AUG 11

Kulturnatt och han knäppte bilder, spelade läpparna blodiga och skrev en text:

en långer en i ånger, en lång en på balkongen

soffar soft och slöar ingenting och ändå allt på en gång

gravlaxen sprattlar vederkvickt medan stiftet skrapar huden ännu en gång

akterseglad och på språng kalle kalle kalle allt ska man höra innan

lära sig in och ut en annan sång utan slut

hinnan spräcks i rutnät 
den dödsdömde smet den stad som gud förgät

så åstad snarast 
åtrån spänns åt blir till bastukvast en lång en på stubinen

sprack strax

Tänker på mina barn. Lyssnar till Johns lekar på iTunes. Han kallar sig Sirquee. Musik skapad på spelkonsol. Tänkte att jag borde ringa honom. Höra hur det gick för M första veckan på nya jobbet i Esbo. Gör det väl ikväll. Han lär knappast göra det. Kanske han är på Flow idag? Eller träffar sin syster som kommer från Helsingfors i vargtimmen imorgon bitti. Direkt från Flow och bröllop.
Undrar om hon satt in pengar på mitt konto såsom vi kom överens om för två veckor sedan. Har inte kollat och behöver väl inte. Dom går väl tillbaks till henne rätt snart iaf.
Och jag talar om mina barn och berättar vad de håller på med. Och som alla, eller de flesta, föräldrar är jag stolt över dem. Dom är det närmaste man har, även om dom inte lever i ens omedelbara närhet. Dottern drar till Skåne om en vecka. Ett spännande steg. Får nog fortsätta att hjälpa henne med vad jag kan, forever. Pojken klarar sig själv och är ju 10 år äldre. Har sin mor och sin älskling. Anni har sin vänkrets men ingen mor, men hon har ju mig. Vad jag nu sen är värd. Jag pysslar med mitt. Hur blir det sen? Vete vad. Tänker på mina barn.
Inom mej.

Tillbakadragen i verkligheten, till en ny arbetsvecka. Semestern är över för somliga. Men ännu svallar havet upp på den hemliga stranden, där vi fick en kort stund när solen gått i moln. Och vad kommer man ihåg. Vad är remsorna, fragmenten från de korta stunderna.
Ett glas vin på Park och frågan vad gör du då på kvällarna. Jag skriver mitt liv, jag skriver om dig.
Jag filmar, jag fotograferar, jag spelar. Det finns så mycket att göra, men ibland så orkar jag inte bara med och sjunker in i ensamhet, desperation och likgiltighet.
Och hon sa att hennes mor var död att hon dött i cancer för tre år sedan, hudcancer. Och han sa att han kanske vet hur det kan kännas, att hans hustru gått bort även hon, för fem år sedan, i livmoderskräfta. Och sedan följer ljud av tystnad. Sounds of Silence. När gryr morgonen?

Natten blev kort, men morgonen lång. Och egentligen borde jag väl lägga ut text beträffande Joe Hill då. Sökte fram honom på You Tube och då blev det Springsteen som framförde sången om Joe i Tampa. Här var det alltså Billy Bragg som tolkade Phil Ochs hyllning till mannen som fått en renässans i.o.m. ny bok. Men han lever nog kontinuerligt. Det var i slutet på 60-talet, runt 70, som han nådde mig i Föglö,

Började arbetsdagen med Springsteen och slutade med Lundell som sjöng Underbar morgon. Och det var det. Ljuset perfekt när jag drog via bibban till ÅCS. Måste grabba kameran och ta mig ut på fototur. Behövde ladda iPhonen och kablarna strular liksom ögonen. Det är besvärligt. Men ljuset som sagt fantastiskt, awesome.

På lunchen blev det promenad med M och lax till mat. Tänkte gå tidigare men det fanns att göra och jag orkade. Från Odalgården ringde dom och undrade varför Matts inte var på plats. Miss i kommunikationen igen. Och Karin hoppade av. Får jobba på, med dålig syn och åldrad.

Tja, var ut på länk och svackan efter midsommar börjar tas igen, även om det sitter hårt inne. Och var är 90-talet? 2000-talet var festivaler och jobb. 90-talet var radio och jobb, husbyggande och faderskap.

 

En dag närmare framtiden säger han när han stegar in över tröskeln till hemmet efter jobbet. Det har varit en sådan dag. Skall skäras ned till 4 och senare till 3. Av fri vilja, men med tvekan. Kan inte skära ner det till ingenting alls ännu. Kanske den 10.6.2018, eller 18.2.2021?
Som ett svävande skepp ligger framtiden där och bär på hemligheter. Hon ringer och frågar om man kan radera de bilder som tagits. Formatera kortet. Han säger jo men känner sig avlägsen. Alltför.
Han bereder sig på att gå och blåsa, trots att anginan låg på lur under morgonens långa timmar. Han bestämmer väl själv. Solidariteten kräver att han ställer upp, även om det skulle vara skönt att ge upp.

80s

Denna sensommarkväll tillbringade jag med att läsa Slitz på jobbet.

Väl hemma fastnade jag så småningom framför Tvn där det började en engelsk serie ”The Singing Detective” som följdes av ett intervjuprogram med Viveca Lindfors.

Att varje dag gå till sängs och känna att idag har jag levat var Viveca Lindfors mål på äldre dar, hennes strävan.

Äldre dar ja, de närmar sig konstant men känns så avlägsna ännu.

Hamnade på möte idag, ett möte som jag förhöll mig helt positivt till.

Men snart kände att jag höll på att glida ur i tankar om att vad tusan jag gör här.

Är detta det jag vill?

Efter en stilla skälvning accepterade jag att jomenvisst är jag här,

men att dra på med nån show går nog ej.

Fångad i handlingslöshetsfunderingar i språkdjungeln.

Och klädesaffärerna på morgonen.

Mexx i centrum på språng efter benkläder och två par hittade vi.

Får se hur det blir med trivseln.

Det nödvändigt onda klarades av med viss möda men klarades.

Och vänligheten på Studenthälsan.

Och välvilligheten och jäkten på Intersporten där de reade bort allt.

Jag får kanske försöka igen i morgon.

Måste nog få nyare mjukare skor så att jag förmår löpa vidare och skriva upp tider i nästa bok.

Denna är redo för bokhyllan förvisso, den har ju ont i ryggen.   /88