Tjafs den tredje
Utanför Andelsbanken far cykeln ifrån mig. Måste ha trampat fel. Faller sakta mot trottoaren och slår mig rätt duktigt. Höger knä och vänster hand och skinka. Folk tittar och jag reser mig skamligt. Försöker se så oberörd och nykter ut som möjligt. Drack inget igår. Var in till stan för att hämta telefoner och streckkoder.
Vid lite för nie sa jag att Select stänger snart om hon vill hämta något att dricka. Hon ville fara till Park. Jag hade föreslagit promenad i vårkvällen, men hon hade till min besvikelse tagit obekväma skor på sig. Skyllde på att hon var full. Jag stod inte ut med att vara hemma så vi gick ner till Andelsbanken och lyfte stålar och sedan in till Ettan, på EN öl/cider. Blev två även om jag försökte avböja. Gick inte hem. Hon fladdrade omkring med Jonny "Korven" Jansson och dansade med Uffe Holmström och snackade med unga killarna. Och sa att hon ju tycker så mycket om att snacka. Samma gamla visor.
Sedan skulle hon absolut till Park för att visa Sune att vi fortfarande var ihop... Köpte Vodka Cola Light. Satte oss ner vid ett bord där ett svenskt par satt och hon fick superkontakt med 5-barns-mamman som tyckte hon var fantastisk. Jag började tröttna på tjafset och föreslog att vi skulle gå. Vips var hon vid baren och hade beställt whiskey till mej som jag tog emot och sa att bra att du tänker på min lever. Jag sade också att om hon inte vet vad ångest är så har jag en ordentlig sån nu. Snart far vi. Och vi satte oss ner och jag försökte skärpa mig och bjuda till, to no avail. Fick höra att jag var sur och trött och gammal.
Jag stod ut ända tills hon vips igen var vid bardisken och beställde en till med sina 50-lappar. Jag steg upp och sade att va? Nu far vi, lämna drickat här. Vad väljer du? Spriten eller mej. Det blev spriten och jag fann det för bäst att dra, för alltid. Nu är gränsen nådd än en gång. Men nånstans får det bli stopp.
2005
Home 2005-05-03
Dagarna går och jag får försöka att leva mer organiserat, jobbet kräver det. Har bara orkat med att kopiera redan skriven text som är i stort behov av redigering för att inte trötta ut mina läsare. Det var mycket rundgång tiden före jag fyllde 27...
Emma du fyller 27 om mindre än en månad och kanske du kan känna igen dig i något som jag funderade över när jag var i din ålder. Jag fundrade mycket över resandet, och det berodde på att min bästa vän Bö och jag anhållit om att få göra en feature, ett radiodokument om resandet. Det satt långt inne men blev efter flere månaders arbete våren 81 till ”En dåres paradis” – ett program om att resa i den finlandssvenska radion. Kan skicka över en kopia på programmet nångång om det intresserar. Efter all skaparvånda kristalliserade det ut sig till en helhet som funkade och som man t.o.m. funderade på om man skulle skicka som årets finländska bidrag till en europeisk radiotävling. Var väl för uppkäftigt för att kunna representera finlandssvenskheten sist och slutningen. Jag hade problem med att passa in mig själv i de mallar som det förväntades att den statliga rundradiokanalen skulle följa.
Skapandet och skrivandet var viktigt och jag plågades av dåligt självförtroende. Delvis hade jag fått det med mig från skolan där svenskläraren inte bedömde mina alster nåt vidare bra och det fick jag kämpa länge med att övervinna. Bevisade att jag kunde skriva genom att skriva rockrecensioner i den största svenska tidningen i Finland, Hbl, under åren 79-80. Sedan tröttnade jag på att skriva om saker som låter. Orden räckte inte till, det var enklare att låta folk själv bedöma det jag presenterade / spelade i olika program på radion, utan kritiska kommentarer.
Det var också en känslomässig brytningstid. Jag visste inte om jag skulle binda mig känslomässigt efter att ha fått på tafsen många gånger. Eller om jag ville. Morsan sa ju att jag nog skulle bli ungkarl förevigt, nåt som jag tog rätt hårt. Jag ville ju ha familj och speciellt ville jag ha barn. Redan som liten var jag barnkär sades det och så blev jag far exakt ett år efter att jag avslutade mina anteckningar i dagboken med att krypa in under täckena 00:22 i ett gammalt dragit hus ute i skogen utanför Helsingfors. Det var 12 grader på kvällen, kallare på morgon. Vatten fanns bara i en brunn på gården och den frös för det mesta. I lidret där min vän Monika och jag hade får ett par vintrar i utedasset. Det var fattigt och eländigt, men alternativt och härdande. Varför skulle man ha det så hävt när största delen av jordens befolkning svalt och svettades.
Du kan väl själv tolka hur mycket du vill ur de texter jag egentligen bara skrev för mig själv och därför inte brydde mig om att slipa på. Det gjorde inget om det kom samma dag efter dag. Det var så det var. Skulle vara kul att veta vad jag skrev i mina brev vid den här tiden. I dem försökte jag väl ge en mer objektiv och tillrättalagd version av livet. I mina brev till din far, Janne, så var jag mycket noga med att formulera mig på ett njutbart och intelligent sätt. Han var själv i sina brev mycket skärpt och höll på att stilen skulle visa på vilka höga tankar han hade, inte bara om sig själv, men också om mig. Han funderade mycket på livet och var väl insatt i filosofi och teologi. Han funderade mycket på livets mysterium och hade ett brinnande intresse både för mysticism och olika tolkningar av kristendomen. Bl.a. den katolske tänkaren Thomas Merton citerade han ofta vid sidan av österländska tankesätt som kom fram i hans intresse för zenbuddismen. Jag upplevde ofta att det jag hade att komma med inte var så mycket. Det gjorde det också svårt för mig att nå över den nivå jag ville att mina brev till honom skulle hålla. Flere brev kasserade jag när jag kommit halvvägs. Började om och kanske inte ens då lyckades nå det jag ville förmedla. Till slut blev jag tvungen att acceptera det jag fick ner. Vad jag fick ner har jag glömt.
Jag beklagar ju ofta min glömska. Ibland är glömskan total, medan jag ibland tror mig ha ett mycket klart minne, speciellt för oförrätter jag tycker mig ha fått utstå. Det har väl för det mesta varit p.g.a missförstånd. Jag har inte upplevt mig möta den förståelse som jag tycker att borde tillägnas mig. När jag går igenom mina gamla skolhäften och läser mina uppsatser kan jag skönja ett inbyggt uppror som inte accepterades, men straffades. Man skulle sättas på plats, passa in i en mall. Jag satte då in mina tankar i ett klassperspektiv. Det var vi och dom. Det fanns förstås de som slickade lärarna tills tungan blev brun. Jag vägrade och tyckte inte jag var skyldig någon nånting. Jag var frielev och accepterad på nåder. Jag höll mig för mig själv tills jag hittade jämlikar i gymnasiet. Då var det också vi och dom. Jag försökte vara uppriktig, men tyckte inte uppriktigheten belönades. Den skulle kväsas upplevde jag det som, och drog mig längre in i mitt skal, gömde mig bakom håret och drömde mig bort där jag trodde att världen var annorlunda än livet i en liten skitstad på en skitö. Gud förlåte mig somliga rader.
Musiken var verklig, det var i Amerika den bästa musiken fanns. Där fanns upproret och den fria kritiken. När min hushållslärare frågade mig vad jag tänkte bli, svarade jag hippie i San Francisco. ”Det är du för god för Tom” sa hon och jag fattade inte ett smack. Jag kände mig som en outsider och det kommer fram också i det jag skrev i uppsatserna.
Jag identifierade mig med de förtryckta, de svarta och de fattiga i USA. Det gör jag väl ännu, men inte lika blint som 16-åring då jag slarvigt slängde ihop följande uppsats:
Min analys av en sång
Den sång jag skall försöka bena ut heter ”The Boxer” och är skriven av Paul Simon. Paul Simon bildar tillsammans med Art Garfunkel duon ”Simon & Garfunkel”, ett världsnamn bland popstjärnor. De levde en gång i slummen men kom upp sig tack vare sina sånger.
”The Boxer” handlar om en boxare vars väg till boxningsringen hade varit olycklig. Han hade råkat ut för människor som inte hade hållit sina löften och därför hade han kommit in på fel väg. Han hade lämnat sitt hem som mycket ung och hade gjort allt för att komma till toppen men kommit till slummen när han inte hade någonannanstans att ta vägen. När han gick ut för att söka ett jobb, fick han inget så han började med kriminell verksamhet. Då hade han det som värst. Han hade lidit av kylan, när han låg ute eller i nåt fallfärdigt hus i slummen. Allt han ville var att få fara hem, men han vågade inte, vågade inte bekänna att han inte klarade sig. När han äntligen kom till boxningsringen och fick boxas, så gick det inget vidare för honom. När han stod i ringen och tänkte på allt det han utstått och alla handskar som slagit ner honom så började han gråtande skrika ”Nu sticker jag hem, nu sticker jag hem, men ändå fortsatte han att boxas för han tänkte inte ge sig, han skulle nå toppen.
7+ ./.
80s
Lundell ligger på skivtallriken och snurrar, Hej Kid och det är skön dag, varm ute, lugnt inne. I ugnen puttrar maten och på byrån ligger Hamlet och väntar. Ja han är svår att greppa. Har försökt igen i några timmar på morgonen, innan jag gav mig av ut på länk. Nya rekord igen. Sprang i ett streck i 50 minuter i sakta mak men dock, det skall ju kunna förbättras. Tyvärr får jag blåsa i ena foten av mina nya tennistossor, får satsa på andra och börja spela tennis med dom här. Hela långa länken tog idag en timme sju minuter och tretti sekunder, en förbättring med 6 minuter på en vecka trots att jag tog en lite längre väg vid Åggelby idrottspark. När jag är säker på tider runt timmen blir det dags att förlänga rutten.
Ja det är dags att äta läsa och ge sig in till stan och kolla tenniskurser, texter och livets gång. Ja just det, skall till posten och paketera paketen till mammorna i Mariehamn och Uleåborg. Och ringa CBS och det finns mycket mycket att göra.
Kommentarer
Skicka en kommentar