olympiaderna utlöser varann som spårvagnar: Rom, Tokyo, Mexico och München. Angela Davis står för sitt hår medan Otis sjunger om bukt. Det var under den fagraste våren, under åren då jo var jo och nej var nej. När Jack hittade vägen och BB blev djurfrälst. Frälsningsarmen flyttade ut på gatorna medan Joels sånger sjöngs på gård och i stuga. I fabrikerna slavade barnen och i gruvorna strejkades det vilt medan gasen trängde sig på. Papegojan tävlade i prakt med påfågeln och gråtrasten åt smulor. Apokalypsen smällde i dörrarna medan månen gick upp bakom moln och rök. Ett hårt regn föll i paradiset på jorden. Bomben briserade. Det är försent att ångra något nu.