Statist den trettonde
MAARIANHOMEBREVEN #
Home 2005-05-13 Dear Inga,
It´s been some time. I still have your message on the phone from June 11 last year. Thanx for the grats. ”Time is a jetplane, it moves too fast”. ”Time is an ocean, but it ends at the shore”. Here I sit not far away from the shore. It’s springtime. Quite late one night in the merry month of May. Det är sent på jorden. Beroende på var man är. I´m here, stuck inside of Maarianhome with the Jåland blues again. In midstream. Going back and forth through the ages, through the times of my life, ups and downs. Looking back, even if some say you shouldn’t. I am. Looking for golden hearts and missing persons. I miss the past ’cause I missed a lot. Still, there it is, inside of me, memories that won’t leave me, let me live on, in peace.
It’s been a while. I still stay for a while with a cat and a dog and two blends of blond sharing my quarters, day and night, nite and day. Music keeps me going. My dear friend is singing for me from his first CD, telling me stories of Helsinki. Bö did a CD finally ”Här igen”. Im going back 26 years to the summer of ’79, when I started to write officially, trying to put into words what sounds told me.
Young föryngrar sig
Neil Young var en gång i tiden en fjärdedel av snällpopparna Crosby, Stills, Nash & Young. I motsats till de tre övriga har Young inte vilat på lagrarna kvartetten skördade och blivit en gammal rockfis, som punkare skulle uttrycka det, utan alltid varit en sökare och levt upp till sitt tillnamn. Fjolårets lp ”Comes a time” visade tendenser på en snällare mer countryartad Young, men till all lycka visar han på sin senaste lp ”Rust never sleeps” (Reprise HS 2295) att detta bara var en sida av hans mångsidighet som han inte har för avsikt att fastna i.
Young har vad det ryktas ett outtömligt lager inspelat och oinspelat material. ”Rust never sleeps” innehåller 9 låtar från åren 1977-79 och är den första av två LPn med samma namn. Den andra lär vara kopplad till hans film ”Human Highway”, som har premiär i Staterna i dagarna, om inget kommer i vägen såsom det ofta är med Young.
”Rust never sleeps” är indelad i en akustisk och elektrisk sida. På den elektriska har Young hjälp av gamla kumpanerna Crazy Horse.
Begreppet akustisk musik förknippas lätt med något stillsamt och nedtonat, men när Young spelar akustiskt är det med en rå frenesi han attackerar den stålsträngade gitarren. Ovanpå detta en nasal röst som ofta klagar sig genom texterna. När han sedan viner iväg på munspel är det inget vadd på nerverna utan nära naken sanning.
Poetisk ådra
Av den akustiska sidans fem låtar är det främst den långa ”Thrasher” (pryglare) som ger prov på Youngs poetiska ådra. Den är en uppgörelse och en undran över tidigare kompanjoner som stannat kvar i dalar av kristall (CSN?) medan Young själv alltid är på väg sökande i den riktning där trottoarerna övergår i sand
N.Y. har länge intresserat sig för Amerikas indianer i sina texter och här finns de med i ”Ride my llama” och ”Pocahontas”. Önskemål om att sitta med indianflickan Pocahontas och Marlon Brando vid en lägereld och småprata framförs. Den starka ”Powderfinger” är även den en tillbakablick på historien, men placerad något tidslöst. Ovanpå taktfast flytande rytm skjuts nutida emotionella gitarrtoner ut så att de skär i köttet.
Första sidans akustiska gitarrer passar bra ihop med lägereldar, medan andra sidans elektricitet passar städernas betong. Skivans upptakt, den akustiska ”My, my, hey, hey (Out of the blue)” återkommer på sista spåret i dundrande elversion som ”Hey, hey, my my (Into the black)” med text om att det är bättre att förbrännas snabbt än att sakta rosta bort. Punkkungen Johnny Rotten nämns i texten. Neil Young godkänner inte tankegången att äldre musiker inte kan spela dagsaktuell rock. Med andra sidans elrock visar han att han är i samklang med städernas betong lika mycket som yngre punkare. Exploderande och med mördande gitarr överföll mig ”Hey, hey, my, my” under en promenad i Helsingfors Citytunnel och det lät förbannat bra i den omgivningen.
Crazy Horse ger enormt stöd åt Young på sid. 2. ”Wellfare mothers” med sin nonsenstext skumpar fram med ett flås som inte många kan arbeta upp sig i och är utmärkt som pogolåt (försök själv).
Young lirar elplanka på ett eget distinkt sätt, det låter vasst och vinande och oftast är fuzz påkopplat i övermått. Takten piskas fram på burkiga kaggar av Ralph Molina.
I den råa helhet som ”Rust never sleeps” utgör är det bara den countryaktiga ”Sail away” som inte platsar. Den verkar ha blivit över från ”Comes a time”-sessionerna och stör i detta sammanhang med de välklingande harmonier och den countrykänsla som var den LPns kännetecken.
Utan krusiduller
Neil Young, liksom Bob Dylan, bekymrar sig sällan om att arbeta sig fram till ett välljudande studiosound utan går rakt på utan krusiduller, drar igenom sina låtar och låter det vara vid det. På ”Rust never sleeps” är mycket av materialet inspelat i livesituation och knappast behövs studioknåp för att höra att Young är eld och lågor.
Den som såg N.Y. i filmen ”The last waltz” undrade nog hur länge han skulle orka brinna där han stod uppstöttad av medmusikanter i mycket sjukt tillstånd. Med ”Rust never sleeps” bevisar han att han varken rostat eller tonat bort utan är vid full vigör och livskraftigare än någonsin.
Hbl 27/7/1979
I remember those days quite clearly. Trying to make it studying English, create what I had learned into stories about what happened in my musical life. Working day-time at the library, night-time by the record player or at concerts, scribbling down notes, transfering them to my typewriter Olympia Monica. Early morning delivering my writings to the subscribers of Hufvudstadsbladet in Fågelberga. Killing my tortured nerves of unhappy relationships with music. ”One good thing about music, when it hits you feel no pain”. Early May in Leppävaara. Bö comes by and says:T ry this speed. We did and walked all the way to the center of Hellsinki, down to Tunnelin Levy. Put my last marks on ”Squeezing Out Sparks”. Chilly late evening by Havis Amanda. Unforgettable. The train back home to Impilaxvägen – Befästningsvägen. Jotting down my thoughts on Parker after days of listening hard and sincere. Soy un hombre sincero de donde crecen las ondas. My life was a Luna Park, a rollercoaster. I was 25, halfway into what I am now. I had been looking for answers on the Pyramids, in the Eiffel Tower, on the shores of Portsmouth and among the beatiful hills of old Eire. I was stuck in the woods, trying to make it out of there, my way. I was writing my heart out hoping somebody would care. It made me survive and maintain my dreams of another kind of world, another kind of future. I did not want to buy the Rotten slogan of No future. There had to be a way.
På väg mot Ruisrock:
En rockare som sjunger om abort
Graham Parker & the Rumour har kommit ut med sitt fjärde studioalbum ”Squeezing out sparks” (Vertigo 6360 168), ett mästerverk.
Det blåste friska fläktar i det trista och inpyrda 70-talet när Graham Parker slog sig ihop med pubrockare och bildade GP & the Rumour. Den första LPn ”Howlin’ wind” kom 1976 och uppmärksammades genast. Parker beskrevs bl.a. ”som en arg terrier som kom och oroade nöjda får”.
Parker räknas som en föregångare till den ”nya vågen” som man hört så mycket om på sista tiden. Jämför man honom med punkrockarna som slår ettrigt och frenetiskt omkring sig, så kan man säga att han riktar sina slag med beräkning och med mer styrka och substans. Denna man i fjäderviktsklass har en kontrollerad styrka i klass med Ali och liksom denne dansar han omkring lätt och obesvärat och bygger upp sitt spel på nyanser.
Parker har en själfull röst och dessutom skriver han sitt material själv. Fastän elementen i hans musik är råa så är helheten varm, het, ja ångande. Parker slår rakt i solar plexus med exploderande p:n i ”Passion is no ordinary word” och mellan verserna slår Brinsley Schwarz upp ögonbryn med skorrande gitarrsvingar. Behärskad aggro. Man kan säga att Parker är rockens motsvarighet till Billy Harpers muskeljazz.
På ”Squeezing out sparks” är det Parker och Schwarz som står i förgrunden. Schwarz vrider och vänder på gamla fraser, fräschar upp dem och skapar nya. Underbar gitarrist. Bob Andrews på tangentinstrument släpps fram nån gång då och då, men mest är han en del av isbrytartrycket hos Martin Belmont (kompgitarr), Andrew Bodnar (pumpande bas) och Steve Golding, vars tunga trumspel är den verkliga ryggraden.
Ett fett sound
”Squeezing out sparks” är i motsats till senaste studio-LPn ”Stick to me” klar i soundet. Borta är blurrigheten och kaoset skapat av bl.a. blåsarsektion. Verkar inte behövas blåsare för att få ett fett sound. Har man Jack Nitzsche som producent ordnar det sig ändå.
Jack Nitzsche började sin bana som arrangör för demonproducenten Phil Spector i början av 60-talet. Han skrev bl.a. arret till klassikern ”River deep mountain high” med Ike & Tina Turner. Senare har han jobbat som pianist på några Stonesplattor, arrat för Neil Young, skrivit filmmusik (Gökboet) och producerat Mink de Ville. Nitzsche är ett namn som väger tungt i rockkretsar och det förstår man lätt då man hör resultatet av samarbetet mellan honom och GP&R.
Förutom låten ”You can’t be too strong” som är långsam och suggestiv, så är det mer eller mindre återhållet ös på ”S o s”. ”You can´t be too strong” intar en central roll. Skivans titel är tagen från en rad i denna låt om abortingrepp. Kallt och beräknande som en läkare inför en operation räknar Parker in och frågar till komp av endast akustisk gitarr, pianoslick och avlägsen bas om ”de slet ut det med stänger av stål, gav dig en spruta för att du inte skulle känna nåt, och spolade bort det som om det inte var verkligt”. Kommentar: ”Du kan inte vara för stark, det är du som bestämmer vad som är fel”.
Med ”You can’t be too strong” har GP snickrat ihop ett dramatiskt mästerverk med Parker berättaren, Parker personen, kvinnan och fostret.
Det är svårt att hitta svaga länkar på denna Parker-LP. Likheten i rytmen i de olika låtarna skulle kunna vara en. Det blir tidvis en smula monotont. Till de absoluta pärlorna måste man räkna inledningslåten ”Discovering Japan”, singeln ”Protection”, ”Passion is no ordinary word” (en avyxning av falska idoler) och ”Nobody hurts you” (Ingen sårar dig djupare än du själv). Och så ”You can’t be too strong” förstås.
Knak i fogarna?
Det ryktas om att samarbetet mellan GP och Rumour knakar i fogarna fastän samspelet är så tätt och flyter. Man får hoppas att de håller ihop tills framträdandet på Ruisrock 4:e augusti. Kontraktet är redan skrivet, men i detta de inställda konserternas land vågar man ändå inte hoppas för mycket.
Andra som är klara för Runsala är de inhemska T.T. Oksala och Pelle Miljoona & 1980. Underhandlingar förs med Peter Tosh och Clash, men ännu är inget säkert för deras del. Skulle det bli dessa fem som ställer ryggarna mot havet och skåpen mot susande björkar så lovar det gott, lovar brakfest. Till dess har vi Parkers gnistrande nya album att njuta. Njuta av i väntan på stora levande musikupplevelser i augusti. ”Squeezing out sparks” håller ett bra tag.
Te / Hbl 10/5/79
There was a way and I tried to capture it in words. I was writing about jazz, yoik, punk, rockabilly, Eurovision, Tolonen, Amnesty, Street Music, Dandelion Festivals, Russians, Postal ordering, racism, free concerts, Åländsk musikfestival, Teddy Bears – Uppo Nalle, musicals and Bop till you drop. The summer of 79 was well documented through my experiences written down and published in Hufvudstadsbladet. I haven’t found any diaries from those days, no letters, no poetry. I probably did write letters as well but they are shattered all over. Maybe in Uppsala, maybe in Ireland, France and Egypt. I started my festival life at Ruisrock in August 1970. I’ve found books t5hat I did of newspaper clippings about that first rock festival in Finland. A decade later I wrote about what was supposed to be the last Ruisrock ever. It is still going strong at the beach, though. ”So it goes”, as Vonnegut would say.
te / Hbl 4/8/79
Sista gången Runsala
Idag är det troligen sista gången rockfestivalen Ruisrock arrangeras på det natursköna Runsala utanför Åbo. I tio år har Ruisrock varit den största och kvalitetsmässigt högst stående rockfestivalen i Finland. Och i Norden är det väl bara Roskildefestivalen som kan tävla i ryktbarhet. För att dra ner kostnaderna har man i fortsättningen tänkt sig arrangera tillställningen inomhus i idrottshall.
Till den sista utefestivalen har man spikat ett program som är det intressantaste på åratal. Finländska förmågor representeras av Pelle Miljoona & 1980 och T.T. Oksala och hans band Storm. Alla de övriga är engelsmän. Gitarristen Bram Tchaikovsky var en gång medlem i gruppen Motors men bildade för ett år sen en egen trio under eget namn. Pop av det lättare slaget kan man vänta sig av dem. Steel Pulse är ett reggaeband från Handsworth utanför Birmingham och spelar slipad reggae med socialt och religiöst budskap. Graham Parker and the Rumour kom fram 1976 och har sedan dess långsamt men säkert arbetat upp sig till den absoluta rocktoppen.
Johnny Winter, som skulle svara för det amerikanska inslaget vit blues, har nytt gett återbud och ersätts med gruppen Clash, som hör till de förnämsta engelska punkbanden. Detta var troligen ett byte som inte var att byta ner sig, för på sina två Lp, och speciellt den första, visar Clash att de injicerar nödvändig energi i rocken.
Dagens konsert är utsatt att börja klockan 10 och håller sedan på till klockan 19. Nio timmars högklassig rock utlovas den som befinner sig i Runsala folkpark idag.
And then two days later I had the opportunity to tell it like I thought it was. The end of a decade, on my way to another. Getting into radio instead of trying to paint music in words.
Värdig avslutning på Runsalarock
Från arrangörshåll beräknade man på lördagseftermiddagen att närmare 9000 betalande personer var med om att avfira Ruisrockepoken ute i Runsala folkpark under strålande sol. Dessa 9000 var unga människor av många de slag, som kommit för att avnjuta 9 timmars festival, som till en tredjedel bestod av pauser.
Ett påtagligt inslag i årets festival var det stora antalet punkare, både heltids- och veckändspunkare. Dessa hade främst kommit för finska Pelle Miljoona & 1980 och engelsmännen Clash. Clash drog många svenska punkare och dessa var till utstrålning och självsäkerhet helt överlägsna de inhemska.
Ruisrock kan inte bara betecknas som en musikfest, det är i lika hög grad rockungdomens årliga massmaskerad där man i utstyrsel försöker överträffa varandra. Många vill synas och så många exhibitionister skådar man sällan annars i Finland. Man plockar fram det som för det mesta är gömt och freakar ut för en dag. Knapp-modet har utbrett sig och var och varannan gick med idolerna på rockuppslaget eller annanstans. Nyinköpta t-tröjor med idolbild var en vanlig syn. Rocken industrialiseras mycket snabbt.
God ordning
Ordningen vid årets tillställning får betecknas som god, med undantag av det stängsel som revs under Pelle Miljoonas framträdande. Visserligen hade en och annan fått sig för mycket i spritväg trots rigorös bevakning vid ingången. Dessa låg och andades sand medan andra kastade frisbee, mötte vänner och framförallt diggade musiken. De civilklädda poliser som strök omkring i stort antal hade knappast något större utbyte av det musikaliska och ungarna som samlade tomflaskor tog sig knappast tid till att lyssna.
Bara solon
Det otacksamma uppdraget att inleda hade fallit på T.T. Oksala & the Storm Band. De drog igång 10:15 allt under det att publiken strömmade till. Gitarristen Timo Tapani Oksala, Esa Kotilainen på olika klaver, Paavo Maijanen på bas och trummisen Upi Sorvali spelade Oksalas egen musik, som gav mycket utrymme för solon. Ibland bara solon. Mest var det Oksala som drog loss snabba tonslingor ur sin gitarr, men även Kotilainen fick sin beskärda del av utrymmet. Då han kom loss med Jimmy Smith-inspirerad orgel lyste det till och även de tonvävar med Oksala som han byggde upp till himmelska sfärer lät fint. Det hela var dock en aning tungrott och tråkigt och de flesta hade inget emot att Pelle Miljoona & 1980 övertog estraden.
Direktkontakt
Pelle skapade direktkontakt med publiken genom att tala till den och beklaga sig över avståndet som uppstod av att ett 2 meter högt dubbelt stängsel var uppspänt 30 meter framför scen. Detta för att ”skitviktiga” personer skulle ha möjligheter att kolla in musikerna ostört på nära håll. Med det menade Pelle journalister, fotografer och andra som det givits VIP-kort till. Anspelningarna på det orättvisa i detta tände upprorsgnistan hos den unga publiken och under låten ”Mua valvotaan” stormades barriären och man placerade sig framför scen. Trots enträget bedjande från arrangörshåll via konferencieren Calle Lindholm vägrade massan utrymma området. Säkerhetsskäl åberopades men man fick ingen respons förrän Pelle & 1980 kört hela sitt set. Då drog sig massan motvilligt tillbaka för att åter storma fram när Bram Tchaikovsky körde igång, denna gång för att stanna.
Till en början gick det långsamt för Pelle Miljoona men han kom snart igång med karakteristisk energi där han flängde omkring i sin vita overall med rött hjärta på. Repertoaren var den samma som den varit hela sommaren: TV, Nuoret sankarit, Lähdetään kiittämään, Mulle menee lujaa och titellåten från LPn Pelko ja viha. I de två extranumren tog trummisen Tumppi Varonen hand om sångmicken och Pelle trummorna. Pelle är bättre som sångare.
Billigt sålt
Dagens första utländska gäst Bram Tchaikovsky och hans band visade sig spela betydligt hårdare musik än det han gjorde då han var gitarrist i Motors. Dubbla bastrummor hanterade av Keith Boyce och två gitarrer på hög volym fick det att låta som 60-talets betongrock, men ibland lät det lättare som Beatles. Neil Diamonds I’m a believer som Monkees förde fram hörde till repertoaren. Man kunde bara stöna och ta sig för pannan då sista låten var Chuck Berrys Roll over Beethoven och konstatera ett endel säljer sig billigt. I skivreklam sägs det att vi fått vänta 150 år på en ny Tchaikovsky. Inte var det denna vi i så fall väntat på.
Smakfull reggae
Innan reggaegruppen Steel Pulse kunde komma igång med sin musik fick publiken vänta ett bra tag. Killarna var inte nöjda med elen och detta kan man förstå, eftersom det är ytterst viktigt att allt fungerar i det slags musik Steel Pulse framför. De tar små bitar klangfärger och toner från varje instrument och smälter samman detta till en smakfull enhet. In i den lunkande takten kryper Selwyn Brown in några toner från pianot för att snabbt efterföljas av nåt kort men gott från Basin Gabbidons gitarr. Därefter väser Steve Nesbitt fram rassel från sin hi-hat, allt medan David Hinds eller Alphonso Martin sjunger om sociala orättvisor, rasta religion eller det underbara med musik. Den karakteristiska reggaetakten accentueras på diverse slaginstrument och publiken gungar med. Texter om George Jackson och Biko har betydligt större djup än de som gruppen Black Slate kom till Finland med i juli. Materialet var hämtat från deras två LPn Handsworth Revolution och nya Tribute to martyrs.
Energistorm
Efter mycken uppladdning bakom scen stormade Clash estraden och satte igång med en helt otrolig energi. Förgrundsfiguren och sångaren/kompgitarristen Joe Strummer sa bara ”Bon soir” och så bar det iväg med hamrande ackord och små tonstick från sologitarr av Mick Jones och stöd på bas av Paul Simonon och trummor av ”Topper” Headon. Minst lika frenetiskt som på scen var det nedanför, där marken gungade av hopp från tusentalsfötter i enorm trängsel. Rockarmén var på språng med general Strummer i spetsen. Han manade fram sina mannar med hopvikt kropp, spänd i varje muskel då han stod på stället och enormt vig då han var på språng. Det var fråga om ENERGI, en energi som när den slog rätt slog hårt, men som ofta bara blev ett självändamål och inte funkade helt med musiken. När det lät som värst var det som ett dåligt jam på Tavastia där ingen vet vad den andra gör. Bäst lät det i låtar från den första LPn, London’s burning, Police and thieves, White riot och Janie Jones. Gitarren som Strummer hamrade på till en början övergavs snart för att ge utrymme för kullerbyttor. Strummer eldade på som om det var hans sista stund. I slutnumret krälade han omkring som ett djur på scen.Behärskad Parker
Om Clash var frisläppt, men okontrollerad energi, så var Graham Parker behärskningen själv. Efter Clashs utpump grep Parker publiken stående intensivt lyssnande. Stora leenden blommade upp i folkhavet. Inledningsstycket på LPn Squeezing out sparks inledde även Graham Parker & the Rumours framträdande i Åbo, den fina Discovering Japan. Sedan följde Local girls, Soul on ice och ytterligare 15 från de hittills 4 LPn som gruppen kommit med. Endast två låtar finns inte på Parkerskiva, den ena den av skivbolaget censurerade I’ve got Mercury poisoning. Två extranummer spelade gruppen till sig.
Man blev stående kippande efter andan som en fisk som kastats upp från det förorenade sundet bakom scen då Parker tog sats från ryggraden och sjöng ur sig med sin soulröst. Bandet verkade inte ha sin allra bästa dag, men ändå räckte det som bjöds väl till. Mer hade man väntat sig av gitarristen Brinsley Schwarz som såg smått uttråkad ut. Den andra gitarristen Martin Belmont hade betydligt mer kraft i sitt spel för dagen.
Graham Parker står rätt stilla då han levererar sina texter, men det kroppsspråk han talar med sina enkla rörelser säger mer än de flesta som vrider ut och in på sig. När Parker avslutade med New York shuffle var det en värdig avslutning på rockdecenniet på Runsala han stod för.
te / Hbl 6/8/79
The summer of 79 came and went and I was getting ready to go back to my studies working a lot on learning Arabic and cleaning up my English. That winter is still in a haze. I was brokenhearted. No Tea, no nothing. I hope I will find out more as the days go by and months pass. I must have done some writing then as well. pinpointed it down into desperate words, wondring where to turn. Get back or get out. In February I got something down and published.
Introspektiv muskelrock
I 10 år har det funnits något som allmänt brukar gå under benämningen ”Musikrörelsen”. De första starka bevisen på att något var på gång visade sig på musikfesten på Gärdet i Stockholm sommaren 1970. En kultur vid sidan av den internationellt kopierande svenska popen presenterade sig. En alternativ musikrörelse visade sin första styrka.
Nu 10 år senare är Musikrörelsen en avsevärd faktor i svenskt kulturellt liv och visar fortfarande på nya vägar rotade i de erfarenheter som gjorts under det senaste decenniet.Musikerna i gruppen DagVag har varit med från början och t.o.m. tidigare då hippiekulturen hade sin korta blomning och band som International Harvester spelade improviserat med starka österländska influenser. DagVags andra LP Scenbuddism (Silence SRS 4660) spänner över det mesta av den musik som inlemmats i svensk alternativ musikkultur, från österländsk mysticism till punk. DagVag väckte uppmärksamhet redan med sitt första verk, men har med live-albumet Scenbuddism nått ännu längre. Skivan har blivit en av Musikrörelsens få storsäljare.
DagVag bildades i januari 1978 och har sedan dess fungerat i lite olika sammansättningar. Liksom titeln på det senaste inspelade verket är de namn som gruppmedlemmarna tagit sig en lek med ord. Namnen Stig Vig, Tage Zalvadore Dirty, Zilverzurfarn och Beno Zeno leder tankarna till punklivstil – jämför Sid Vicious, Johnny Rotten. Någon ren punk är det dock inte som spelats in framför publik i Tjockholm, Jätteborg och Ärebro hösten 1979, utan rak, men lätt tillbakahållen introspektiv muskelrock. Med saftigt tryck attackerar gruppen i inledningsstycket Dimma, en vandring i psykologiskt intressanta, men tyngande tillstånd
Textmässigt har den svenska musikrörelsen strävat till konstruktiv social kritik och i detta avseende skiljer sig DagVag från grupper som t.ex. Nationalteatern. Den kritik som förekommer i låtarna Tjockhult (om storstan) och Fattiga och rika är grund och knappast övertygande. Enligt textförfattaren Stig Vig är man dock mest ute för att roa folk och skapa stämning.
De lårar som lånats in från andra artister ger klara vinklingar om influenser från nyenkelhet (Jonathan Richmans Egyptian reggae) och 60-tal (Vild sak/Wild thing) i Hendrix tecken. Reggaen har stämplat rytmerna och kärlekens problem och njutningar texterna.
Sista spåret, den långa suggestiva Tokna & galna, en långsamt framrullande blues brygger broar till 60-talets International Harvester och förklarar ordleken Scenbuddism (om man så vill) med en text om att vi inte bara finns på den här planeten. Budskapet är cha-cha-cha. DagVag lär dyka upp på en konsertestrad i vår. Scenbuddism är en god förhandsrekommendation.
TE / Hbl 4/2/80
I think it was Annika Hällsten who wanted me to write something. She wanted DagVag to come to HKI. I was arranging concerts, but I don’t think we ever got down to get them över. Ebba Grön I brought over and other Swedes like Vargavinter and KSMB, but that must have been a couple of years later. Does it really matter? In the summer of 80 I started to do radio programs and only wrote two pieces for Hbl, in order to get me some extra income. One was on blues, the other was a story on Roskilde 80. They usually fucked up my stories with silly headlines. But that was their area. I could suggest headies, but at Hbl they sometimes wanted to put their mark on my pieces. So I started working with radio instead. It was more rewarding to promote music on equal terms with the musicians. They had a right to defend and explore themselves through interviews and records.
Mycket marknad, mindre musik på mammutpopjippo
Natten mot den sista juni susar en buss igenom Sverige på väg mot grottekvarnen Stockholm och det stela Helsingfors. 45 resenärer, halvt utpumpade, sitter i halvdvala, tittar ut genom fönstret och ser det svenska landskapet skymta förbi i gryningsljuset. En tusendedel av deltagarna i den nionde Roskildefestivalen är på väg hemåt.
Två och ett halv dygn tidigare slussades de in på festivalområdet i duggregnet, fick en rem runt armleden och föstes in som boskap för att lyssna till över 50 artister och grupper från ett tiotal länder från fyra scener utspridda över ett enormt område, Dyrskyepladsen, som när det fyllts med 40 000 människor ändå verkade litet. Redan på öppningsdagen fredagen den 27 juni, hade 30 000 anlänt och då festivalens huvudattraktion Santana stegade in på scen på lördagseftermiddagen hade 10 000 fler strömmat till och trängseln var närmast olidlig. Då duggregnet föll var risken för kroppsväta minimal, regnet nådde bara huvudet.
Kärlek & fred i skymundan
Roskildefestivalen är jämsides med Ruisrock den största och mest seglivade av de nordiska rockfesterna. I motsats till Ruisrock har man i Roskilde lyckats bibehålla tredagarstraditionen från Woodstock 1969, medan budskapet om kärlek och fred kommit i skymundan för affärsmässiga intressen. Gnistan till ömsesidig broderlig och systerlig förståelse finns ännu kvar och ordningen var med tanke på omfånget beundransvärd.
Marknadsprincipen om att under tre dagars tid göra så stor profit som möjligt var dock det dolda budskapet. Området var smockfullt med försäljare som erbjöd allt från rent krimskrams till högtstående hantverk. Marknadslivet doftade arabiskt eller orientaliskt långan väg med trängseln och uppmärksamheten som speciella särdrag.
Trots den enorma publiktillströmningen (publikrekordet höjdes med 10 000) lyckades arrangörerna hålla arrangemangen på någorlunda människovänlig nivå. Till största delen var det regnet som ställde till besvär och förvandlade stigarna til lervägar i välling och tälten till plaskdammar. Campingområdena var väl tilltagna och toalettköerna steg sällan till mer än 20/kö. Utskänkningen av föda var riklig även om priset mången gång var tilltaget i överkant, men detta uppvägdes till viss del av den fria utskänkning som Guds barn stod för under mottot ”We love you”.
Organisationer och organisation
Ett otal organisationer ställde upp med information och propaganda, som exempel kan nämnas Folkkampanjen mot tunga droger, danska musikrörelsen, Eritreas befrielseorganisation, Nicaraguahjälpen, Samarbetskommittén för fred och säkerhet m.fl. Det största organisatoriska ansvaret hade dock festivalkommittén som samordnade all aktivitet och arbetade på helt frivillig basis. Grundstommen består av endast 16 personer uppdelade på 5 grupper som jobbar året om för festivalen. En större organisation är Roskilde byalag som ställer upp med frivilligt arbete under själva festivalen och är huvudansvarig för ”Alternativbyen”.
Kulturella aktiviteter
Förutom musik från fyra scener (huvudscenen, folktältet, rytmscenen och jazztältet), bjöds det på film 12 timmar per dag i filmhuset, teater och cirkus i diverse tält, samt mängder med kringströvande komedianter, gycklare, karnevalståg och alla möjliga och omöjliga uppspel och happenings av mer eller mindre privat karaktär.
Att på något sätt tillgodogöra sig hela detta varuhus i kultur är en praktisk omöjlighet och det gäller att välja efter egen smak och då uppfatta en tredjedel av det som bjuds. En annan möjlighet är att låta allt komma emot och ta det man orkar.
Snudd på fiasko
På huvudscenen, eller Canopyscenen som den även kallas, hade de internationella gästerna Santana, Steel Pulse, Joan Armatrading, Tom Robinson’s Sector 27 och Brecker Brothers placerats och det var också dit de flesta sökte sig då det begav sig. Någon imponerande samling toppnamn hade man inte i år lyckats skrapa ihop och ur musikalisk synvinkel var festivalen snudd på fiasko. Endast Steel Pulse lyckades leva upp till förväntningarna medan Joan Armatrading klarade sig med äran i behåll. Santana förlitade sig på mestadels 10 år gammalt material och stampade snällt på stället. Hans ”Black Magic Woman”, ”Oye como va” och ”Jingola” skulle ha platsat på den första festivalen men blev nu bara en nostalgisk upprepning av skördade lagrar. Något som kunde betraktas som signifikativt för hela festivalidén, som nu till stor del är ett tröttsamt upprepande av det som en gång varit.
Steel Pulse räddningen
Steel Pulse som spelade på fredagskvällen i fullmåne vid midnatt blev en tidig men övertygande höjdpunkt på ett annars lamt musikutbud. Med sin komplexa men samtidigt enkla reggae arbetade man sig efter några trevare upp i varv som sedan höll sig konserten ut. Den fantastiska smidigheten i samspelet och rörelserna byggdes på med unison sång för tre röster i samhällstillvända texter om rasism i Sydafrika och USA (”Georg Jackson”, ”Ku Klux Klan”) Innerligheten och glädjen i musiken fördes fram i låtar som ”Sound System”. För att poängtera den religiösa och politiska inställningen bars plakat med texter om fred, jämlikhet och brödraskap samt Satans kungarike måste falla, omkring på scen. För dem som inte ännu bekantat sig med Steel Pulse kommer tillfälle att ges i samband med festspelsveckorna i Helsingfors i sepember. En konsert som rekommenderas å det varmaste.
Folktältet
Folktältet bjöd på intimare musikaliska närmanden. Trubadurer såsom Cornelis Vreeswijk, Eric Anderson, Jan Hammarlund samt den svensk-norska gruppen Folk & Rackare spelade akustiskt med mycken publikkontakt. En oas i det allmänna rockdunket.
Ett av de mer positiva dragen hos festivalen i Roskilde är att många nordiska band samlas på ett ställe samtidigt och ger tillfälle till en översikt som man sällan kan få i Finland. De nordiska banden var i år samlade i det stora cirkustält där rytmscenen var inrymd. Den nordiska rock som erbjöds var ytterst ensidig och oftast tråkig i sitt envetna fyra-fyra dunk. Undantagen från regeln var få. Endast norska Veslefrikk med sin bländrika rock framförd i jämvikt av 3 tjejer och 3 killar, finska Piirpauke och Thad Jones Eclipse, ett mindre storband bestående av danskar ledda av Jones, lyckades spränga ensidighetsramarna.
Kojos legendariska natt
Kojos ”keikka” kl 2 natten mot söndagen måste räknas till de mer legendariska rockhändelserna, inte musikaliskt men väl som tillställning. Tältet var säkert till hälften fyllt med mer eller mindre psykiskt tilltufsade finnar som gladeligen njutit av det öl som fanns att inhandla i varje hörn av festivalområdet. Stämningen var på topp då Timo Kojo i ett jubel steg in på scen iklädd den finska landslagströjan och med sin halvt försvunna röst pep ur sig ”Goodnight” i falsett. Efter några stela nummer och en bedrövlig version av Claptons fina "Layla" lossnade det i funklåten "”Workout” och efter det var gänget lättsålt. Ett hårt dunkande trumsolo i äkta finsk dansbanestil pumpade ut det sista av vett som möjligen fanns kvar.
Kojo backas upp av en kraftig reklamkampanj och under Jim Pembrokes fina ”Veronica Hillside” slungades Kojo-frisbees i massor ut över publiken. Två extranummer visslade och härjade publiken till sig och tillställningen fick klara drag av vad som närmast kan jämföras med en Sverigekamp i ishockey eller friidrott. Den finländska patriotismen blommade upp till glädje eller skam beroende på utgångspunkt och humör. En upplevelse av mått var det dock, även om en smula skrattretande i sitt ankdamsplask.
Vart far bussen?
Passagerarna i bussen genom Sverige, hur uppfattade de festivalen? Kommer de att återvända nästa år igen? För de flesta var detta första gången i Roskilde och kanske även den sista. Mastodontevenemang drar publik, det visar det nya präktiga deltagarrekordet, men det som erbjuds kan man även få på annat håll och oftast bättre. Möjligheter till nordisk kontakt finns på annat håll, marknader finns där de kommer ifrån, film i överutbud överallt och högklassigare musik bjuds det på under Ruisrock.
Den allmänna stämningen i bussen var nyfikenhet och nu har den stillats. Nya perspektiv har öppnats, men för vad och i vilka banor? För att locka folk tillbaka igen skulle det behövas ett program med Bruce Springsteen på huvudscenen, Ry Cooder i folktältet, Pelle Miljoona på rytmscenen och Bob Dylan i gospeltältet. Förutom hårda namn som dessa behövs också ett yngre och livskraftigare musikergarnityr. I år saknades punk/ny våg nästan helt och ska hördes inte ett sus av. Roskildefestivalen trampar på i gamla spår och erbjuder nostalgi för sådana som för ett decennium upplevde festivalidén som något nytt. Ny livskraft behövs för att återuppliva dynamiken.
Roskildefestivalen 80 gick under mottot ”over alle grenser” men att vandra omkring i lera och betala sådana överpris som 6 kr för ett bröd som normalt kostar 3.50 känns på något sätt fruktansvärt instängt.
TE / Hbl 9.7.1980
Words, thousands of words. Ideas and criticism. Culture. I did my first radioprogram that summer, on the craze of the those days, ska. Bad Manners played Elmuklubi. We had lambs and the grass was growing. I was 26 and ageing, trying to make it pay. It must have been while you were up in Finsnes. Have to check it up. I remember we did some interview. I was driving around in your car and went some place to take photos and write a thing on what it was like up there. I have it hidden somewhere. You can get it when I find it. Nice nostalgic trip. I was doing a lot reading and studying. I was into afroamerican writers and Vonnegut. Had a hard time to come to grips with what I was capable of saying. It’s all there in my diaries. I let Monika read them and she was pleased but worried about my sincerity. Said I had to look out. You have to, around here. But do I care? What’s the point of no return? I don’t know. Feel like I am…
Please go on reading. I just repeat myself, going around in circles. Back and forth. I am not sure that we can make it. There has been plans of us coming down to Denmark this summer at the end of June. Whereabouts are you then? Please let me know. I will keep you updated on what’s up. From the letters that I wrote to my Senegalese, Finnish-Canadian and American-Swedish friends I hope that you can make something out on what’s bin hid, and what´s bin did. Hope you are all well and well.
Hope that songs are coming to you as in 1975 when we were listening to Joni Mitchell´s ”The Hissing of the Summer Lawns”. I listened to it again, yesterday. Nowadays Cassandra Wilson and Emmylou Harris are soothing my aching soul.
My kindest regards.
Yours,
T
80s
Oj en lat dag, tog mig inte samman förrän 1/2 1 då jag började kolla mina texter. Före det hade jag sovit. Läst Hesari och några stories av Dahl, i och för sig, men inget att stoltsera med. Oj att det kan vara så trögt.
Ja vi var på fotbollsmatch på Stadion igår och såg HJK få på pälsen av TPS. Var första gången jag var där, faktiskt, och det var väl i och för sig en upplevelse. Kom dock att tänka på Santiagos stadion 21973, kan det vara så länge sen? ”Du har visst mest kommit hit för att äta och dricka du” sade jag till John när han beklagade sig över sin törst igen. Hade väl lite svårt att koncentrera sig på spelet och vad skall man kräva av en 6-åring, första gången på match. Han sade sig gilla det hela, förstås.
Jules och Jim på Arkivet med Riitta efteråt var väl inte så hemskt upphetsande att se om. Hade glömt det mesta för den delen.
Ikväll for vi till gravgården i Mala med några späda vårblommor. Var till flygfältet där och såg på hur fallskärmshopparna landade. På väg därifrån for vi via Majstad för att se om Ritva Pedersen var hemma i trädgården, och det var hon och där blev vi sedan. Riitta pratade Pellava-erfarenheter och föräldrar. Var väl inte nåt för mig precis att sitta att lyssna på men jag stod ut rätt bra, försökte vara förstående, tillmötesgående och kommentera sparsamt passande. /88
'
Kommentarer
Skicka en kommentar