JUNI 30 fot

 

Fortfarande snorig

Fortfarande inga solbrillor
Fortfarande sur

Vad händer med gnällmånsen när det regnar.
Blir ännu surare. Löser korsord hos mor.
Lär bli bättre väder, varmare, runt 20.
Och här händer inget om man inte sätter fart.

Fortfarande mindre pengar
Fotfarande inga nya skor
Fortfarande ingen bättring

Vaktmästaren kommer in och säger morjens.
Sätter sig ner. Läser tidningen. Doktorerna har gått.
Rummet tomt för röjning. Månne det man skall,
ta sig till, kanske. Samt skriva budskap om semester.

Fortfarande jobb, men hur länge.
Fortfarande tveksam
Fortfarande inga svar.

JUNI 2012


JUNI 2013


JUNI 2014


JUNI 2015

2005 / 1983 

Hemmavid 2005-06-30

Det var väl för två veckor sen som Tom Johans ringde upp och ville ha en grej till nästa nummer av PQR. Ha nåt annat än bara körmusik å sånt. Nåt som skulle vända sig till en annan läsekrets. Han ville ha nåt som låg i tiden. Så vi snacka lite hit och dit och stötte på Hanoi Rocks. Hatade på Åland för vad dom är och vad dom står för. Kanske det, kanske det. Jag gjorde en intervju med Andy McCoy för över ett år sen, men den har jag tappat bort, eller rättare sagt förlagt på ett för tillfället ouppnåeligt ställe. Och Hanoi Rocks är långt borta från mig, så det blev Lolita Pop istället. Lolita Pops två vax som jag lyssnat på lite nu och då under våren. Till en början med förtjusning, senare med viss reservation.

Lolita Pop spelar en rätt ordinär rock. Deras styrka ligger i sångerskan Karin Wistrand och i texterna. Karin W är en tjej som vågar sjunga ut och ta vara på texten utan att konstla till det hela. Hon skriver inte texterna själv, det gör för det mesta basisten Thomas Johansson. Han bygger upp bilder med ett kortfattat men rikt och träffsäkert språk. Texterna är ofta naturnära eller tar bilder från naturen som appliceras på mänskliga känslor. Känslor av många slag, en del livsglädje, en del förtvivlan och förvirring. Texterna är svåra att sätta in i något geografiskt sammanhang och dom skiljer sig betydligt från de texter som skrivs av Stockholmsgrupper. Visserligen kommer Lolita Pop från Örebro, men det märks inte. Deras musik kunde lika bra ha gjorts på Åland. Det är en musik med rötter i rocktraditionen. Band man kommer att tänka på är bl.a. Stones och Patti Smith Group. Stones för riffen, PSG för sången och det smått psykedeliska.

Av de två skivorna är den första mer rå och oslipad medan den andra känns mer helgjuten och erfaren. På båda finns det låtar som skiljer sig från mängden som mer lyckade. På ”Falska bilder” som kom ut i början av 1982 föredrar jag ”Svart och skitigt”, ”Brev utan papper” och ”Hjälp mig glömma” medan ”Svarta diamanter”, ”Solen” och ”Barrikaden” funkar bäst på ”Fem söker en skatt”.

Det största felet, om man nu skall tala om sånt, är att kompet inte är tillräckligt varierande och att man därigenom tröttnar rätt fort på musiken. Musiken är väldigt gitarrdominerad och gitarristerna kan sin sak. Ett positivt drag är de små överraskningar som sticks in i det ibland så sega tragglandet.

Lolita Pop är både bra och tråkiga. Dom spelar en rock som biter skarpt tidvis men ibland är det förvirrat kaos utan spets. Ändå ser jag fram emot att få se dem i en live-situation. Det har visst varit tal om att de kommer till TUs festival i Badhusparken i juli. Borde vara värt att kolla in.

Solbacken 26.5.1983.

Tjena Tom.

Det är två dar efter dead-line och jag har äntligen fått ner något på papper. Som du ser blev det inget om Hanoi Rocks och det var väl inte heller det viktigaste.
Det jag totat ihop är inget mästerverk och om du tycker att det inte säger nåt väsentligt är det bara att lämna bort det, hela grejen menar jag.
Jag har gått omkring med ett tvång av att skriva ner något eftersom du gjorde dig besväret att ringa och det har suttit långt inne att få ner nåt på papper överhuvudtaget.
Det jag skrivit om Lolita Pop kan ses som det direkta och det indirekta. En snabbdirektskiss och en mer allmän ”bedömning”. Bäst tycker jag det direkta fungerar men den andra delen av ger skissen en ram som dock är lite skranglig.
Det känns som nu eller aldrig, d.v.s. gjort eller ogjort.
Jag kommer att vara på Åland första veckan i juni så du kan ringa mig då om det är nåt, t.ex. nånslags bearbetning av texten, för tillfället orkar jag inte tänka på den mer även om den känns ofärdig och halt. Jag finns hos min morsa på nummer 13935, 1.6-6.6.
Ha’t så bra.
T—

Solbacken
01590 Maisala

2005

Tjena Ben.

Det är sista dan på min skrivarsession den här våren. Såhär på slutet har det inte gått så värst bra. Men jag är rätt seg. När jag satte igång den 7.3. hade jag som mål att avsluta hela detta dödsbrev vid midsommar. Ta farväl till vapnet och gå över i en annan verklighet. Det är nu en annan verklighet än då, men inte alltför olik. Den resa jag gjort har jag försökt pränta ner, se till det väsentliga men nog hamnat in på onödigt många sidospår. Det jag gjort sen den 20nde juni har mest gått ut på att rensa. Ta bort alla onödiga nog, heller, ju, rätt m.m. Skurit i det som kan få mig åtalad av ingen orsak som helst.

Det var ju åtalet som fick igång mig och nu kan det ta 9 månader innan det händer nåt på den fronten igen, så jag får försöka rikta in mig på nya fronter, horisonter. Visst finns det störningsmoment. Levererade mitt svar på AB B&B ABs fordran om 597 € och 80 cent för undervärdig konsultation till Gurkan himself i förrgår vid pass 18:30. Mötte honom i trappan till Torggatan 10. Han undrade vad jag nu skrivit ihop.

Jag sa: ”Det här e bara en liten del, på pakkarn här utanför ligger mitt material i sin helhet, en dåres försvarstal”.

Han sa att han egentligen var på semester.

Jag sa: ”Det e jag med”.

Frustande med rynkad panna undrade han varför jag bifogat ”Bemötandet”.

Jag sa: ”Ta det som info bara”.

”Jaha”, sa han, uppenbart störd.

Hade(s) tänkt lämpa alla mina tätt skriva A4 sidor 336 sidor i famnen på hans fru, men ångrade mig. Vafan förstår dom av det, vafan förstår nån? Och det är ju bara en liten bråkdel av vad som egentligen snurrat och snurrar runt i min skalle, dag och natt, natt och dag. Minst hälften är censurerat. ”If my thought-dreams could be seen, they´d probably put my head in a guillotine” (It’s Alright Ma, I’m Only Bleedin´ - Dylan 1964). Jag gillar att hålla mig kort. Såsom häromdan när vi satt där på Park och diskussionen gick varm om euron och kronan.

Casper sa att ”Det blir besvärligt att växla in både svenskt och danskt på väg till ”Vinden drar”.

Jag sa: ”Kort”, och drog.

Anna tyckte det var ”nuff said”. She´s a soul sister. Hail to Her.

Du har sagt att du ärvt en tidskrift, och väl det. Vi bär alla på arvet (fi. = ärr). Jag bär på mitt och trodde aldrig jag skulle orka bära det värst länge. Farsan dog när han var 36 och jag var glad och stolt när jag tidsmässigt hade klarat av mer än han. Jag är inne på mitt 15nde år övertid. Dramatiskt sett och sagt. För 22 år är sen lovade jag Tom att knota ihop nåt som han ville jag skulle skriva i ditt arv, PQR. Jag våndades och tvivlade på min förmåga. Skrev ovanstående brev till honom. Jag vet inte varför jag hade det kvar. Troligtvis censurerade jag även det, skrev om ännu en gång och fick iväg mina texter. Åtminstone den som publicerades i PQR 3/83. Tema: Skärgård. Tog en pdf-kopia på den så att den blir lättare att publicera internätigt, nån dag, om jag orkar och vågar. Fattar inte varför han skulle kalla det nåt så larvigt som ”Pop om Lolita Pop”. Han hade väl häcken full, Tom of Åland skaffade annonser i massor och byggde upp ett fint kontaktnät trots tyngden det måste ha varit att leva i Godby. Knappast så mycket lättare än i Norrby.

Jag trodde att jag skulle vara död vid midsommar men jag går ännu och drar på denna kropp. Nånslags dödsbud om att halva jag kommer att dö alltför snart fick jag dock när cancerläkaren meddelade min äkta hälft att inget längre verkar kunna göras för att stoppa cancercellernas framfart i hennes kropp. Giftet biter inte. Strålningen var förgäves. Det är bara fråga om tid. Hur lång kan ingen säga. Inte du, inte jag. Kanske vi tror oss kunna, men det är knappast sanningen. Det går inte längre att försöka smita genom att skriva. Döden flåsar tätt i hasorna. Hur länge kan vi betvinga den? En verklighet som livet inte rår på. Ergo sum.

När jag tittar tillbaka på de sidor som jag producerat under 100 dar så märks en markant skillnad från det närvarande till det dåvarande, som genom att det funnits inom mig ännu finns där, det kan väl inte ha försvunnit. Det finns så mycket mer. Jag har dagboksanteckningar, intervjuer och manus i massor. Det finns bilder, det finns film. Det finns ljud av allehanda slag, självproducerade och samplade. Vad jag kommer att koncentrera mig på nu är bilden. Jobba digitalt, illustrera, redigera, publicera. Var jag kommer att göra det är oklart. ”Den här stan kan konsten att hålla mig kvar inom Tullarna” sjunger Ulf Lundell och ändå är han alltid på väg bort. Mentalt. Den 4de augusti är det planerat att han skall spela på Fyrishov. I TÅ skriver nån att man åtminstone borde ha sett karln minst en gång. Jag har sett honom fler. Första gången på Linneus i Gbg 87. Sedan i Helsingfors i slutet på 88 då jag gjorde en lång intervju med mannen med det kännspaka skrattet. Har försökt få över honom hit, men har ännu inte lyckats. Och varför det? Kanske för att han ska kunna ta en titt på min verklighet. Till vilken nytta då? Stötta mitt ego.

Jag skriver, jag fanns. Vi vill väl alla lämna spår efter oss. Spåren efter min far finns utspridda på platser som jag inte kan besöka. I människors minnen. I en slips. På fotografier. Men sällan i skrift. Jag påstår att jag vill att mina barn skall veta mer om sin far än jag om min. Jag finns, jag är. Men det är övergående. I hela mitt liv har jag jobbat med böcker, läst och läst och förbannat mig själv för att det inte varit jag som skrivit allt som finns skrivet lika bra. Jag har förmedlat, men sällan förmått förmedla mig själv till den grad jag skulle vara nöjd med. Men jag har tröstat mig med att försöka duger. Jag försöker, söker. Det jag hittar rinner mellan fingrarna som sand. Försvinner ut i etern. Göms i snö. Och jag blir så trött, så trött. Varför denna kamp, vadan denna strävan. William Blake dyker upp.

Och vad vill jag kalla det jag skrivit när jag får agera Gud och sist och slutligen bestämma?

· AX-22101 Maarianhome, Jåland, Jorden
· En dåres försvar
· På spaning efter liv som flytt
· Fly eller flyga
· Mayor Tom to ground control
· Ett liv i Dus
· There is Something Rotten …
· My Mistress is Music
· Otaliga dar
· Livet Döden och Kärleken
· Death Letters
· En fis i idiotvinden
· Express till Paradisset
· Express till Hemvetet
· På väg utför
· Fader, f’låt, han visste kanske inte
· Till mina barn
· Brev från fängelset
· Satt på plats i världen
· Den jåländske steppvargen
· Jag har ju ansett
· Det bästa ur ett slumpmässigt urval
· NO SHIT
· Första testamentet

Det kommer mer, mer, mer.

All min kommunikation på finska saknas. Inte för att det skulle ha att göra med att det finns risk för att bli uthängd i insändarspalter. Jag kan slå tillbaka och förhoppningsvis få tyst på kulturpersonligheter av rang. Den första som försökte hoppa på mig efter återkomsten till Jåland var vår nuvarande kulturminister:

EN FADERISTISK KOMMENTAR (1998)

Camilla Gunell beskrev i sina taktankar över söndagens kulturting sin uppfattning av vilket problem som såg ut att beröra mig mest vid tinget. Jag misstänker nog att hon mer har använt sig av valbar hörsel än optisk fattningsförmåga.

Vid den diskussion som följde på de alltför långa och delvis yviga inledningarna och det sent omsider gavs tillfälle att kommentera vad som uttryckts var det för min del till först information om att det redan finns ett fragment till en åländsk litteraturhistoria på Mariehamns stadsbiblioteks hemsida (www.mhbibl.aland.fi), för det andra en förfrågan om hur man tyckte att åländska författare bättre kan presenteras vid Mariehamns litteraturdagar, för det tredje en kommentar om att man nog inte behöver ett KK-hus för att ordna litterära seminarier och för det fjärde ett inlägg om att den åländska kulturkritiken stryker alltför mycket medhårs för att kunna uppfattas som uppbyggande kritik.

Vad det gäller nästa eventuella landskapskonstnär önskade jag senare förhöra mig om hur Carita Nyström uppfattade att hon nått fram till pojkar under sin period som ledare av skrivarverkstäder i Österbotten. Och det var där som vikarierande redaktör Camilla Gunell lystrade till lite extra, men inte exakt. Jag har inte påstått att man skall undvika att göra en skrivarutbildning "feminin" utan sträva till att även nå pojkar. Att skriva har aldrig varit "fånigt" (ett ord som jag sällan använder och allra minst i detta sammanhang) och absolut inte lågstatus. Att man däremot under min skoltid och då främst under mina åtta år i ÅL, 1965-1973, sällan gav annan feedback på det som skrevs än kommentarer om språkfel och halvljumma vitsord och reagerade negativt på lekglädjen i språket kändes frustrerande.

Bästa vikarierande redaktör! Att skriva som Biktonius är förlegat. Att göra språkrevolt är individuellt.

Beträffande Dödergrans placering på den finländska modernismens parnass får Gunell gärna tycka att Edith, som såg sig som ett neutrum, var främst. För mig var det Björling, som mindre subtilt bröt sig loss. I Sverige hade man ju sin Fröding och på Åland Pettersson. Viis siitä modernismistä! Dom som grep tag i mig var männen T.S. Eliot och hans Ö-Deland, Zimmermann's Desolation Row och John Donne's "Ingen människa är en ö".

Jag oroar mig inte alls för att pojkar skall bli förfördelade eller inte trivas i textverkstäder men ges chanser att uttrycka sig post- eller prefuturistiskt med de medel som finns till hands och inte begränsas av några "fåniga" besserwissrar som bara kallar det som de åstadkommer i ord, toner och färg för moderistiska textförsök. Det är inte pojkarna det är synd om, "det är synd om människorna" såsom August uttryckte det med Indras ord i Ett drömspel!

"Flickorna är det ju inte synd om". En faderistisk kommentar: Visst är det väl också det, om dom får sitta understimulerade i skolan ända tills pojkarna nått det stadium att de mognat och kan ramla ner på marken och ruttna bort. Det är ju kanske bra att flickorna får sköta sig själva och skriva sina böcker, om det sedan höjer statusen är en annan sak. Visst skall vi män hjälpa till att "höja statusen på att skriva" utan att behöva nedvärdera och nedprioritera det kvinnliga, det är inte det jag är ute efter. Men jag ser gärna att man är saklig när man refererar till vad som sagts och hörts och inte hamnar in i nånsorts non-debatt om ishockey och pojkstackare, typ. Skriv gärna som Gunell, Camilla det uppskattar jag: Du har skapat ett nytt begrepp för mig: det moderistiska. Faderistiska kollegiala hurrarop från Tom.

Den publicerades i Nya Jåland nån gång hösten 98. Sedan dess har hon varit rätt tyst i sin öppna kritik gentemot Mot-Tom.

Den senaste offentliga kängan gav jag Helge Sölgén som svar på hans kritik mot att han tyckte att det gått får långt när finskan klingar åländskt vid midsommaren.

SPRÅKFÖRVRÄNGNINGEN MÅSTE FÅ EN SLUT.

Tro’t eller ei, men allt e´ början till slutet. Det som min tvillingsjäl HS för nå’ra år se’n sa´ i The English Park dazumal, när RL öppnade sin sejour på såpboxen genom att välvilligt förfranska det finländska språket var att introducera finalen.

För int´ so länge se’n halsade RN Suåmalaisia turisteja willkommen på sak samma språk, och festivitas runtåmkring mid-såmmers-stångs-erektionen va’ barra den sista pålen i fläsket. Ändan e´ niir! Kulturpällen sjölv TE höll i trådarna och trodd´ sej kunna gör´ sej förstådd; på svänska, finska å ängelska. Fan tro´t! Huvudsaken va´ ju att finnar och annat pack sku´ känna sej hämmade; int´ pängana och int´ att bli förstådd. Men nu har HS satt hånnåmm på plass!

Kvällens huvukokkå JK, som kulturnämnden bett kåmma hit, levde int´ upp ti´ sitt namn. Han blandade friskt på svänska, tyska och finnska. En riki finlandssvensk va´ han. Skymfade lem-länningar och andra utom-mariehamnare. Å månhända han int´ tog en å annan fras för eventuella amrikanare (minnet sviiker). Han sket helt enkelt påsseij. Varken JK eller TE tycks hava nå’n förståelse för vafför finnarna kämpa imot ryssarna och därijennåmm undvek att vi alla sku´ gå under inför en mångmiljonärsmajoritet.

För mej va åxå detta en missommar som jag int´ vill vara med om igen, och knappast får jag det heller, å int´ TE heller för den delen. För politiker som styr och ställer, ställer no´ till me´ någå´ annat. Dåm sätter välan punkt på det hela, och uppfyller HSs fromma önskan om att nu får det no´ vara slut (à propos sex-butikken).

På ren och på skär dynga, eller som min andra tvillingsjäl juden Robert Zimmermann uttryckte det:

”You better start swimming
or you’ll sink like a ståne,
for the times they-are-a-changing”

å Youssou N’Dour höll med:

”Through the mad mystic hammering of the wild dripping hail
The sky cracked its poems in naked wonder
That the clinging of the churchbells blew far into the breeze
Leaving only bells of lightning and its thunder”

Alltså, början till slutet à la Hootenanny Singers. Apåkalyps så det förslår. R.I.P.

Öh,

Sölge Helgén

a.k.a. Judas Präst, han som vet bäst. Ex-mestaaja.

TE tackar för inspisen.

Av Sölge har inte hörs ett ord sedan dess. Inte ens i år när både Örjans och Lagström tog i så T.O.M,-J.A.G. tyckte att det var snudd på opassande.

BME på TÅ går det nog inte att få tyst på. Hon sitter inne med sin bitterhet mot jag vet inte vad. Hon har ett ont öga till mig och får ändå alltid sista ordet i sin blaska. Jag inledde gratispubliciteten med ett Ö-mjukt överräckande av Dagens ros innan det var dags för det tyngre artilleriet.

DAGENS ROS (1999)

En brinnande röd ros till alla dessa underbara kvinnor vid vattnet som gjorde världsfesten till en veritabel brasa: Riitta, Mmminna-Lotta, Hanna, Merja, Lykke, Nina, Jonna, Mia, Camilla å Åsa, Ödmjukast överräckt av Ö-Tom.

VÄRLDSFESTEN EN SUCCÉ

Det är med yttersta förvåning man i Tidningen Åland nummer 156, fredagen den 13 augusti 1999, på ledarsidan under vinjetten Sticket tar del av en mycket oinitierad kommentar över hur marknadsföringen av evenemanget Världsmusikfesten haltat. Benita Mattsson-Eklund påstår att det endast funnits "Några affischer på stan och annonsering dagen före…".

Som konstnärlig ledare för Världsmusikfest 1999 kan jag inte hålla mig från att kommentera artikeln och peka på vissa uppenbara felaktigheter i ledarsticket.

Benita Mattsson Eklund befinner sig uppenbarligen helt offside. Hon har inte läst Åland Guide 1999, inte Åland, inte Nyan, inte XIT, inte "världsmusikbibeln" Froots, inte Lira, inte Finlands största musiktidning Rumba, inte programtidningarna för Alandia Jazz 1999, inte heller Sjödagarnas dito, inte Hbls festivalguide, inte Helsingin Sanomats NYT. Hon lyssnar inte på Radio Väst, inte på Ålands Radio, inte på X3M. Hon går inte på stadsbiblioteket i Mariehamn, inte i skivaffärerna, inte på posten, inte på Torggatan, inte på Mariehamnsgalleriet, inte på Rockoff, inte på Tjudö vingård och ser Sagan om Åland eller upplever medeltida gästabud. 400 färgade A2 affischer har spritts i butiker och på affischpelare Åland runt. Hon surfar visst inte. Hon reser inte på båtarna, far inte till Kapellskär, Grisslehamn, Åbo, Stockholm eller Helsingfors. Hon flyger inte bort. Hon går inte in i skivaffärerna och de exotiska affärerna i våra närmaste metropoler. XIT har hela sommaren legat ute i 35.000 ex och gått ut till alla hushåll på fasta Åland. Programtidningarna för festerna i juli, Alandia Jazz och Sjödagarna, har haft bredaste möjliga spridning inom landskapet, Annonsnytt likaså. En halvsides initierad artikel i Birkabladet har gått ut till xx.xxx hushåll i Finland och på Åland. Så långt "puffarna"

"Evenemagssommaren" måste helt ha träffat Benita Mattsson-Eklund i solar plexus och det är synd. Åtta gånger använder hon ordet evenemang i en form eller annan, det är ju ändå en fest vi berör. En duktig och frän kulturkritiker (kanske den bästa vi har här på ön) som ofta initierat skriver om litteratur och annan kultur måste ha haft både skygg- och öronlappar på sig sedan maj. När en kritiker som värnar om vårt språk låter språkgrodor som "Det är tveksam om samma publik.." hoppa in i texten så vore det bättre att spela fela mänskligt. Att hon tittade in i bibliotekets samlingssal och skrev om nigerianskt hantverk är hon värd en eloge för. Att hon trots allt varit medveten om att festen varit både på väg, troligtvis via det med Tidningen lierade organet Annonsnytt, och igång, och ändå inte ännu kommenterat vad hon upplevt när trummorna ljudit på stan och modersmålen blandats förvånar även det. Att tiga är guld sägs det. Det är lätt att skriva retoriska funderingar med negativ lutning men att läsa in sig ordentligt, gå på seminarium, och forska i det rikliga material som erbjöds redan i maj, då all behövlig information, vid världsfestens officiella presskonferens, delgavs lokal massmedia, tar mer tid. Tidningen Åland hade en utmärkt sida komprimerad information förmedlad av Jan Erik Berglund den XX maj. Världsfestens hemsida http://www.nordinst.aland.fi/fest.html med bl.a. kontaktuppgifter, har legat ute sedan dess, med global spridning på svenska.

… EN DUNDRANDE SUCCÉ

Det presstillfälle som erbjöds i samband med Mariehamns stads mottagning på Pommern, ursprungligen planerat till GE-villan den 14.8 men av förekommen anledning flyttat två dagar tillbaka (samma dag som evenemangsstarten) var ägnat att under värdigt mariehamnska former informera gästerna om vår stad och ge pressen ett tillfälle att få träffa både lokala kulturpersonligheter och långväga gäster, och allt i ett.

Syftet med Världsfesten har i år inte varit att locka storpublik utan informera om de många lokalt internationella kulturyttringar som finns här i Norden. Låta artister träffas och utbyta erfarenheter med varandra och intresserad lokalbefolkning. Som mål hade vi satt 400 personer och det blev mer. Närmare 100 utomåländska musiker framträdde på Alvas, i stadsbiblioteket, på ÅCA-gården, på Uncan och Röda Korsgården, i Stadsbiblioteket, på Torget, Pommern och Torggatan. Under dagarna framträdde bl.a. även åländska Kurts Blandband på Alvas, Barka Vall på muséet, Anders, Eva och Siv på Handelsläroverket, Arstuflickorna och Midnight Fire på ÅCA-gården, The Jasmines på biblioteket och Bolle, Totto & Dennis utanför Julius. Det gavs tillfällen för lokala musiker att träffa de gästande musikerna och för dem att lyssna till våra lokala artister. Ahmadu Jarr engagerade både barn och vuxna på ett sprängfullt bibliotek, en upplevelse som säkert många barn inte glömmer i första taget. Våra workshops fungerade till fullo. Det har varit folk i rörelse, det har dansats som aldrig förr.

Talet om sent på säsongen förvånar när det allmänt efterlyses säsongförlängning och spridning.

Det är tacksamt med engagemang. Den enorma kraft, framförallt kvinnlig sådan (liten men naggande god), som varit i farten och sett till att arrangemangen flutit närmast perfekt, är värd en eloge, men inte den ifrågasättande fula fint som Tidningen levererar på ledarplats. Det är fint att kulturansv upptar plats på ledarsidan men någon reson får det vara. 120 mark är mycket, nästan som en cd eller 20 lösnummer, samhällsstödet till trots. Kultur skall ju inte få kosta, det ska vara gratis som pressinfo, XIT, flygblad och väggtidningar. Benita Mattsson-Eklund behöver inte vara orolig. Både lokala och nordiska samhällsmedel har förvaltats väl och våra sponsorer har garanterat nått ut. Även YLE var på plats. Var var Du? Kom igen!

Högaktningsfullt, en mycket nöjd men trött

Tom Eckerman

Konstnärlig ledare

VÄRLDSFEST I MARIEHAMN 1999

Till HARRY JANSSON

Apropos Världsfesten en succé

I mitt inlägg som ingick i Ålandstidningen nr 161, fredagen 20 augusti, hade inkrupit sig några icke självförvållade fel, som tyvärr delvis tog udden av min kritik mot Benita Mattson-Eklunds sätt att förhålla sig till Världsfest i Mariehamn 1999.

Det är helt OK att man rättar till vad man tycker är fel (men kanske helst ändå efter att ha konfererat med skribenten) och det hör väl också till redaktörsarbetet att sätta mellanrubriker och stilisera.

Eftersom jag antar att det är Du som chefredaktör och ansvarig utgivare som varit och ändrat i min text ber jag om tillfälle att på väl synlig plats få rätta till följande.

1) "Evenemagssommaren" skulle det faktiskt stå eftersom det stod så i den text jag kommenterade.
- Mina boxningsmetaforer (solar plexus, slag under bältet) blev tyvärr lidande då det uppenbara slarvet rättades till i efterhand.

2) Det är synd när en kritiker som värnar om vårt språk låter språkgrodor som "Det är tveksam om samma publik…" hoppa in i texten. - Så skulle det stå. Att fela är mänskligt, spela fela likaså.

3) Det är bra att kulturansv. upptar plats på ledarsidan… - Visst kan man rätta det till kulturansvarig, men den kortare formen är den som Åland trycker officiellt.

Högaktningsfullt

Tom Eckerman


EN OMGÅNG TILL?

Man skall inte slå kvinna eller sparka den som ligger. Kulturansv. Benita Mattsson-Eklund har dragit sig undan fajten utan ursäkter eller referenser till papperskopior. Jag trodde aldrig, att jag skulle få sista ordet i denna omgång av den debattduell om språk, makt och marknadsföring som rasat den senaste tiden i Tidningen. Plåster på såren kan jag erbjuda i Ålands Radio (FM 91.3) 27.8 kl. 18.30.

Tacksammast,

Tom Eckerman

The fajter remains

Jag har fått mina pikar i pressen och det känns som om det så fort det bara finns möjlighet att ge mig en känga och utmåla mig som ljusröd, naiv och dum så tas tillfället. Fuck dem. Fader förlåt dem, de vet vad de gör. Det fittigaste är när dom inte publicerar det som man så frikostigt delar med sig.

Ännu bittrare blir man när texter som redaktioner beställt inte blir accepterade eller honorerade. Det har hänt mig två gånger med Hbl de senaste åren. Fuck dem.

Min rapport om WOMEX i Sevilla uppfattade jag som beställd men så var det tydligen inte eftersom den aldrig kom in eller honorerades. Jag fortsätter dock att rapportera om sånt som inte enbart har lokal anknytning. Det är klart att frågan om jag är dum, eller inte riktigt klok, dyker upp. So what?

WOMEX-utmärkelse till FREEMUSE (2003)

Medborgarorganisationen Freemuse tilldelades ett pris som världsmusik-organisationen Womex delade ut i samband med sin årliga mässa i Sevilla under veckoslutet. Utmärkelsen gick till Freemuse, för föreningens arbete med att kartlägga och informera om den censur (och självcensur) som förekommer mot artister globalt. Statyetten, som priset består av, är en kopia på en 5000-årig mesopotamisk gudinna. Svenskan Marie Korpe , som leder organisationen, från ett kontor i Köpenhamn tillsammans med Jim Q. Holm och halvtidsanställde webmastern Johannes Skjelbo, sade i sitt tacktal ”att det var fint att få en kvinna till på kontoret”. Priset utgörs av äran, men Womex har initierat grundandet av en stiftelse som i framtiden skall möjliggöra att demokratiska musikprojekt vid behov kan få ekonomiskt stöd. Womex-statyetten har tidigare delats ut fyra gånger. Till männen bakom Cubaboomens Buena Vista Social Club Juan De Marcos och Nick Gold, till sydafrikanska Mahotella Queens, postumt till pakistanske qawwalisångaren Nusrat Fateh Ali Khan och ifjol till den armeniske duduk-mästaren Djivan Gasparyan.

Tom Eckerman

(En utförligare rapport om Womex i Sevilla och Freemuse publiceras senare i Hbl, kanske söndagsnumret skulle passa?)

WOMEX SEVILLA 22-26.10.2003

Över tvåtusen delegater intresserade av världsmusik möttes i Sevilla under fyra dagar i oktober för att delta i den tionde världsmusikmässan WOMEX (World Music Expo). Bland alla dessa skulle jag första morgonen, en dag försenad, sökande efter transport från hotellet till kongresscentret FIBES bli erbjuden att dela taxi med några som också var på väg dit. Till en veckända av förhandlingar, diskussioner och framförallt, levande musik. Christoph Borkowsky Akbar hade tagit sitt kontor från Berlin till Sevilla och slagit ihop påsarna med Biennale de Flamenco.

Men nu satt vi alltså i en taxi och passagerna visade sig vara den palestinska sångerskan Amal Murkus och hennes värd Jim Q. Holm från organisationen Freemuse - Free Musical Expression. Det försiggick livlig aktivitet på bakbänken. Man försökte få kontakt med en man i Jerusalem som redan skickat ett fax till hotellet, vars fax hade haft svårt att tolka arabisk skrift. Hotellet var också enligt den palestinska divan inte i hennes klass. Det saknade varmvatten och en kvinna bör få ägna sig åt sitt utseende när han skall framträda. Amal Murkus skulle delta i en diskussion om kulturell bojkott lönar sig, en de 24 sessioner som ordnades av Womex under de fyra expodagarna.

Freemuse hade jag redan kommit i kontakt med året efter att föreningen bildades hösten 1998 vid ett seminarium om censur i musik i Köpenhamn. Marie Korpe och Ole Reitov var då i Mariehamn och föreläste om sin sak i samband med Världsfest 1999. Murkus deltog redan ifjol i en Freemuse-konferens i Köpenhamn och hör till en av de artister som finns med i den rådgivande församling av aktivister i den musikaliska värld som Freemuse vänder sig till. Hur diskussionen artade sig kan jag inte avgöra, jag kastade mig in i det utbud av information som mässan med mer än 200 utställare hade att erbjuda.

Nästan först stötte man på det finska båset, där folkmusikfestivalen i Kaustby, Finska informationscentret för musik FIMIC och Philip Page tillsammans med Tapio Korjus försökte kränga konserter och skivor av Värttinä och Kimmo Pohjonen. En bit därifrån fanns Norges stånd med den alltid aktive saxofonisten Karl Seglem som också har ett eget litet bolag Norcd. I det danska ståndet är det mer folk. Tio stycken invandrade artister är där och gör reklam för folk- och verldensmusikk. På svenska Rikskonserter presenterar man Sten Sandahls fina samlingar med musik från bl.a. Vietnam och slår flera slag för svensk folkmusik.

De flesta utställarna är europeiska konsertarrangörer som oftast presenterar sina utomeuropeiska produkter inför festivalsäsongerna 2004-5. Den iberiska halvön är starkt representerad med det senaste inom fado och baskisk, katalansk och galisisk folkfusion. Fransmännen har ett brett utbud av musik från nuvarande och tidigare kolonier i Indiska Oceanen. Den lilla ön Reunion med sina 60.000 invånare har ett förvånansvärt rikt utbud av egna rytmer uppblandade med internationella influenser. Det mest exotiska utställaren är enligt min mening regnskogsfestivalen på Borneo som delar ut ett färgrikt turistpaket inklusive keps och nyckelringar. Från Spanien finns det olivolja och musmattor och så förstås skivor i massor av de mest skiftande slag.

I den röda hallen bredvid är det mera enhetligt stilfullt. Där äger den tredje flamencomässan rum och dörrarna står åxå öppna för Womex. Kvinnor i vita dresser och svarta hattar bjuder på drycker från Jerez när man kommer in i det av klänningar, skor och tyger fyllda första stora rummet. I de andra rummen finns det sedan turistbroschyrer och flere bås med gitarrer, kastanjetter och slagverkslådan cajón. I den övriga delen av byggnaden som tidigare även varit tillhåll för ett av EUs toppmöten pågår konferenser, filmförevisningar och flamencokonserter. I stora auditoriet Sala Andalus samlas på eftermiddagen de flesta deltagarna för att kolla in Ojos de Brujo som påstås fått sitt genombrott vid Womex i Essen ifjol. Konserten uppfyller de flesta förväntningarna. Tillsammans med La Fabrica de Colores visuella ljus- och bildshow visar Barcelona-gruppen att det går att kombinera ursprung med ny teknik till en rörande helhet med politisk udd och en spännande ljudvärld där tre perkussionister sittande på sina cajónes målar upp en ljudvägg tillsammans med en scratchare med både taktfasta och solistiska spanska gitarrer. In i förgrunden stampar sedan en flamencoklädd tjej in och sist kommer sångerskan med sin moderna zigenarlook och burrigt stretigt hår. Gruppen hettar upp innan de tar sig till festivalspelningar i Sverige och Norge. I år satsade Jaana-Maria Jukkara från det globala världsmusikcentret på Savina Yanatou och Salif Keita till Etnosoi-festivalen 6-9.11.

Många är här för att boka artister och Ojos de Brujo har redan nått ut. Ken Day som står bakom gruppens Nordenturné tar in spännande akter till bl.a. festivalen Urkult och till Södra teatern i Stockholm. Han ser WOMEX som sitt årliga vattenhål. I år kan han erbjuda andra Ellika Frisell och Solo Cissokho som tack vara en nominering till BBCs musikpris ifjol väckt stort intresse utomlands. Den enda nordiska representanten bland de 33 grupper från 27 länder som kvällstid uppträder i det av segelduk täckta Palenque i en annan del av staden är svenska Bazar Blå, som enligt Day gjort mycket väl ifrån sig trots de lite bristfälliga arrangemangen med tre scener som läckte över till varandra. På avstånd var det akustiskt svårt att få en någorlunda uppfattning av artisteriet. Det var bäst att stå rakt nära framför scenen.

Efter snacket med Ken Day i kafeterian styrdes stegen mot det bås där Freemuse fanns. Ole Reitov var på plats och kunde erbjuda skjuts intill stan! I bilen berättade han om sina farhågor för att Amal Mulrus inte skulle få tillräckligt stor publik. - Får hoppas att det blir fler än 20, annars är det trist för en artist att uppträda i en stor sal. Mulrus skulle avsluta WOMEX på söndagen efter att Freemuse tilldelats sitt pris, sin statyett, sin uppskattning från WOMEX. Medborgarorganisationen Freemuse fick alltså det pris som Womex delar ut som uppskattning för föreningens arbete med att kartlägga och informera om den censur (och självcensur) som förekommer mot artister globalt. Statyetten är en kopia på en 5000-årig mesopotamisk gudinna. Svenskan Marie Korpe leder organisationen som grundades 1998 från ett kontor i Köpenhamn tillsammans med Jim Q. Holm och halvtidsanställde webmastern Johannes Skjelbo. Webben är viktig, för via den har Freemuse publicerat sina hittills fyra rapporter om censurläget i Afganistan (under talibanerna), i Rumänien (för zigenare), Zimbabwe (under Mugabe) och Pakistan. På hemsidan ger man också info om annat aktuellt. För tillfället har kubanske rockaren Gorki Luis Águila Carrasco blivit utsatt för en skenrättegång. Freemuse uppmanar folk att skriva petitioner till makthavarna och påpeka missförhållanden. Men man vill inte bli ett Amnesty med lokalkontor. Man funderar på framtiden och tror att det finns mycket att göra inom den akademiska världen. Flera av de grundande medlemmarna som t.ex. Krister Malm har sina säten på universitet och det ger organisationen extra kraft. Man har arkiv och forskningsprojekt som går att följa på: www.freemuse.org

Womex-priset utgörs av äran, men Womex har också initierat grundandet av en stiftelse som i framtiden skall möjliggöra att demokratiska musikprojekt vid behov kan få ekonomiskt stöd. Womex-statyetten har tidigare delats ut fyra gånger. Till männen bakom Cubaboomens Buena Vista Social Club Juan De Marcos och Nick Gold, till sydafrikanska Mahotella Queens, postumt till pakistanske qawwalisångaren Nusrat Fateh Ali Khan och ifjol till den armeniske duduk-mästaren Djivan Gasparyan.

Murkus tilläts inte uppträda på Palenque och kanske lika bra det, för intimiteten försvann lätt där ute i kvällskylan. Men visst bjöds det på underbar musik, men kanske mer på ett MTV-sätt såsom Akbar Borokowsky uttryckte det på den avslutande presskonferensen. Arrangemangen löpte annars bra, tiderna höll. Världsmusiken som blev ett varumärke 1987 i London hade samlat 200 till den första Womexmässan. På tio år har stammen som chiefen uttryckte det utökats med 1000%. Av de 33 akterna hann jag uppleva 17. Bara Bebo Valdes, som skulle ha uppträtt, hade i sista stund tackat nej till ett 45-minuters showcase som trott var för inbjudna. När han slutligen fick reda på att mini-konserterna på Palenque var öppna för allmänheten och gaget inte avtalat på de premisserna hoppade han av. Han gjorde enliga lokalpressen dock en slutsåld lyckad föreställning med andalusiske Diego "El Cigala" på stora Lorca-teatern dagen efter. Andra problem som uppkommit var att de spanska myndigheterna inte beviljat visum till mässdelegater från Cuba, Pakistan, Ryssland. Inte något som befrämjar fritt musikaliskt uttryck, mer det välde som terroristskräcken väcker.

Alla s.k. showcase fanns det inte heller möjlighet att uppleva i sin helhet då flera var simultana. Malouma från Mauretanien slog Yusa från Cuba. Brasilien, Latinamerika och Iberiska halvön var väl företrädda men det intressantaste för mig var de afrikanska och asiatiska artisterna, och främst då de från Mellanöstern. Manecas Costa från Guinea Bissau, Manou Gallo från Elfenbenskusten och Majid Beckas från Marocko behövde inte tävla med någon på centrala scenen. Sidi Goma från Gujrat i Indien kändes bättre än spansk-kubanska Amparanoia. Tinarewen från Mali med sin elektrifierade ökenblues var visuellt spännande med sina svarta schalar och sina av vitt tyg betäckta huvuden och kroppar, och så: elgitarr på magen. Men tio minuter av deras enkla kamelblues räckte för på andra scenen stod den av Karl Seglem dagen tidigare omtalade Gilad Atzmon & Orient House Ensemble, en israelisk man som efter genomgången 3-årig värnplikt gick i frivillig exil för att slutligen basera sig i London. Rumäner och engelsmän blev hans kompanjoner i en ensemble med en nästan obeskrivlig mix av klassisk jazz, kletzmer och schlager.

Klarinettisten och saxofonisten Atzmon har klart tagit avstånd från hemlandets hetspolitik och stöder öppet palestiniernas kamp, men inte bara den. Hans inleder följande stycke efter den ekvilibristiska berg- och dalbana till kletzmergrundad musik som jag kommer in i med att säga att han "skall spela en amerikansk klassiker så vackert att dom (amerikanerna) slutar döda andra". Och så drar han igång en ytterst känslosam My Funny Valentine som snart går över till värsta Coltrane-free och vidare via Balkan till Lili Marleen. Helt begeistrad av hans hopp och sväng går det inte annat än att bara bryta ut i ett brett dollargrin. Bandet är följsamt men också individuellt. En riktig höjdpunkt! Danska världsmusikern Dalia Faitelson med israelisk bakgrund tycker dock att han bara showar och inte fattar vad han vill säga med sin musik. Eller hon fattar inte. Jag tror att han medvetet vet.

Det är inte lätt att vara medveten artist i Mellanöstern och Amal Murkus vet det. Hon är en palestinier som bor i Israel. Hon vill främja sitt kulturella arv, förverkliga sina drömmar både på ett personligt såväl som ett konstnärligt plan. Trots att hon måste leva med dubbel identitet i Israel vill hon inte arbeta för att länder ockuperas, att krig, att våld, att mänskliga rättigheter även för kvinnor, barn och arbetare eller sexuell identitet skymfas. Hon vill skapa konst, vara kreativ trots de svårigheter som hennes folk nu får stå ut med. Så skriver hon i ett intentions-brev till sina europeiska förmedlare. Hon inleder sitt framträdande som sista artist på WOMEX 2003 i Sala Andalus (som trots Reitovs farhågor är välfyllt) med en a cappela med stark känslosam röst byggs det broar till åhörarna. Trots att språket är arabiska. När hon i sina mellanspikar berättar om vad sångerna innehåller, att texterna är hennes egna, men också av de poeter som anses stora bland palestinier, då förstår man ännu mer hennes läge. Hon säger att hon har en dröm, - "kanske vi konstnärer har mer drömmar än andra" , om att all utsatthet skall belönas, att man kan leva i fred i Palestina och att all död haft någon betydelse. Hon förmedlar sin dröm så att en stor stark man börjar gråta.

När jag tar mig ut till busshållplatsen sitter en leende man där och väntar. Han kommenterar att jag köpt en cajón, och att han även funderat på det. Han har också fått en kick, en flamenco-upplevelse. Hade hört Concha Vargas de Lebrijo och äntligen kommit in i, förstått, det som kallas duende, zigenarens motsvarighet till det afroamerikanen kallar blues. Vi dras in i ett intensivt samtal om vad vi upplevt och kommer in på minoriteter. Han är engelsman och har flyttat till Wales. Någonstans i minnet säger det mig att han är JP Freeman - Ravi - som jag träffade på WOMEX i Stockholm 1998. Och det stämmer. Det kommer fram när han säger att Gjallarhorn är det enda finska band han känner till från då och överhuvudtaget, och att de fortfarande håller kontakt. Han är en av dem i den womex-stam Akbar Borkowsky talat om på presskonferensen. En stam som samlas årligen och växer. Och i det kollektiva medvetandet finns även Gjallarhorn med. När jag stiger av bussen räcker mig Ravi sin promo-demo-cd: The Afro Brazilian Project - Resor med en afrikansk kora i Brasilien.

Tom Eckerman (text)
Riitta Eckerman (foto)

Well, well, inte ens Ny Tid kunde ta sig samman och ta ställning. Varken pengar eller bilder har jag fått tillbaka för det jobb som gjorts. Skamligt.

Kunde inte hålla mig för att skicka iväg en IMPULS till lilldraken i Helsingfors eftersom det varit snack om att det fanns behov av röster från ön.

Det ända jag fick som respons var att allt var bokat till juli 2004. God juli på Er skrev jag som svar.

Just nu skulle vi ha varit i Roskilde och sett Kent, min dotter och jag, men moderns värden var för låga för att ta en sista shot, så vi sköt upp det. Far till Ruisrock nästa helg och ser på HIM istället. Det är då det.

Ågren kommer allt oftare på besök och jag är alltid rädd för att han kommit för att stanna och att det är jag som måste ge mig av. ”You´re running and you’re running and you´re running away, but you can’t run away from yourself (Bob Marley på Kaya 1978).

Jag reder upp och hittar sånt som jag inte ens minns att jag haft. I en låda hittade jag ”Historien skall frikänna mig”, Fidels Castros tal inför en improviserad domstol på centralsjukhuset i Havanna 1953. Då var jag ett embryo. Sven Wernström skrev ett företal. Slarvigt och klumpigt översatt verkar de texter som smugglades ur fängelset skrivna med citron mellan raderna på menlösa brev. Köpte den på rea på Lisco i mars 1973 tillsammans med Claes-Göran Söderholm. Kvitto finns. Skrev om ”En händelse som förändrat världen” i studentskrivningen strax baketter. Det är en annan historia som jag kanske återkommer till om spåren för mig rätt: Cubakrisen 1962.

Jag orkar inte så mycket mer. För tillfället. Och tillfället kan vara förbi fortare än vi anar. Ta till dig det du vill, förmedla vidare det du tycker är värt att tryckas på.

Timmen är sen, Tommen är trött, Tummen sitter i arslet.

All the Mest,
Ö-Tom

2003

”Desafinado” i original, inköpt i Lyngby Storcenter tillsammans med Peter Gabriels ”Us” och en reggaesamling för 100 DDK, snurrar runt på väggen här i Hellerup. Riitta vill också ha en vägg-CD-spelare. Getz blåser på. Klassiskt. TVn sattes på och stör harmonierna som Gilberto framkallar med Jobim. Ett stilla regn faller. Björk ”trollband lytterne i Roskilde” står det på framsidan till blaskorna. Vi köper billigt på IKEA och Söstrene Grene. Det bjuder jag på ännu ett tag. Vandra i butiker kan man till viss del göra även om det absolut inte är det som gör semestern. Tar väl in på författarnas spår och försätter mig i sinneslägen, som det är länge sen jag var inne i. Inlevelse och känsla brukar det kallas när man beskriver musik. Det undras var jag är. Det kan inte kallas att få vara i fred.

- -0- -

Det är mycket som bara passerar förbi utan att det kan dokumenteras och det som blir kvar är väl då den riktiga historien. Var till Christiania igår istället för att fara till Roskilde. Det regnade som sagt. Och ojjandet var det samma på båda ställena, om hur folk drogar sig och slänger bort sina liv på skit. Nåja, jag vet inte riktigt jag. Skulle gärna ta mig en holk utan att den för den delen skulle förstöra så mycket. Kanske förhöja läget till välmående, i rätta kretsar. Men det skall predikas för barnen om farligheterna, och jag känner att det står mig upp i halsen. Vill inte åka med, men vågar inte protestera. Det blir tunga slag då. Både från när och fjärran. Tar mig en whiskey istället och funderar framöver, kanske.

1988

Jag är trött på att bli behandlad som nånslags fallfall och haffad utan orsak. Klockan i Miirus rum piper heltimme, heltimme ett, medan Riitta gnuggar sina tänder på toan.

Jag är visst besvärlig visst besvärlig och underlig men egentligen inte. Vill bara inte bli behandlad nedvärderande.

Så dagen gick med filmning och trötthet och tjuren som stod och väntade eller egentligen var det folk som väntade på att han skulle pissa.

Och jag ser och jag registrerar i ett, men ännu fattas det en helhetsbild som kommer ut. Så lite kommer ut överhuvud. Men jag kan ta det, tror jag, även om det ibland känns lite ….. ??? (sök ordet, det exakta!) osäkert? otryggt?

Hursomhelst! Vi tog oss hem i en Chevrolet Caprice, fin bil sägs det. Nästan limousine och jag hann just till butiken där de inte ville ge rabattmärken när man köper på VISA, fånigt alltså. Och grannarna vattnar gräsmattorna förtvivlat och är ute och provkör en Mersa och jag har svårt att tro att det är sant och kniper ihop och fortsätter att sprida rök i grillen och det hjälper mig från att explodera.
Sen lägger jag John och då kommer Bö och jag ställer fram whiskeyn och kvällen drar sig fram till Riitta kommer och försöker sätta fart på det hela med sin överdrivenhet och jag drar mig in i mitt skinn och vägrar komma ut.