JULI 5

Hån. Hon tyckte dom skulle snacka face-to-face. Inte texta eller sms:a. Men ändå kan hon inte låta bli att utgjuta sig och möta hans svar med hån. Hån över vad han är, vad han sagt och gjort. Inget tack och inget förlåt. Bara hån. Men skall väl ringa upp och reda ut mer. Ta emot eller ducka. I över två år har man suttit här i källaren på tisdagar och skall väl göra det ett halvår till. Väntar på att klockan skall bli två så att han kan gå och köpa bullar.

Gäller att göra undan dagens ord och komma igång med förberedelser till flykt ut i skärgården. Komma sig för. Till CC Camping i Föglö på böljorna de blå i morgon. Och vad skall man packa med sig? Nåt varmt och lätt. Och städa upp kattens matskål. Kamera. Jobba på 7/7-material. Skriva pressrelease. Ordna nyckel. Nu börjar det redan bli för mycket. Lördag. Dra sig undan. Undan vinden. Till Vinden drar. Gäsp och svett. Hbl damp ner i brevlådan och katten gick ut. Snyggt med minimalistiskt piano och cello. Isländskt.

I morgonens blues

där jag cyklar ner mot stan

en förmiddag i juli

bakfull och skakig

tänker jag som så 

att det är dags 

att skriva dikt

Och vad skall motivet va

vilken skärpa bör det ha

hur zooma in 

utan att förvränga

 tränga in under

ett membran ett ljudande

och ekande

Det var så länge sedan

och ändå är nu nu

 och inte då

men ändå 

så sitter man där

omgiven av diskussion om

berättelsernas riktighet

och viktigheten i att veta

Och i afton blues igen

nita affischer

klistra dricka hålla på 

till senare än sent

såsom senast 

för att morgondagens

morgon skall vara bättre

 än idag?

2003

Lördag och Copenhagen Jazz Festival har kommit igång med konserter på Nytorv, Christianhavns torv, utanför Pumpehuset och på Konsistoriegården. Det för mig mest okända, det danska, kändes bäst i sina lite friare tongångar. Inget har riktigt lyft och jag känner mig knappt kapabel att skriva ihop en recension på Charanga Habanera, om jag absolut inte måste. Ja jag måste inte. Några korta funderingar kanske men inte nåt längre trots att jag tog mig in med presskort. Det blev liksom aldrig till nåt efter en väl inövad entré. Anni tyckte det var som Backstreet Boys, men med fler instrument och därför bättre. ”Ännu ett dussingig”, sa Riitta. Jag sa: ”Det var bättre i Havanna 97”. Höhö. Restaurangen Rizraz med sin vegetariska buffet hade fått min mage i ballongtillstånd. Störde.