JULI 30

Jag skriver brev och hinner knappt skicka dem innan jag får svar.

Oj, så välkommet det öser ner i blixt och dunder här på Ålandsvägen 23. Tur att jag hann undan vädret på min tillbakafärd från Saeid. Han ville absolut bjuda Anni på middag.  Så vi fick oss fisk och annat smaskens till livs innan vi gick in och spelade Yatzy under det inledande lätta regnet. Cyklade sedan via bibban. Och blåste några fraser. Köpte mjölk på Select. 

Livet är "en komplicerad hög bråte som vi har att komma tillrätta med " Det var bra sagt, det hade jag inte hört förut.  Det finns svarta lådor som vi gömmer våra liv i, det som tynger och dolts.

Jobbar på med att hitta ord på det jag tänker, men känner oftast att jag misslyckas. Att orden inte räcker till. Att jag inte behärskar språket, så som jag vill. Det blir lätt kryptiskt och tillkrånglat. Speciellt när man inte kan höra tonfallet.  Ja det skrivna språket är ju något annat än det orala.  Jag som tycker om musik och att använda min röst (Gjorde radioprogram i 20 år) kan hålla med Michael Rose. Han i reggaegruppen Black Uhuru som sjöng "It's not what you say, it´s how you say it". 
And then again?

Du sade att du inte skrivit någon dagbok på de senaste 15 åren, att det var svårt att hitta nåt att skriva om, riktigt. 
För mig är det av och till.  Betvivlar ibland värdet av det jag lyckas fästa i ord.  Hur sanningsenligt det jag skriver verkligen är.
Borde också vara mer fabulerande tycker jag ibland och då tar jag och gör fiktion av fakta.  Men så här i berättelsernas tid gäller det att vara en god berättare. Många kan skriva och fotografera. Men hur? Och vad är bra?

Egentligen borde det man gör nu och här vara det bästa.  Det andra är ju överstökat och passé.  Men det är klart att det kan finnas ett och annat guldkorn i det förgångna som är värt att lyftas upp igen. 
I återutgivningarnas tidevarv är det dock lätt att drunkna. 
Jag har haft som projekt de senaste 15 åren att samla ihop det jag skriver, spelar, filmar och fotar till nånslags multimediaverk. 
Då kan det ändå vara bra att fiska i sitt eget förgångna och redigera och omforma guldkornen till diamanter i det som kallas medvetandeströmmen.

Några konstateranden:

Jag jobbar fortfarande som kulturkommunikatör 60%. Tja, det var nog en rätt så lång process. Omorganisationen genomfördes sedan i all hast innan nyval. Så att det där med minskningen av politiska nämnder och förändringen av förvaltningsstadgan skulle hinnas med. Det blev inte så bra och ändrades igen inför nästa mandatperiod. Ibland trodde jag att det hela var iscensatt för att man skulle bli av med mig, ha ha. 

Det konstaterades att jag hade 60% lungkapacitet runt 2001. Det fanns mögel i mitt arbetsrum och jag tror att det var en av orsakerna till illamående både fysiskt och psykiskt. Det blev ju inte bättre av att jag började röka igen 1997 efter 9 års uppehåll. Runt 2012 fick jag reda på att det jag led av var KOL-baserad astma. Borde vara flitigare med att använda andningspipa, men tycker att det är alltför sällan det skulle behövas.

Mödrar och söner är ett kapitel för sig. Jag har förstått att män inte skall tala så mycket om sin mor, det tas sällan så väl emot. Min mors historia har inte varit den lättaste. Jag förstår inte hur hon klarade sig genom 1953-55. Min bror fick hjärnhinneinflammation när han var tio månader (dog på Kårkulla 1962) och min far dog i lungsjukdom 1955, när jag var 14 månader. Så jag var egentligen det enda hon hade kvar. Min frigörelse var rätt drastisk även om jag för det mesta har varit en snäll och duktig pojke.

Min dotter fick en brun labrador som draghjälp och lockelse när vi skulle flytta till Åland och dra upp hennes Helsingforsrötter som 7-åring. Han fick heta Ånni. Och det blev ju ändå han och jag som fick hålla samman som familjens machon. Jag lärde honom yla blues, Ånni's Blues. Han och katten Alma var såta.

Ha en god början på veckan och så ses vi om nån dag.

Förhoppningsvis,

Tom

80s

Tid, tidstjuvarna är ute efter mig, drar hit och dit och jag blir stressad av att inte kunna dirigera dom som jag vill. Det har alltså gått nästan tre dagar sen jag skrev något sist och jag har haft lust att dokumentera det, men först nu har tillfället kommit med blandade känslor. Hela dan och kvällen har gått åt till att uppfylla "plikter" mot Jonte, jobb och till viss del Riitta som jag just avslutade ett 75-minuters telefonsamtal med. Hon vill läsa min dagbok, denna bok och i och för sig är det juste men jag är ändå tveksam eftersom det kanske avspeglar sig i mitt sätt att skriva ner det jag känner och upplever. Det borde inte få vara så men det blir lätt så. Borde också sätta mig ner och läsa Naanas 20-sidors brev som hon gav mig igår och som legat och väntat sen dess. Känns ojuste att låta det vänta så här länge och jag behöver sömn, orkar inte genomlida fler trötta och sömniga dar, det tar på psyket. Det sliter och drar mellan jobbet, sonen och mig själv och jag måste ta ställning, leva det. Jonte somnade inte förrän tio efter 1 1/2 timmes läggande. Han tog emot mig naturligt positivt i söndags och vi begav oss på gott humör mot huvudstaden. Plockade upp en liftare som vi lämnade i Salo där nästa man stod och blev skjutsad till internationellt arbetsläger i Kisko. Fabritzio från Rom. En halv timme i Kisko, vidare till Söderlandet och en kortvisit. Bö var inte där och det kändes taskigt att dra Jonte från lekarna med Jonas till Brunnsparken. Fyllde det griniga hos honom och samvetet hos mig med choklad för 50 mark och vi trivdes, log och levde parkliv tills nästa rusning mot flygfältet, farlig fart och dom kom och mera fart till Museigatan, trött och lång läggningstid, hela tiden surr i luften, telefonsamtal och historier tills vi äntligen blev ensamma efter en tur till Elite och vi duschade, tvålade och eftertrådde och jag märkte hur mycket jag längtat och tröttheten försvann och vi var ömma, känsliga men drivna av vild åtrå och det blev sent och jag gav efter för sömnen till slut och visste att vi har tid att tala upplevelser och stundens upplevelse, utlösningen försvann så snabbt in i trötthetens dimmor och nästa morgon trötthet hela dan, så trött, Jontes första dag hos Gunnel igen efter semestern och slitningar och behovet att träffa det mest orätta beslutet av alla felaktiga. Sätta in honom i min karusell och stå för det. Lyckades stjäla åt mig en timmes sömn igår på eftermiddagen innan jag väcktes av Henrik och Lundén som kom in och tittade på tidningar i spisen så att det rykte in. Konflikten i butiken med de flitiga talkoarbetarna på Solbacken och försök att hålla linjen låg och övertygande. Locka Jonte med glass i stan och vi for. Krause kom upp efter sina skivor (Saints, Hüsker Du) och Riitta bjöd på Kerhonen och jag berättade, berättade, tills jag kände att hon fått nog och vi gick ut i parken och älskade på en bänk utanför kyrkogården och vi passar så bra ihop, vi är inne på samma sexuella tripp utan att för den skull lämna det andra därhän. Och jag blir kåt igen bara av att tänka på hur hon satt där gränsle över mig, hur mina händer sökte sig över hennes kropp, hur hon sjönk in och över mig och hur vi nådde det stadium där inget betyder något längre, inget tränger in mellan oss, bara uppgåendet i den egna gemensamma njutningen. Jag slutar vid midnatt, det räcker inte nu, men ändå.   /85