Hui den fjärde

 

Hi man.

Med en local ale i näven på och en vandrande bas till pianoklink sitter jag på en bar i 4e kvarteret i The Sunshine City, St. Pete och hälsar hemöver. En trumpet tar i så byxan nästan spricker. I övermorgon är det New Orleans som gäller. Jazz & Heritage Jazzfest med Stevie W som headliner på lördag. Det är ett hopande och roende med resesällskapet. Ombytligt. Man vet inte vad nästa drag är. Känner själv för att dra.
Tung resa över Atlanten och en natt i Miami. Sedan vidare följande förmiddag till Tampa där vi blev mottagna på fältet av fastighetsförmedlaren Sara Ward. Har rullat på med en kort introduktion i staden och en dag på Brass Monkey med utsikt över mexikanska gulfen. Bandet spelar Pennies from Heaven och det är rätt dyrt här. Eller lika dyrt som hemma. 7 $ för en local ale. High Road. Bandet fortsätter med Besame Mucho.  Det går en Trolley Bus CAT från Downtown St Pete till beachen 30-40 minuter bort. Iförrgår kväll tog vi den tillbaka och hamnade på vägen hem på ett cigarrhak, Ruby's Elixir. Soulsångerska sjöng hits till syntkomp. Habilt och sexigt. Efter det r'n'b på Nordmende och DX7. Och gitarr, trummor och congasperc. För ljudligt och kantigt men ändå bra. 
The Lady is a Tramp, fast hon rider på sin doktorstitel. Pretence. Tyckte om att komma loss i fyllan. Tog taxi för 6 $ billigt till hennes condo som ligger en halvtimmes promenad från centrum. North Shore. Hon är possessiv och man får gå på tå. Det blir nog svårt att få det att gå ihop förhållandevis. Försöker göra det bästa av tiden här och bjuda till när man ändå satsat på att komma hit. 
Kanske skulle ta en Big Storm Helicity? Out of it. Nå då får det bli en St. Pete Orange Wheat. On the Sunny Side of the Street. Spelar väl den själv på Odalgården den 9nde juni. Är nog inte tillräckligt fin i kretsarna här. Det skall göras business och bjudas på affärslunch i svängande torn. Känns inte bekvämt. Har dåligt bordsskick, äter för snabbt och glömmer att byta tofflor vid övergång till balkong. Skall duschas stup i kvarten, och det kan ju vara bra i värmen. 
Uppmaningarna regnar översvämmande. Mer än tålamodet håller. Försöker skriva, men utrymmet är trångt. Blir ingen vidare vers. Sjunger Kalliolle kukkulalle och längtar både bort och hem. På skärmarna spelas baseball och ishockey. VM verkar dra igång, men det är NHL som gäller. Och basket. Inte Kisket Casket. Vad ska bandet hitta på? Klockan är 22:22 som så mången gång förr. Konstigt att det är just då som jag ofta kollar klockan. Everybody's talking och Ratso dog på väg mot Florida, Midnight Cowboy. Finalen. Body & Soul! Nej! Night & Day! Getting Around. All the Best Greetings.

Katten lägger sig framför displayen då jag skall börja skriva om slutet eller öppet. Finntroll skapar stämningen. Och Mia gjorde slut igår. Hur länge det nu skall hålla i sig. Det är ömsesidigt trots att hon återupprepar sig i sina betygelser. Jag blev ledsen, tycker det är sorgesamt, men kanske bäst så ändå. Föder tankar som jag inte får tag i när det skall skrivas.

Gick till Hemmet igen igår och idag. Idag var Sankt Mårtenskören där så då fick man träffa Karlsson och Madame Flod (a.k.a. Guy och Gunnevi). Redogjorde sedan för gårdagen för mor. Att jag varit till Bastun och gått till Korrvik och åkt taxi med Hägerstrands till Park. Att Ray Cooper och Mordhundarna spelat.

Blev sent, även om jag inte följde med på efterfest till Möckelö. Och det var väl inte mig dom ville ha. Skumma damer, men... Vill inte sätta in mig i kärleksbekymmer, men... Jag gick till Indigo och drack en Stallhagen IPA2 i min ensamhet. Träffade Tom på hörnet och köpte vårrullar och kollade hur pojkarna skojade och talade finska och svenska. Väl hemkommen drack jag lite whiskey ännu. Är det sådan den är alkoholismen? Borde ta och ladda ur gårdagens bildmaterial och arbeta vidare med klipp. Men jag är trött, det tar på att förtära mer än man borde.

2005 Emma

Home 2005-05-04

Håhåjaja.

Tre arbetsdagar över denna vecka och nu är det helg. Var till läkaren i måndags och förklarade att jag kände mig måttligt frisk, så frisk att jag inte skulle behöva någon mer sjukskrivning även om det kunde ha varit ett alternativ. Min moral motsatte sig den tanken. Har försökt göra så bra ifrån mig som möjligt de här tre dagarna men har ändå en besk eftersmak beroende på att jag inte tycker att jag orkat ända ut. Har varit på dåligt humör hela dagen och stressad över att jag inte hunnit med att skriva så mycket jag velat. Har slitits mellan arbetet och det privata, om jag nu ens vet vad det är alla gånger, skillnaden mellan jobb och fritid. Och fritid vad är det? En dum term.

Har försökt bena ut vad det är som kan ha gjort mig så obalanserad. Jag lider helt klart av att Riitta lider. Var med till sjukhuset och talade med läkaren. Jag talade väl inte så mycket, lyssnade mest. Det fanns en hoppfullhet i diagnosen, men ingen läkare kan ju garanterat lova att allt kommer att bli bra. Avbrottet i arbetsdagen gjorde inte gott, framkallade en stress som jag ännu inte befriats från, trots att jag vet att jag har den. Ett annat stressmoment är det här skrivandet och det som kommer fram ur dessa gamla anteckningar som jag suttit och kopierat de senaste dagarna. Det känns inte lika självklart att jag skall dela med mig av dem. Och varför skulle jag göra det för dig. Vem orkar läsa mina klagovisor. Jag skäms över min ofullständighet och vågar inte ens titta på hur svårt jag hade det då som 27-åring. Samtidigt som jag givit mig löftet att gräva djupare och utlämna mig själv så gott det går. Men varför? Varför blanda det privata med det professionella. Var går gränsen för öppenhjärtlighet? Varför vara öppenhjärtlig. Varför utsätta sig för risken att bli utskrattad? Därför att jag är stolt över att jag ändå vågar, trots att jag inte kan förvänta mig den uppskattning jag tycker mig förtjäna.

Skam till sägandes blev jag besviken över att inte få ett stipendium från ÅD som jag sökt om för att ha tid med att fortsätta med dethär skrivandet på heltid. Att Riitta fick 3000 euro från samma källa för att skriva sin bok glädjer mig lika mycket som endel andra skadeglädjer sig. Hon var i tidningen med stor bild och fick ge intervju i radion. Det var säkert en ordentlig puff uppåt för henne, hon som de senaste åren bara säger sig ha känt motstånd från det jåländska samhället. Jag tröstade mig med att det inte var jag som fick stoltsera på bild i tidningen. Det fick jag senast göra när jag privat sökte om bidrag från Kulturdelegationen.

Jag för min egen kamp och tyvärr är det så att sådana som står mig nära får stå ut med min frustration. Jag är också frustrerad över att min son inte ids ta kontakt med mig inför morgondagens fotbollsmatch i Helsingfors. Har ringt honom fler gånger, lämnat bud på svararn och blev till slut så orolig att jag måste ringa hans tjej och fråga hur det stod till med karln. Han var på jobb och hon skulle meddela honom att han kunde ringa mig. Det har han inte ännu gjort vilket får mig att tvivla på hans vilja att träffa mig. Han verkar varken vilja eller våga ringa upp. Han kunde i vart fall ta så mycket mod till sig att säga som det är och inte vela. Man måste slå sin farsa på käften om man vill bli en man sa en dansk åt mig för länge sedan när jag varit hemmapappa i 9 månader och kom mig ut i världen efter 9 månaders psykiskt fängelse. Jag ville snacka faderskap och det var det Jens hade att komma med. Det var hans budskap till mig som aldrig haft nån far. Vi skrattade åt honom när han citerade en rocklåt ”If I Die I Die”. Det var hans värld och berättigad även den. Ett oförglömligt minne blev vårt sammanträffande i augusti 1983 i Oslo. Om det är Johns sätt att slå mig på käften genom att göra sig onåbar så måste jag medge att han lyckas såra mig mentalt. Men jag skulle vilja att det var mer ”Come Out Fighting Djengis Smith!” som jag tror är en låt av Roy Harper för länge länge sen.

Nu måste jag återgå till att ta hand om hund, tvätt och hem. Om en timme kommer morsan hit och då börjar även ishockeymatchen Sverige – Finland direktsänd ifrån Österrike. Den får ett tag spegla min inre kamp. Det skall väl bli bättre, gå över. Men nu är nu. Hunden gnyr och nån spelar piano på skivan ”The Happiest Man Alive”. Punkt.

80s

Och vårregnet har spolat gatorna och burrat håren. Ännu en vårdag har gått till ända och sakta kryper jag framåt i mitt arbete. Ja mest har jag läst Hamlet men lite Danny blev det också. Tog kopior som jag tänkte klistra med imorgon.
Fick ett och annat gjort på morgonen, beställde tandläkare och provskiva med GEM. Väntade med att fara in till stan innan posten kom. Den medförde endast Nyan åt mig. Var omkring i butikerna sen och tittade på tennisracketar, köpte jeans för 150:- på Stockmann och hoppas de töjer lite i midjan för fastän de är 33-36 så är det lite trångt i brallan.
Av tre olika alternativ valde jag att gå på Afrika-konsert på Savoy. Bastu och Stig Larsson blev undanträngda. Konserten var väl lite det jag befarat, ett löst hopkrafs av inte alltför intressant modell. Satt bredvid Johannes Brusila som inte är lätt att komma underfund med, han är helt undvikande. Hade lite lust att gå på öl medan konserten varade men drog mig sedan direkt hemöver i regnet ändå.
Träffade även på gamla bekanta idag, gamle vännen Tim Andrews kom emot på gatan till mycken glädje. Pipo stötte jag på i korridorerna och fick veta att han nuförtiden bor i Loimaa.
På bordet ligger det senaste numret av Me Naiset. Sånt läses det alltså här, köps. Vauvakuume leviää maailmalla. Muoti on ruusujen kevät, Kolmen pojan äiti: Riittää vipinää. Nainen: Paha olo viestii vaikeuksista. Det är det som gäller enligt omslaget till veckans nummer. Jag drar mig tillbaks med en novell av Dahl och hoppas på kraft även imorgon. Kraft att orka hålla ihop mitt material och knuffa det framåt samt senare sprida goda vibs till min son som kommer hit igen i 4 dar. /88