JUNI 11 Hinna + LKJ
Som en hinna över huden ligger stressen. Slåss för att slippa loss. Snart dags att hoppa på cykeln och hasta iväg till Västernäs. Hälsa på afrikanskor, och så dansken förstås. Sedan hinna till kyrkan till 8. Till spelning med Blust.
Det kan hända regnet kommer. Då ingen terasspelning på Dinos. Men ändå Outlaw country hela kvällen. Jobba jobba på och dagen den går undan och trycket kanske ökar, men jag ska ta det lugnt, eller hur. Masa på.
Saker rasar ner från bord och skåp. CD-skivorna är hala, faller i golv. En flaska öl ramlar ner ur mors skåp på Hemmet. Ramlar i golv och sprutas ur. Same Same. Åländsk brygd. Får städa upp, torka bort. Doften försvinner väl inte så lätt. Är inte riktigt med. Känner att jag inte har kontakt.
S funderar över kärleken. Blir till sig på sin fest. Bjuder på braxen och soppa. Röker fisk, dricker vin. Är berusad redan när vi kommer. Kommer underfund med att han skall bjuda in Tant Grön också. Bra idé. Hon kommer dit med Cecilia. AS går på höga varv och det funkar. S blir tröttare och dystrare i sina tankar.
AS bestämde sig ändå för att dricka lite och då blev det taxi till Park. Pekka hade hört av sig.
Det blir begravning, idag. Gummor Senni skall sänkas i jorden, där farbror August ligger sedan länge. Det blir i Eckerö, på kyrkogården där det blåser. Skickade en adress igår och idag skall vita nejlikor köpas. Den svarta dressen skall på. Ögon skall mötas, blickar utbytas, sånger sjungas. Det blir begravning idag.
Efter 5 dar på vift, mest i Nådendal.
Kom hem igår med rastlöshet som barlast, tvättade en helvetes massa maskiner smutstvätt och slukade veckans post: Schlager, n’Roll, RIP, Köbenhavn och fladdrade mig genom Hblarna. Tog också en cykeltur i regnet efter Marlboros. Såg inget för brillorna täcktes helt av droppar. Tittade upp då och då för att kolla om jag var på rätt kant. Byxorna blev genomblöta. Fick mina cigs och stupade i säng tillsammans med RIP och onda föraningar om kommande förkylning.
Vaknade först lite över tolv och förbannade min slöhet, min sömnighet. Huset känns tomt och öde och jag går omkring med rastlöshet. Tycker att det enda som en solig sommarlördag tjänar till är att droga sig. Vill dock inte fara till stan för där väntar en ännu större ensamhet. Grammofonen knastrar och ena kanalen är helt kass. Orkar inte tänka på att göra nåt åt det, det kräver för mycket företagsamhet. Borde skriva ett par brev och reda upp bland uppsatser och fotoutställningar.
Dagarna i Nådendal blev halvt katastrofala. Hade väntat mig ett något mer välvilligt bemötande av Chri. Hon var så uppe i sitt och jag så utanför. Jag fick sköta om Jonte, satt fast i det. Jag visste att det skulle bli stressigt, men ville ändå ge situationen en chans. Att uppleva sig som ett bihang som kommenderas hit och dit hjälpte inte upp det hela. Dessutom var det mulet och kallt. Kände mig helt på andras villkor, och dessa villkor gav inget spelrum som jag kunde utnyttja. Sista kvällen var jag så att säga ledig, men kunde inte vara på rummet för där skulle det sovas, så jag for ut i natten och lyssnade på rock ur bilstereon. Jag hade inte någon lust att svepa ensamma stop när budgeten ändå är så låg.
Är hungrig jämnt och längtar efter bärs. Är kåt och längtar efter ömsesidig ömhet och förtroende. Är fångad i min situation och i min rädsla. I min lättja och min seghet. All vår början bliver seg, sommaren har börjat och jag suger hopp ur morgondagen då jag tänkt ta mig bort ur detta vacuum, in i stan och bort från uppgifterna som tynger här hemma. Gäller att ta tag i dom nu, uppgifterna, och få undan så att jag kan börja på nya nystan. Sommaren är ett alibi för lättja, men på mig biter det inte riktigt, det förmörkar ljusa dygn.
Ser ändå ljusare på tillvaron och kan till och med fantisera om att börja skriva på nåt konkret, något med konturer, men det stannar vid det, om jag inte tvingar mig. Viljan måste övervinna rädslan som skapar lättjan. Tycker att lättja är fel ord. Likaså depression. Kanske oföretagsamhet. Kanske tvångslättja. Nåt som tvingar mig att vara overksam, offside. Det gäller att arbeta sig fram mot det mer exakta, endast när det uppnås finns ett slags sinnesro.
Har märkt att jag i själva sökarsituationen känner en oerhörd otillfredsställelse och oro. Sen när jag tittar tillbaka på det som jag tvekade över i skaparögonblicket känns det mycket helare och förnuftigare än jag nånsin kunnat tro. Så det gäller väl bara att gno på och försöka, acceptera misslyckanden och pröva på nytt, inte ge tappt, utan rusa på.
Känner också att jag fått ett behov att uttrycka mig igen och att uteblivna möjligheter irriterar. Funderar om den tid jag nu genomlider är en del av det som jag senare undrar över vad jag gjorde med. Om dessa dagar är så jävla värdelösa som jag tycker att dom är just nu. Känner en ilska och en desperation som ger styrka. Satt i bilen på väg mot Helsingfors i går helt utanför situationen och pinsamt medveten om den. Stirrade stark mot vägen och kände att jag hade rätt till det. Kändes nästan visionärt. Sen när vi kom fram strömmade talet ur mig. Snack som jag försökte övertyga Pipsa med. Övertyga henne om att jag var nåt, att jag också kunde något och hade mina visioner. Att jag var något som inte kom fram i Nådendal. Gick så långt att hon inte orkade lyssna och jag kom underfund med att hon inte ville lyssna på min självförnöjelsepredikan. Jag ville liksom rättfärdiga mig själv. Kanske det är så att jag inte ska bry mig så mycket i vad andra tycker, utan stänga in mig i vad jag håller på med och ta det som mitt utan att behöva få dåligt samvete över det.
Jag funderar ofta på att slå mig lös, bort från vårt döda förhållande. Är rädd för att om det fortsätter så här kommer det snart en oproportionell konvulsion som blir alltför våldsam. Känner samma desperation som när jag klappade till Tea. Jag blev mycket förvånad över mig själv då, men kunde ändå förstå den. Kunde också försvara den i ord, men inte känslomässigt. Jag kunde inte godkänna den fast jag förstod. Känner också att cirklarna sluter sig, att det gamla hela tiden dyker upp igen. Tre år efter midsommaren på Kisko är jag där igen. Fem år efter sommaren runt Pia ringer jag upp henne. Då var jag helt konkret på väg bort, nu funderar jag på om det igen är enda lösningen.
Åren galopperar förbi och jag tycker att jag inte får nåt gjort. Och känner mig därför värdelös. Ändå söker jag mitt värde i nåt annat än prestationer. Det är bara så svårt att värdera själen, speciellt när den är i uppror. Stöter hela tiden på ett behov av att profilera mig, få nånslags ställning som jag kan spegla mig i. Det lättaste är väl att gå i ledband, men det är i konflikt med vad jag vill.
Frigörelsen blir ännu svårare med ett barn. Känner ibland att det inte spelar nån roll, men grips sedan av djup förtvivlan över att han ännu är så sårbar, så klen och hjälplös. Ikväll slog en hammare mig i huvut när jag tänkte på hur sjuk han alltid är, snoren rinner och han gråter så ofta. Och jag tycker jag måste bjuda till, skärpa mig. Det i sin tur skapar en onaturlig situation som blir till en konflikt. Konflikten är alltså att jag vill att det skall vara naturligt men jag måste bjuda till och göra nåt som inte faller sig naturligt. Så därför for jag hit och lämnade familjen efter mig, behövde andas. Fundera över läget. Det hade jag ju också gjort när jag kom till Nådendal men responsen var svag och bidrog till att jag igen kastades in i tvivel.
- interview on a bus from Lepakko to the Helsinki-Vantaa Airport
September 1982
TE – Tom Eckerman
LKJ – Linton Kwesi Johnson
TE: I would like to know about Race Today, can you tell me about it?
LKJ: Well we’re a political organisation, we publish a journal called Race Today, in which we document the struggles of blacks in Britain, The Carribean and other parts of the world. We´re also involved actively in building a mass movement, a massmovement of blacks. We´re also in alliance with other organisations like the Black Parents movement and the Black Youth movement. We don´t see ourselves as the avantgarde of the black workingclass or anything like that. Rather we see ourselves as experienced political cadres. We can offer assistance to other people who want to organize themselves, so we see our task at this particular historical movement, in that of building radical revolutionary social cultural and political organisations and assisting others in the process of that building. We believe that Britain must change and we’re changed and want to be in a position to make an impact on the kind of change that take the place in the society. And that is what Race today is.
TE: Are you also working with music like RAR (Rock Against Racism)?
LKJ: No. We’re based in Brixton but we’re not a community organisation, we’re an international organisation, with international links. Putting on activities, assisting people to organize them, campaigns. We rent places, we have our own headquarters where we base our activities, but incidentely our old one was firebombed by fascists, but we’ve moved next door and the fools they didn’t know we had moved and they threw the bomb in the wrong place and almost burned the place down.
TE: You don’t have a place like Lepakko for example?
LKJ: Not Race Today. There is a lot of places like that in Britain where blacks meet, community centers they talking about, but those basically are places where the state tries to control blacks, especially young black people. It’s somewhere where they can keep young blacks of the streets and police them and the youthworkers are basically policemen or carry out those kind of functions on the behalf of the state.
There’s a thing in Inglan called selfhelp where the blacks are supposed to set up their independent projects when they get centers for activities but basically it’s not selfhelp, it’s the state help posing as selfhelp and these are the little middleclass blacks who don’t want to go work in a factory like everybody else when they believe that they can convince the government to give them some money to get an old building and fix it up and if they get 100.000 £ they spend 90.000 on wages, the workers and 10.000 on the youths, but there’s a lot of places like those in Inglan, you call them community centers, you call them selfhelp projects or whatever you like so that’s basically what they are. But that’s not what Race Today is about at all, we’re a political organization.
TE: What’s your role in Race Today?
LKJ: My role is no different from anybody else. I write articles for the mgazine. I’m involved in the production of the magazine, I’m a member of the editorial board. I’m involved in the general organisation of activities that political organisations engage themselves in. We attend meetings, we have an agenda, we discuss matters, we plan the strategy, we organize support for other peoples campaigns, that kind of thing and I do that kind of thing like everybody else.
TE: How did you react yesterday when the fuse blew and the people were responding to your acapella version of ”Georg Lindo”?
LKJ: Well I was very happy to recite poetry without the music so that people have an idea of what the poetry sound like without the reggae, cause it’s important, cause it’s just not reggae, it’s poetry too. That accident had a positive side to it too.
TE: Do you think that people in Finland understand what you´re trying to say?
LKJ: That’s up to you to decide. The language is my language and I make no apology for writing in the language that I write in. One of the greatest playwrights of all time was Ibsen and his work is wellknown in Japan but he did not write his plays in Japanese for the Japanese to understand. I’m not going to write my poetry in anything else for anybody else to understand
TE: Can you talk a little bit of your poetry?
LKJ: My first book that was in 1974 ”Voices of the Living and the Dead”. It’s as long dramatic poem and it was written to be performed on stage with rasta drums and bass. It was written for musicians and players on stage and we had it on stage at the center where I work. It run for a week and it was very rewarded and it just took experience for me to do it. That was the first book and then I published ”Dread Beat and Blood” in -75. Then ”Inglan is Bitch” in bitch in 1980. I begun to make records in 1977. I was working for Virgin Records at the time doing adverts for them because they’d just gotten involved in reggae music and they didn’t know how to market it properly, so they used my expertise to do the adverts. I saw the opportunity to ask them if they would allow me to do a record. They said alright and I did the record, a 12 inch called ”All We Doing Is Defending”. It was very very crudely done. The voice was very crude, the music was very crude, but people thought it interesting and it sold about 3 or 4 thousand copies. There was a potential there to do an album and I did the album and then one thing led to another. I was able to do that for a living, to make records, to recite poetry and do a bit of journalism and that’s what I’ve been doing since. And it allows me to do things politically, otherwise I wouldn’t have the time cause I would have to be working all the time to earn money, to keep my family. Now I can tour for four weeks and then I don’t have to work for another month.
TE: Brixton, whites and blacks?
LKJ: There´s more white people living in Brixton than black. Other people are talking on behalf of whites. I’m black so I speak for blacks. It would be very presumptious of me to speak for the whites. But I speak generally only, the struggle in Britain of the working classes. I don´t speak only about blacks, but some people only hear what I have to say about blacks and they don´t hear what I say generally about what’s happening in England and that blacks are only a part of that. I always talked about the general struggles of workers in Britain and the role that blacks have played in that struggle. We’ve always been in alliance with the Black Parents movement and Race Today collective and the Black youth movement we’ve always taken the view that the only vechile for change in Britain is the working classes of which blacks are a part and we have a role to play in that struggle and we want to intervene in the struggle from a position of strenght and not one of weekness. The only way we can have a position of strenght is to build strong solid orginazations which are radical and revolutionary.
TE: And very militant…
LKJ: Well that is what radical and revolutionary means
TE: I have a very strong reaction against ”Fite them back”: We gonna smash their brains in cause they ain´t got nothing in them,
LKJ: Well you have to be able to understand it: We´re gonna smash their brains in ’cause they ain’t got nothing in them… is the kind of thing that fascists say to blacks but people think that we are going to smash people’s brains in ’cause they got nothing in it. That’s the way they want to see it, but they have to be able to look at it and put it into it’s proper context and use their imgination. I’m saying that in a cockney accent, that’s how young whites talk in London. At the same time it could be inverted, it could be an inversion of that so that we’re saying back to them that they, the fascists, are gonna get their brains in ’cause they ain’t got nothing in them. It’s your interpretation and how you see it. I´ve been accused many times of being a black racist and I’ve never said I hate white people, I have never expressed any anti-white sentiment. Once someone stands up and talk about the rights of black people they think you’re anti-white but it doesn’t follow logically, does it? People are reacting emotionally and they pick out what they want from it. The newspapermen see it only from their point of view like as you said about that thing of Lepakko being a drugcenter. But there was no spliffs, no nothing. That kind of activity should be carried on in that place you know. We badly need a place like that in London too, where we can put on some theatre, where groups can rehearse, where painters can paint, where dramaworkshops can create dramatic productions and where we can have groups perform like, you know. Self help are not like that, they are dirty old buildings, the state is getting away with what should be provided and they provide it cheaply, it’s like exploiting the black problem to get money for yourself. Instead of organizing people to demand housing from the state they go to the state and say give us these dirty houses, we’ll fix them up and we’ll solve the housing problem for you. They give them the money and they don’t do much with them. They get these homeless black kids and they put them there.
TE: That’s the problem we have too. We’ve been asking the City Council for support and they don’t really want to help and we really don’t want to have their money really. Like we’ve been building this house very deeply, we’ve been begging from capitalists and they give it to us.
LKJ: In most cases you’re better off when you get money from the capitalist cause if the state give you money they gotta tell you what to do. Race Today get lots of money from a lot of places, but we wouldn´t take it because if we did it would compromise our politics.
Well you see if you have a strong movement of young people then you should make some politics and demand and win those kinds of demands but if you don’t there’s people acting on brehalf of young people and maybe they have the right intentions and the right ideas but they confront with all these problems cause they don´t have the force to back up what the’re asking for. In Switzerland they had this autonomy, autonomous movement of youths that demonstrate for free autonomous centers for the youth, where people can organize their own activities and do what they want to do, that is progressive.
TE: What about Britain, Brixton?
LKJ: There was a youth club in Brixton for example that I’ve been involved in from I was a teenager and originally the idea of a youth club started so that the church had an old building in Brixton and in the mid-60’s the young people in Brixton didn’t have any place to go so they used to go there and this building was old and it was no good anyway and because we were going there, we were playing tabletennis and doing weightlifting or doing boxing and so on the church went to the state: give us some money and we will build a center for these young people and build a church for ourselves at the same time. Well the state give them the money for the black youth. They build the center which basically means that the center belongs to us because they got the money off our backs. When we say that we raise demands that the young people which use the club, the youth club is not the building but the activity we argued, we said since the youthclub is the people must be able to control what they do instead of the church telling us what to do, the church wants to colonize us within the church and we fought against that. We want members’ and parents’ power. We thought that some of our parents could contribute towards our activities. The church faught against that, they wanted to close down the youth club. When my ”Forces of Victory” came out I was supposed to have been on tour to promote the album and I couldn’t we had a sit-in at the club, we occupied it and said right no more. Like it was amazing to to see that these people were supposed to be Christians and ”all men are created equal in the sight of God” och such kind of business and be able to be such kind of racism. Eventually we won the demand to have the club to be reopened and we got some change in the constitution of the club that said four youthclub-members and two parents would sit on the management committee of the club. But in the end the church didn’t cimplement it. But at least we saved the club but we didn’t win the full demands that we wanted. The club is still round. But a lot of people don’t go there anymore cause we can’t have the activities that we want. The Church doesn’t want to give us the freedom to create our own activities. The Methodist Church is one of the most racist institutions in Britain you’ll ever find my friend. In a lot of this methodist churches in the black communities, the congregation who go to church is 90 % black and the preacher is always white.
TE: You´re from Jamaica, you moved to England when you were 11. How strong are the influences that you get from the Carribbean.
LKJ: Well, I left the Caribbean with the Carribean inside of me so when you have something in you you never lose it. The Carribbean communities in Britain keep a link with our families in the Carribean, lots of us send money home to help them. The reggae musik is like a link, constant link between us. If you want to know at any time what is happening in Jamaica you just buy some records and listen, ’cause that’s what the singers are talking about. If there’s a new kind of slangtalk you pick up the words very quickly, people are going home on holidays and coming back and so on, you know. We never lose contact, we never lose touch. We’ve been able to adjust ourselves to the British way of life, we socialize with whites, we go to the same places as the whites go and yet at the same time we been able to build an independent Carribean culture base. We have our own food, our own record shops. (TE: That’s roots) In fact what we have done is to enrich the British culture. Blacks and Asians have just added to the culture.
TE: If I want to know what’s going on among your people in Brixton there’s very few that are telling..
LKJ: That’s right because that tradition of social lyricism is only beginning to develop now in Britain and most of the young people they like to sing about love and that. It’s a different kind of society you know, we are living in an advanced industrial society whereas the Carribean, it’s a small country and it’s a small island and news spread fast and anything that happens of importance becomes talked about and of course again it’s the only vechile that ordinary people unemployed have of expressing how they feel about it, bout things, through records..
Det kan hända regnet kommer. Då ingen terasspelning på Dinos. Men ändå Outlaw country hela kvällen. Jobba jobba på och dagen den går undan och trycket kanske ökar, men jag ska ta det lugnt, eller hur. Masa på.
Saker rasar ner från bord och skåp. CD-skivorna är hala, faller i golv. En flaska öl ramlar ner ur mors skåp på Hemmet. Ramlar i golv och sprutas ur. Same Same. Åländsk brygd. Får städa upp, torka bort. Doften försvinner väl inte så lätt. Är inte riktigt med. Känner att jag inte har kontakt.
S funderar över kärleken. Blir till sig på sin fest. Bjuder på braxen och soppa. Röker fisk, dricker vin. Är berusad redan när vi kommer. Kommer underfund med att han skall bjuda in Tant Grön också. Bra idé. Hon kommer dit med Cecilia. AS går på höga varv och det funkar. S blir tröttare och dystrare i sina tankar.
AS bestämde sig ändå för att dricka lite och då blev det taxi till Park. Pekka hade hört av sig.
Det blir begravning, idag. Gummor Senni skall sänkas i jorden, där farbror August ligger sedan länge. Det blir i Eckerö, på kyrkogården där det blåser. Skickade en adress igår och idag skall vita nejlikor köpas. Den svarta dressen skall på. Ögon skall mötas, blickar utbytas, sånger sjungas. Det blir begravning idag.
999 tar mig till Japan. 4444 visningar, 999 inlägg.
Det senaste året mest varje dag. Så då är det mesta samlat som finns på pränt digitalt. Får söka annorstädes, överföra. Stresa varje dag till vilken nytta? Fylla timmarna, kvoten. Kommer mig upp, sover inte helt. Orkar mig ut och springa, men inte fullt så mycket som jag vill. Sitter på jobbet och gör albumomslag. Lär mig lite trix mellan verserna. Undrar vad det är för vits. Går till Hemmet med sallad till lunch. Fixar FPA-ersättningar, betalar räkningar. Får nya. Matar katten. Bekymrar mig för M. Borde väl ringa upp. Ältar. Konstaterar att vikten ökar. Måste få till en vändning. Svär mig fri. Undrar hur sommarn skall bli, och semestern. Räknar uppladdningar, visningar. Lovar fixa scenen. Känns förtvivlat. Borde läsa korrektur och fixa med fotoklubbsärenden. Blir väl till helgen. Vad blir det annat. Och vad blir det ikväll? Skall jag orka mig iväg till Dinos? Borde jag ta en promenad, ett samtal.
80s
Den nedgående solen lämnar svarta fläckar på näthinnan och ”kvidivitt” tycker det är dags att köra igång igen efter sin regelbundna timmes paus.
Så är vi på Örskär igen efter en ”lång” resa och förväntningarna som bubblat innanför nånstans hittar sin motsvarighet i den direkta verkligheten. Stereofoniskt drillar näbbarna på vardera sidan av viken. Solbron når nästan fram till stranden och sjöfåglarna slappar på klipporna. Tvättar sig, flyger ett varv, tar sig ett dyk.
Grönska och grå granit svartnar i siluett. Kylan tränger på. På andra sidan ön brusar havet. Här drar endast en fin vindsmekning över den blanka ytan. Gullvivan blommar vid trappan, vitsippan i ”bersån”. Häggen drar sig upp längs klippväggen och blommar vitt, renaste vitt plus grädde. Den sista strimman sol drar dagens sista suck. (1987)
Så är vi på Örskär igen efter en ”lång” resa och förväntningarna som bubblat innanför nånstans hittar sin motsvarighet i den direkta verkligheten. Stereofoniskt drillar näbbarna på vardera sidan av viken. Solbron når nästan fram till stranden och sjöfåglarna slappar på klipporna. Tvättar sig, flyger ett varv, tar sig ett dyk.
Grönska och grå granit svartnar i siluett. Kylan tränger på. På andra sidan ön brusar havet. Här drar endast en fin vindsmekning över den blanka ytan. Gullvivan blommar vid trappan, vitsippan i ”bersån”. Häggen drar sig upp längs klippväggen och blommar vitt, renaste vitt plus grädde. Den sista strimman sol drar dagens sista suck. (1987)
EARLY 80S
1983
Efter 5 dar på vift, mest i Nådendal.
Kom hem igår med rastlöshet som barlast, tvättade en helvetes massa maskiner smutstvätt och slukade veckans post: Schlager, n’Roll, RIP, Köbenhavn och fladdrade mig genom Hblarna. Tog också en cykeltur i regnet efter Marlboros. Såg inget för brillorna täcktes helt av droppar. Tittade upp då och då för att kolla om jag var på rätt kant. Byxorna blev genomblöta. Fick mina cigs och stupade i säng tillsammans med RIP och onda föraningar om kommande förkylning.
Vaknade först lite över tolv och förbannade min slöhet, min sömnighet. Huset känns tomt och öde och jag går omkring med rastlöshet. Tycker att det enda som en solig sommarlördag tjänar till är att droga sig. Vill dock inte fara till stan för där väntar en ännu större ensamhet. Grammofonen knastrar och ena kanalen är helt kass. Orkar inte tänka på att göra nåt åt det, det kräver för mycket företagsamhet. Borde skriva ett par brev och reda upp bland uppsatser och fotoutställningar.
Dagarna i Nådendal blev halvt katastrofala. Hade väntat mig ett något mer välvilligt bemötande av Chri. Hon var så uppe i sitt och jag så utanför. Jag fick sköta om Jonte, satt fast i det. Jag visste att det skulle bli stressigt, men ville ändå ge situationen en chans. Att uppleva sig som ett bihang som kommenderas hit och dit hjälpte inte upp det hela. Dessutom var det mulet och kallt. Kände mig helt på andras villkor, och dessa villkor gav inget spelrum som jag kunde utnyttja. Sista kvällen var jag så att säga ledig, men kunde inte vara på rummet för där skulle det sovas, så jag for ut i natten och lyssnade på rock ur bilstereon. Jag hade inte någon lust att svepa ensamma stop när budgeten ändå är så låg.
Är hungrig jämnt och längtar efter bärs. Är kåt och längtar efter ömsesidig ömhet och förtroende. Är fångad i min situation och i min rädsla. I min lättja och min seghet. All vår början bliver seg, sommaren har börjat och jag suger hopp ur morgondagen då jag tänkt ta mig bort ur detta vacuum, in i stan och bort från uppgifterna som tynger här hemma. Gäller att ta tag i dom nu, uppgifterna, och få undan så att jag kan börja på nya nystan. Sommaren är ett alibi för lättja, men på mig biter det inte riktigt, det förmörkar ljusa dygn.
Ser ändå ljusare på tillvaron och kan till och med fantisera om att börja skriva på nåt konkret, något med konturer, men det stannar vid det, om jag inte tvingar mig. Viljan måste övervinna rädslan som skapar lättjan. Tycker att lättja är fel ord. Likaså depression. Kanske oföretagsamhet. Kanske tvångslättja. Nåt som tvingar mig att vara overksam, offside. Det gäller att arbeta sig fram mot det mer exakta, endast när det uppnås finns ett slags sinnesro.
Har märkt att jag i själva sökarsituationen känner en oerhörd otillfredsställelse och oro. Sen när jag tittar tillbaka på det som jag tvekade över i skaparögonblicket känns det mycket helare och förnuftigare än jag nånsin kunnat tro. Så det gäller väl bara att gno på och försöka, acceptera misslyckanden och pröva på nytt, inte ge tappt, utan rusa på.
Känner också att jag fått ett behov att uttrycka mig igen och att uteblivna möjligheter irriterar. Funderar om den tid jag nu genomlider är en del av det som jag senare undrar över vad jag gjorde med. Om dessa dagar är så jävla värdelösa som jag tycker att dom är just nu. Känner en ilska och en desperation som ger styrka. Satt i bilen på väg mot Helsingfors i går helt utanför situationen och pinsamt medveten om den. Stirrade stark mot vägen och kände att jag hade rätt till det. Kändes nästan visionärt. Sen när vi kom fram strömmade talet ur mig. Snack som jag försökte övertyga Pipsa med. Övertyga henne om att jag var nåt, att jag också kunde något och hade mina visioner. Att jag var något som inte kom fram i Nådendal. Gick så långt att hon inte orkade lyssna och jag kom underfund med att hon inte ville lyssna på min självförnöjelsepredikan. Jag ville liksom rättfärdiga mig själv. Kanske det är så att jag inte ska bry mig så mycket i vad andra tycker, utan stänga in mig i vad jag håller på med och ta det som mitt utan att behöva få dåligt samvete över det.
Jag funderar ofta på att slå mig lös, bort från vårt döda förhållande. Är rädd för att om det fortsätter så här kommer det snart en oproportionell konvulsion som blir alltför våldsam. Känner samma desperation som när jag klappade till Tea. Jag blev mycket förvånad över mig själv då, men kunde ändå förstå den. Kunde också försvara den i ord, men inte känslomässigt. Jag kunde inte godkänna den fast jag förstod. Känner också att cirklarna sluter sig, att det gamla hela tiden dyker upp igen. Tre år efter midsommaren på Kisko är jag där igen. Fem år efter sommaren runt Pia ringer jag upp henne. Då var jag helt konkret på väg bort, nu funderar jag på om det igen är enda lösningen.
Åren galopperar förbi och jag tycker att jag inte får nåt gjort. Och känner mig därför värdelös. Ändå söker jag mitt värde i nåt annat än prestationer. Det är bara så svårt att värdera själen, speciellt när den är i uppror. Stöter hela tiden på ett behov av att profilera mig, få nånslags ställning som jag kan spegla mig i. Det lättaste är väl att gå i ledband, men det är i konflikt med vad jag vill.
Frigörelsen blir ännu svårare med ett barn. Känner ibland att det inte spelar nån roll, men grips sedan av djup förtvivlan över att han ännu är så sårbar, så klen och hjälplös. Ikväll slog en hammare mig i huvut när jag tänkte på hur sjuk han alltid är, snoren rinner och han gråter så ofta. Och jag tycker jag måste bjuda till, skärpa mig. Det i sin tur skapar en onaturlig situation som blir till en konflikt. Konflikten är alltså att jag vill att det skall vara naturligt men jag måste bjuda till och göra nåt som inte faller sig naturligt. Så därför for jag hit och lämnade familjen efter mig, behövde andas. Fundera över läget. Det hade jag ju också gjort när jag kom till Nådendal men responsen var svag och bidrog till att jag igen kastades in i tvivel.
LINTON KWESI JOHNSON
- interview on a bus from Lepakko to the Helsinki-Vantaa Airport
September 1982
TE – Tom Eckerman
LKJ – Linton Kwesi Johnson
TE: I would like to know about Race Today, can you tell me about it?
LKJ: Well we’re a political organisation, we publish a journal called Race Today, in which we document the struggles of blacks in Britain, The Carribean and other parts of the world. We´re also involved actively in building a mass movement, a massmovement of blacks. We´re also in alliance with other organisations like the Black Parents movement and the Black Youth movement. We don´t see ourselves as the avantgarde of the black workingclass or anything like that. Rather we see ourselves as experienced political cadres. We can offer assistance to other people who want to organize themselves, so we see our task at this particular historical movement, in that of building radical revolutionary social cultural and political organisations and assisting others in the process of that building. We believe that Britain must change and we’re changed and want to be in a position to make an impact on the kind of change that take the place in the society. And that is what Race today is.
TE: Are you also working with music like RAR (Rock Against Racism)?
LKJ: No. We’re based in Brixton but we’re not a community organisation, we’re an international organisation, with international links. Putting on activities, assisting people to organize them, campaigns. We rent places, we have our own headquarters where we base our activities, but incidentely our old one was firebombed by fascists, but we’ve moved next door and the fools they didn’t know we had moved and they threw the bomb in the wrong place and almost burned the place down.
TE: You don’t have a place like Lepakko for example?
LKJ: Not Race Today. There is a lot of places like that in Britain where blacks meet, community centers they talking about, but those basically are places where the state tries to control blacks, especially young black people. It’s somewhere where they can keep young blacks of the streets and police them and the youthworkers are basically policemen or carry out those kind of functions on the behalf of the state.
There’s a thing in Inglan called selfhelp where the blacks are supposed to set up their independent projects when they get centers for activities but basically it’s not selfhelp, it’s the state help posing as selfhelp and these are the little middleclass blacks who don’t want to go work in a factory like everybody else when they believe that they can convince the government to give them some money to get an old building and fix it up and if they get 100.000 £ they spend 90.000 on wages, the workers and 10.000 on the youths, but there’s a lot of places like those in Inglan, you call them community centers, you call them selfhelp projects or whatever you like so that’s basically what they are. But that’s not what Race Today is about at all, we’re a political organization.
TE: What’s your role in Race Today?
LKJ: My role is no different from anybody else. I write articles for the mgazine. I’m involved in the production of the magazine, I’m a member of the editorial board. I’m involved in the general organisation of activities that political organisations engage themselves in. We attend meetings, we have an agenda, we discuss matters, we plan the strategy, we organize support for other peoples campaigns, that kind of thing and I do that kind of thing like everybody else.
TE: How did you react yesterday when the fuse blew and the people were responding to your acapella version of ”Georg Lindo”?
LKJ: Well I was very happy to recite poetry without the music so that people have an idea of what the poetry sound like without the reggae, cause it’s important, cause it’s just not reggae, it’s poetry too. That accident had a positive side to it too.
TE: Do you think that people in Finland understand what you´re trying to say?
LKJ: That’s up to you to decide. The language is my language and I make no apology for writing in the language that I write in. One of the greatest playwrights of all time was Ibsen and his work is wellknown in Japan but he did not write his plays in Japanese for the Japanese to understand. I’m not going to write my poetry in anything else for anybody else to understand
TE: Can you talk a little bit of your poetry?
LKJ: My first book that was in 1974 ”Voices of the Living and the Dead”. It’s as long dramatic poem and it was written to be performed on stage with rasta drums and bass. It was written for musicians and players on stage and we had it on stage at the center where I work. It run for a week and it was very rewarded and it just took experience for me to do it. That was the first book and then I published ”Dread Beat and Blood” in -75. Then ”Inglan is Bitch” in bitch in 1980. I begun to make records in 1977. I was working for Virgin Records at the time doing adverts for them because they’d just gotten involved in reggae music and they didn’t know how to market it properly, so they used my expertise to do the adverts. I saw the opportunity to ask them if they would allow me to do a record. They said alright and I did the record, a 12 inch called ”All We Doing Is Defending”. It was very very crudely done. The voice was very crude, the music was very crude, but people thought it interesting and it sold about 3 or 4 thousand copies. There was a potential there to do an album and I did the album and then one thing led to another. I was able to do that for a living, to make records, to recite poetry and do a bit of journalism and that’s what I’ve been doing since. And it allows me to do things politically, otherwise I wouldn’t have the time cause I would have to be working all the time to earn money, to keep my family. Now I can tour for four weeks and then I don’t have to work for another month.
TE: Brixton, whites and blacks?
LKJ: There´s more white people living in Brixton than black. Other people are talking on behalf of whites. I’m black so I speak for blacks. It would be very presumptious of me to speak for the whites. But I speak generally only, the struggle in Britain of the working classes. I don´t speak only about blacks, but some people only hear what I have to say about blacks and they don´t hear what I say generally about what’s happening in England and that blacks are only a part of that. I always talked about the general struggles of workers in Britain and the role that blacks have played in that struggle. We’ve always been in alliance with the Black Parents movement and Race Today collective and the Black youth movement we’ve always taken the view that the only vechile for change in Britain is the working classes of which blacks are a part and we have a role to play in that struggle and we want to intervene in the struggle from a position of strenght and not one of weekness. The only way we can have a position of strenght is to build strong solid orginazations which are radical and revolutionary.
TE: And very militant…
LKJ: Well that is what radical and revolutionary means
TE: I have a very strong reaction against ”Fite them back”: We gonna smash their brains in cause they ain´t got nothing in them,
LKJ: Well you have to be able to understand it: We´re gonna smash their brains in ’cause they ain’t got nothing in them… is the kind of thing that fascists say to blacks but people think that we are going to smash people’s brains in ’cause they got nothing in it. That’s the way they want to see it, but they have to be able to look at it and put it into it’s proper context and use their imgination. I’m saying that in a cockney accent, that’s how young whites talk in London. At the same time it could be inverted, it could be an inversion of that so that we’re saying back to them that they, the fascists, are gonna get their brains in ’cause they ain’t got nothing in them. It’s your interpretation and how you see it. I´ve been accused many times of being a black racist and I’ve never said I hate white people, I have never expressed any anti-white sentiment. Once someone stands up and talk about the rights of black people they think you’re anti-white but it doesn’t follow logically, does it? People are reacting emotionally and they pick out what they want from it. The newspapermen see it only from their point of view like as you said about that thing of Lepakko being a drugcenter. But there was no spliffs, no nothing. That kind of activity should be carried on in that place you know. We badly need a place like that in London too, where we can put on some theatre, where groups can rehearse, where painters can paint, where dramaworkshops can create dramatic productions and where we can have groups perform like, you know. Self help are not like that, they are dirty old buildings, the state is getting away with what should be provided and they provide it cheaply, it’s like exploiting the black problem to get money for yourself. Instead of organizing people to demand housing from the state they go to the state and say give us these dirty houses, we’ll fix them up and we’ll solve the housing problem for you. They give them the money and they don’t do much with them. They get these homeless black kids and they put them there.
TE: That’s the problem we have too. We’ve been asking the City Council for support and they don’t really want to help and we really don’t want to have their money really. Like we’ve been building this house very deeply, we’ve been begging from capitalists and they give it to us.
LKJ: In most cases you’re better off when you get money from the capitalist cause if the state give you money they gotta tell you what to do. Race Today get lots of money from a lot of places, but we wouldn´t take it because if we did it would compromise our politics.
Well you see if you have a strong movement of young people then you should make some politics and demand and win those kinds of demands but if you don’t there’s people acting on brehalf of young people and maybe they have the right intentions and the right ideas but they confront with all these problems cause they don´t have the force to back up what the’re asking for. In Switzerland they had this autonomy, autonomous movement of youths that demonstrate for free autonomous centers for the youth, where people can organize their own activities and do what they want to do, that is progressive.
TE: What about Britain, Brixton?
LKJ: There was a youth club in Brixton for example that I’ve been involved in from I was a teenager and originally the idea of a youth club started so that the church had an old building in Brixton and in the mid-60’s the young people in Brixton didn’t have any place to go so they used to go there and this building was old and it was no good anyway and because we were going there, we were playing tabletennis and doing weightlifting or doing boxing and so on the church went to the state: give us some money and we will build a center for these young people and build a church for ourselves at the same time. Well the state give them the money for the black youth. They build the center which basically means that the center belongs to us because they got the money off our backs. When we say that we raise demands that the young people which use the club, the youth club is not the building but the activity we argued, we said since the youthclub is the people must be able to control what they do instead of the church telling us what to do, the church wants to colonize us within the church and we fought against that. We want members’ and parents’ power. We thought that some of our parents could contribute towards our activities. The church faught against that, they wanted to close down the youth club. When my ”Forces of Victory” came out I was supposed to have been on tour to promote the album and I couldn’t we had a sit-in at the club, we occupied it and said right no more. Like it was amazing to to see that these people were supposed to be Christians and ”all men are created equal in the sight of God” och such kind of business and be able to be such kind of racism. Eventually we won the demand to have the club to be reopened and we got some change in the constitution of the club that said four youthclub-members and two parents would sit on the management committee of the club. But in the end the church didn’t cimplement it. But at least we saved the club but we didn’t win the full demands that we wanted. The club is still round. But a lot of people don’t go there anymore cause we can’t have the activities that we want. The Church doesn’t want to give us the freedom to create our own activities. The Methodist Church is one of the most racist institutions in Britain you’ll ever find my friend. In a lot of this methodist churches in the black communities, the congregation who go to church is 90 % black and the preacher is always white.
TE: You´re from Jamaica, you moved to England when you were 11. How strong are the influences that you get from the Carribbean.
LKJ: Well, I left the Caribbean with the Carribean inside of me so when you have something in you you never lose it. The Carribbean communities in Britain keep a link with our families in the Carribean, lots of us send money home to help them. The reggae musik is like a link, constant link between us. If you want to know at any time what is happening in Jamaica you just buy some records and listen, ’cause that’s what the singers are talking about. If there’s a new kind of slangtalk you pick up the words very quickly, people are going home on holidays and coming back and so on, you know. We never lose contact, we never lose touch. We’ve been able to adjust ourselves to the British way of life, we socialize with whites, we go to the same places as the whites go and yet at the same time we been able to build an independent Carribean culture base. We have our own food, our own record shops. (TE: That’s roots) In fact what we have done is to enrich the British culture. Blacks and Asians have just added to the culture.
TE: If I want to know what’s going on among your people in Brixton there’s very few that are telling..
LKJ: That’s right because that tradition of social lyricism is only beginning to develop now in Britain and most of the young people they like to sing about love and that. It’s a different kind of society you know, we are living in an advanced industrial society whereas the Carribean, it’s a small country and it’s a small island and news spread fast and anything that happens of importance becomes talked about and of course again it’s the only vechile that ordinary people unemployed have of expressing how they feel about it, bout things, through records..
Kommentarer
Skicka en kommentar