Blått regn den tionde
De skirande bladen är på väg mot lövsprickning i Esplanaden. Det tar väl en vecka till även om våren är tidig och vintern var mild. I det stilla regnet cyklar jag från Klintvägen, konstaterar att tvätten blivit blöt igen. Katten vill ha mat och vill gå ut. Tvekar ändå länge vid ytterdörren. Telefonen har jag glömt på sängbordet, ringer hon och meddelar. Jag ser fortfarande inte bra, förbättringen är kanske minimal. Imorgon skall det kollas upp. Tror jag sätter på Blå himlen blues. I Fat City sjungs det om blått regn!
Idag är det mors dag och igår var vi och köpte nya skor till henne. Hon ville betala själv, åtminstone till hälften. Jag sa att jag säger till när jag behöver pengar, och smiter ut när hon skall på toa. Vi var ut och drack en soda på Ångbåtsbryggan. Sodan var för kall. Det var lite gnälligt igår. Såg på blommorna i Tullarns äng, men det blev kallt.
Kvällen gick åt till att glo på TV på Klintvägen. Sverige vann i förlängningen över Schweiz kunde jag se när rutan är stor och nära. Kopplade om från TV3 så att IP-tvn slutade fungera. Var hem och droppade ögon vid 11. Somnade in på Atarax. Hade tagit en länk vid fem-tiden. Elfte bästa tiden på sträckan. Känns i benen. Ifjol sprang jag bara åtta minuter, och gick resten i raskt takt, se nedan.
MAARIANHOMEBREVEN #
Början på ett av många långa brev våren 2005
Hej Eva.
Inget kan stoppa tiden, den 10 maj 2005 kl. 00:33 sitter jag här i mitt hem som jag nuförtiden föredrar att kalla home. På finska betyder det mögel. Katten Alma undrar vad jag håller på med där hon traskar fram över tangentbordet på min bärbara dator och följer mina fingrars rörelser. Svansen viftar, ögonen ser. Jag hör, lyssnar till musik från Jamaika, fångad nångång på 60-talet. Det rullar på och Alma lämnar mig inte ifred.
Döden står på lut hela tiden och jag lever i dess dal. Har väl alltid gjort det. När jag var 14 månader, för 50 år sedan, dog min far, försvann ur mitt liv. Har sökt honom hela mitt liv. Vägen hit har gått igenom olika åldrar. Som 20-åring var jag i Uppsala. För 23 år sedan blev själv far. För 20 år sedan träffade jag min hustru. För snart 14 år sedan blev jag far igen. För 7 år sedan flyttade jag hit till öarna igen. Det var väl vid den tiden som Janne dog bort, lämnade jordelivet och vi blev kvar här ännu en tid. Hur länge vet ingen.
Det är 1½ år sedan sågs vi senast. Det har hänt en hel del sedan dess. Det mest dramatiska är väl att min hustru fick diagnosen cancer i livmodern fredagen 13.2.2005. Nu på fredag är det den trettonde 15 månader senare. Vi har tagit en dag i sänder, men även förstås försökt se längre fram, men haft svårt att våga. Trodde att sjukdomen var ur världen ifjol somras men i början på det här året kom beskedet att cancern spridit sitt till ryggraden och åter igen var vi inne i trallen, en dag i sänder.
Ni måste ha gått igenom samma sak när Janne blev sjuk. Han hade inte bara cancern att kämpa emot utan även, såvitt jag förstått av de diagnoser som ställdes när det var som värst, manisk depression. Maniskheten var väl värst för er i den närmaste omgivningen, medan depressionen nog var svårast att bära för Janne själv. Jag tror mig veta det eftersom jag själv lidit av samma fenomen, även om inte i samma höga grad. Det var väl därför Janne och jag på nåt sätt var själabröder. Vi kunde förstå avståndet mellan en djup botten och höga toppar. För mig har det aldrig yttrat sig i samma grad som för Janne. Läkarna vill egentligen inte medge att jag skulle vara manisk depressiv.
I våras fick jag dock diagnosen ”reduktiv depression”. Jag tror ju inte att det är jag som är sjuk utan samhället omkring mig, vilket ju av andra kan ses som en sjukdomsinsikt, men karakteriseras som en spegling av det egna psyket på omgivningen. Lite på samma sätt vill min hustru göra. Hon anser att hon blivit sjuk för att omgivningen inte förstått henne. Det är det åländska samhället som inte förstått henne i tillräckligt hög grad och hon känner sig fången i sin egen situation. Och hon vältrar över det på mig. Hon vill att jag skall inse att det är omgivningen som gör mig sjuk. Hon gör mig galen. Det gjorde säkert Janne dig också. Men hur ska vi som närstående förstå och orka ta emot signalerna på att döden lurar runt hörnet. Jag vill inte se den i vitögat. Vägrar att acceptera att den smugit sig in i min älskades kropp och försöker förinta henne. Jag drar mig undan för att inte dras med in i skuggorna, söker mig bakåt för att hitta svar i min egen historia. Och i den historien har den period som skapade och formade mig mest, barn- och ungdomen, en central roll. Det är den domen vi alla bär med oss. Det är svårt att skriva om historien, men vi kanske kan lära oss att korrigera det som gått mest snett.
Jag var ju mycket närvarande i Jannes och ditt liv när ni träffades och när Emma föddes. Att hålla kontakten var inte alla så gånger så lätt. Janne och Emma var över några gånger till Åland och Helsingfors och jag tittade in på mina resor. Janne blev ju min sons gudfar såsom Emma var min guddotter. Jag kommer ihåg hur han var över när jag hade det som svårast i mitt förhållandet till Johns mor och gav mig det stöd som jag behövde för att reda ut vad som egentligen höll på att hända.
80s
Ombord på M/S Finlandia tänker jag både lite ditt och datt bl.a. att jag känner mig ovanligt osäker. Sitter i hytten där det just ges tidssignal 21:00 på radion.
Sov just en timme och bekymrar mig nu över att jag inte skall kunna somna inatt. En äldre man, finsk pensionär bosatt i Sverige sen 52 blir det väl, när han sa att det var 37 år sen han flyttade över från Helsingfors. Han hade varit och sett på sin födelsestad Viborg. Har väl ingen större lust att vara social och som tur är har han bekanta ombord.
Själv är jag på väg till Huddinge där jag skall bekanta mig med CD-Rom-teknik på biblioteket och samtidigt ta och hälsa på vänner i Stockholm och Uppsala.
Känns lite lustigt att vara på väg, ovant. Kanske ovanan till viss del beror på nya skor och sliten kavaj, men det är nog inte bara det. Beror det på representationsuppdraget jag tagit på mig, eller ovanan av att vara ensam på resa efter en så här lång tid. Nej ifjol var jag ju själv till Janne på hans 40-årsdag. Nervigt känns det i vilket fall som helst. Kommer att tänka på Bo Carpelan inför TV-kamerorna i Paris, i Lukulamppu, hans tydliga nervositet. Även Veijo Meri brukar vara nervös av sig. Lider av fotsvett, något som jag glömt att jag kan ha och blir alltså tvungen att byta strumpor, nåt som jag lyckligtvis har med mig även om jag glömde pyjamasen. Tusan, jag börjar verkligen bli äldre när sånt grämer mig. Nu får jag väl gå och ta mig en öl även om jag lever på sparbudget. /89
Kommentarer
Skicka en kommentar