Redman den sextonde

 

Spelar Redman, inte Dewey, men hans son, Joshua, som jag fastnade i, i skivan Elastic som jag köpte när Metro sålde ut. Försöker hinna ifatt skivorna jag köpte då, innan resan. Resan till Etiopien. Rihanna, Beyounce, Outcast, Beck. Och så finns det Dylan, Thåström och Uncutplattorna, och det jag köpte på Pandemonium Records i Addis. Lyssnade på Wiehe 30 år då jag kom hem och tog en Stallhagen Lemon Ale efter att ha varit på biblioteket hela kvällen, fotat, redigerat, lyssnat och spelat. Och på dagen träffade jag Kim Hansson på Vreten och snackade Shanty och lovade ställa upp och hjälpa till med festivalen.  Och tvättade en maskin byke och disk likaså.

２0１６　Ｋａｓｔ＋ｏｒｄ

Det är tvära kast från irriterad kritik till ömsint begäran.

Sov inte så bra på First hotel dit han smugit sig in utan att betala för sin del av sängen. Lång väntan på att hon skulle komma ut efter att han smugit sig ut med tvekan.

Ingen avslappning. Ångest som lurar. Men visst finns önskan om att ge och uppmuntra. Hjälpa.

Men det skall inte få inkräkta på vad som avtalats på annat håll.

Fast.

Sedan så sliter han sig och tar tunnelbanan ner till Medborgarplatsen.

Det duggregnar. På Söder drar dom, far och dotter, sedan runt i skoaffärerna. Blir ett par Dr Martens. Seglarmodell.

På Honey Honey skall Ludde sitta. Men han har dragit till Stuket där Per skråderar syntar, Moog och DX7. God gös och oro för att hinna via Hornstull och hämta biblioteksböcker. Drar till City-terminalen med Ludde för att lösa ut biljett och hinna med en öl.

Hon kommer överraskande emot och vill att han skall stanna i stan. Men han kan inte ändra sig.

Vad det kan innebära vet han inte, men måste hålla sig till sitt, sina svajjiga beslut. Inte ge efter mer än allt som redan givits. Inte få samma delade mottagande som igår igen.

Så han sätter igång med att skriva oväsentligheter och leva olyckligt. Slött och dött och trött.

Skitmusiken strömmar ur högtalaren på båtklubben. Han fortsätter att skriva och undrar om han skulle ha sagt något. Något om kammaroperan han sett.

Kan inte det värst bra. Det är försent för sånt. Intresset har falnat.

Och de dansande benen i lådan är vad han tycker om. Och musiken och sången är också bra, så långt som orden når fram. Klart att det finns att kritisera. Men varför det?

Projiceringen av filmen är han inte helt nöjd med. Det kunde vara så mycket mer. Den är för bra för att fuskas bort.

Men det är för tvära kast mellan lycka och leda. Lundellreplikerna tränger sig på. Bilder av ett svunnet Stockholm.

Och han vet att han inte kan, även om han så gärna skulle vilja. Han hänger i luften. Han dallrar. Får inte tala på det sättet. Borde hålla tyst. Och det gör han pinsamt.

MAJ 2014

MAARIANHOMEBREVEN #

På väg över Grönland 2005-04-16

Hej Sage.

Här i fåtöljen är det trångt när klockan visar 04:43 HKI-tajm. Jag tänkte ta passa på att tacka för gästfriheten i Chicago. Det var fina dagar jag hade där i USA. Jag fick rå mig själv och komma och gå som jag ville, no sweat. Du verkar däremot ha det lite stressigt med jobb som måste göras och vara klara innan dead-lajn.

Jag vet hur det kan kännas, tror jag. Jag jobbade på 80- och speciellt på 90-talet med direktsända radioshower för YLE i Helsinki. Då gällde det att vara beredd, redo, färdig när programmen skulle gå ut i etern. Dessutom blev det mer och mer självkör så man skulle kunna tekniken samtidigt som man skulle ha nåt att säga. Jag hade alltid färdiga manus så att det inte skulle bli blackout. En återkommande mardröm jag hade på den tiden var att jag hade glömt att ta med mig någon skiva jag planerat spela och sen mitt under sändning blev tvungen att hämta den i skivarkivet tre våningar ner. Det strulade alltid i hissen i drömmen och jag vaknade kallsvettig. Det hände också i denna verklighet att det under sändning faktiskt visade sig att jag glömt nån skiva i spelaren hemma som jag skulle ha med i mina program. Då fick man improvisera och det gick det med. Why worry? Ja man kan ju undra varför man är skapt sådan. Det kanske kommer från morsan, en hel del faktiskt.

Det är lite tidigt att titta tillbaka på de intensiva 12 dagarna i USA, varav 8 i Chicago. Jag kände på mig att det skulle ha funnits så mycket att ta reda på ännu, så eftersmaken blev att jag vill ha mer. Men jag är nog mogen för att fara hem oxo. Blir inte så mycket vila där heller. Livsloket puffar och ångar på. Nuff said. Var intressant att besöka Chess imorse och vi började genast med guiden Kevin smida planer på att låta Doctor Root komma över och spela blues och undervisa i munspel på en workshop. Han hade också en rap-artist han ville puffa. Det blir kanske Chicagotema på nästa Winter Jazz & Blues. Det går alltid att drömma men det skall göras också. Vet inte om krafterna räcker till. Varför är frågan som återkommer ”time after time” Ibland kan det vara för sent. Hann aldrig hälsa från Sven Zetterberg till Jimmy Johnson, han dog i onsdags. För honom var mycket för sent. Fick aldrig ersättning för att han skrev Johnny B. Goode. Chuck Berry tog hand om stålarna, eller kanske det var Chess, eller några andra vita. Dom verkar lite bittra, även om Willie Dixon sa att man som svart musiker skulle lära sig att bli smart, inte slå tillbaks. Hela Dixon-dynastin håller förresten på att dö ut. Både hans son och dotter dog inom 13 månader i början på millenniet. Hon av en tumör, han i en trafikolycka.

Jag är glad för att jag kom mig iväg uppöver, även om det kändes lite ensamt. Men ensam trivs jag för det mesta bra. Jag har ett behov av att dra mig undan, kolla välden från utsidan och inte behöva komma med så mycket input själv. Jag klarar dock inte av det så länge och slår mig snabbt i slang med nån främling som snart är en bekant. När jag var i Egypten vintern 1978 blev jag trött på att ha folk omkring mig i ett och det irriterade mig att jag inte fick vara ifred. Alltid var det nån som kom fram och sade ustad eller mister och ville ha nåt, eller veta nåt. Jag tog mig ut liftandes till El Alamein vid Medelhavets sandstrand och beslöt mig för att leva eremitliv ett tag. Byggde mig ett bo genom att gräva en grop i sanden. Låg i gropen och sov med sand överallt, till och med mellan tänderna. Väcktes på morgonen av en vakt på kamel som undrade vad jag gjorde där och vad jag ville. Jag ville ha lugn och ro. Det tog dock inte många timmar innan jag spanade in ett hotell i fjärran, och snart var jag i baren och diskutrerade politik och Ensio Siilasvuo med bartendern. Så mycket eremitliv klarade jag av då, och jag har inte blivit så mycket bättre. Nu sysslar jag med att försöka vara ”ensam tillsammans” och försöker få förståelse av omvärlden för det.

Jag hittade inte min fader i USA men det hade jag väl inte tänkt mig heller. Bara komma en bit närmare. Veckorna har kännetecknats av att USA flaggat på halvstång mest hela tiden. Måste väl vara för att El Papa gått hädan. I USA verkar man flagga dygnet runt. I Finland får man skit om man inte tar ner fanan vid skymningen. Det är bara över midsommar som den får vara uppe dygnet runt men då finns det ju knappast nån gryning heller. Var synd att höra att Du inte har nån kontakt med din far. Så dålig kan han väl inte vara. Du har nog kommit i kläm mellan din mor och honom. Jag hade aldrig nån chans att träffa min far. Liksom de flesta Eckermän försvann han utan att be om lov. TBCn var det visst som tog honom 1955. Medelhavet tog farfar 1931. Ändå finns dom närvarande i mitt liv, kanske mycket mer än om de funnits tillgängliga. 

Som sagt, jag vill tacka så mycket för att jag fick stanna hos er och framförallt använda internet-uppkopplingen. Den gjorde att jag kunde kolla vad för paller de skrev och radierade på Jåland under tiden jag var borta. Kunde också meddela mig med jobbet och hemmet. De verkar oroa sig för mig. ”Don’t worry ’bout a thing, ’cause everything’s gonna be alright” som Marley sjöng i ”Three Little Birds” Tacka Larry för att han fixa in mig gratis på Park West och hälsa honom att han är välkommen anytime till M:home och Jåland. Han verkar ha idéer som vi i stan kanske kunde köpa med tanke på utsmyckningen av stan. Håhåjaja, det börjar bli dags att sätta sig in i byråkratin och administrerandet igen. ”Do for others, what others do for you” som Dylan sjunger i ”Forever Young”.

May you stay forever whereever you feel at home, Sage.

Take care, det går vilt till därute.

All the best

From Tom

80s

Sorgkanter och taggigt hår. Smuts i näsan från Rupi som vi satte igång med att kurera tillsammans med Paavo idag. Där står den nu på gården i Linjamäki utan stänkskärmar och med sidorna avskurna nertill och det kommer väl att ta sin tid att få reparationen klar, men vi är alltså på god väg. Hela dan var jag där i princip. For efter att ha mornat mig dvs. lite över elva och promenerade i norra Tusby. Såg tussilagon spridd på vägrenarna i vårsolen som senare förvandlades till snö, på kvällen. Nog blir väl bilen fin när vi satt ner många tusenlappar på den, men den skall väl hålla några år då, får man hoppas. Jag hoppas att jag skulle kunna köra ner genom Europa med den till Nordafrika. Kanske det kunde lyckas... Ägodelarna bör skötas om. Visst är jag i relativt bra form när jag lyckas springa från plattform 4 när tåget kommer in till plattform 1. Och hinner, och även om jag blir andfådd så är det med stil, och behärskat.
   /89