MAJ 31 Sist ut
och tidigare inlägg
Africa must be free by 1983
Kondomreklamen blommar på affischpelarna, en karl i en Mitsubitsi kallade mig för ”Saaatanan runkkari”, när jag fräckt hindrade honom från att ta en parkeringsplats. Vi stod där och psykades tills han gav upp efter provocerande småbackningar.
Det är vårens sista dag och det känns mer som höst. Skalade håret idag. Hade min första riktigt lediga dag även om jag spenderade den med att reda upp siffror i redovisningen för ANW. Det kändes ändå friare än instängdheten här. Speciellt instängt är det när Jonte är sjuk. Jag är så utanför allt som har med stan att göra. Det känns som greppet blir lättare, mindre involverat men klarare.
Skrev några brev till Köpenhamn och New York. Ytliga och klumpiga. Fattiga ord om min situation. Småklagande och lösryckta rader utan styrka. Var är djupet, var är musten, var är bräckan i muren och den totala upplevelsen på papper. Kanske i det totala livet, som jag inte ens knaprar på. Jag vägrar att småfilosofera om maskros, hägg och kottar i skogen men men… dom dyker upp som enskildheter utan sammanhang. Var är de fullblodiga historierna och de lätta fläktarna som blåser liv och inte livlöst. Varför stapplar jag på orden? Varför finns det inga ord där tanken finns… tankarna är så ofullgångna, så dimmiga och anemiska. Inte ens dom lyckas jag ringa in, men jag försöker inte värst mycket. Mitt nu är så osäkert att mina tankar ragglar. Ett fyllo är min själ, en rädd skugga.
Jag skäms innan jag hinner börja. När jag kommer igång hinner jag inte skämmas men innehållet blir ihåligt. Tycker jag alltså. Självkritiken är mitt största hinder. Självkritiken förvandlas lätt till lättja eller tvångströja. Lättjan blir en tvångströja. Så lyckades jag krysta fram en enda futtig sida med krystade halvklyftor, blaha, blaha... (1983)
Tids nog ligger sorgen
Betäckt av mjuka moln
Månaderna drar sig sakta ut
Förföljs av följande måne
Sköljs ner av duggregn
I maj som tog slut
Innan sommaren hann börja
(2017)
80s
Kondomreklamen blommar på affischpelarna, en karl i en Mitsubitsi kallade mig för ”Saaatanan runkkari”, när jag fräckt hindrade honom från att ta en parkeringsplats. Vi stod där och psykades tills han gav upp efter provocerande småbackningar.
Det är vårens sista dag och det känns mer som höst. Skala håret idag. Hade min första riktigt lediga dag även om jag spenderade den med att reda upp siffror i redovisningen för ANW. Det kändes ändå friare än instängdheten här. Speciellt instängt är det när Jonte är sjuk. Jag är så utanför allt som har med stan att göra. Det känns som greppet blir lättare, mindre involverat men klarare.
Skrev några brev till Köpenhamn och New York. Ytliga och klumpiga. Fattiga ord om min situation. Småklagande och lösryckta rader utan styrka. Var är djupet, var är musten, var är bräckan i muren och den totala upplevelsen på papper. Kanske i det totala livet som jag inte ens knaprar på. Jag vägrar att småfilosofera om maskros, hägg och kottar i skogen men men… dom dyker upp som enskildheter utan sammanhang. Var är de fullblodiga historierna och de lätta fläktarna som blåser liv och inte livlöst. Varför stapplar jag på orden? Varför finns det inga ord där tanken finns… tankarna är så ofullgångna, så dimmiga och anemiska. Inte ens dom lyckas jag ringa in, men jag försöker inte värst mycket. Mitt nu är så osäkert att mina tankar ragglar. Ett fyllo är min själ, en rädd skugga.
Jag skäms innan jag hinner börja. När jag kommer igång hinner jag inte skämmas men innehållet blir ihåligt. Tycker jag alltså. Självkritiken är mitt största hinder. Självkritiken förvandlas lätt till lättja eller tvångströja. Lättjan blir en tvångströja. Så lyckades jag krysta fram en enda futtig sida med krystade halvklyftor, blaha, blaha. /83
Kommentarer
Skicka en kommentar