SEP 11

 

Den elfte september visade sig bli olycksalig. 

Efter en dag av "jobcoaching", utstädning och veckomöte kom jag hem och slocknade på soffan. Orkade mig upp vid 19:30 och tog mig samman till en promenad stan runt. Var även på flisbanan och lyfte stockar. Lite efter 21 slet jag mig från datorn och ringde 13935. Inget svar efter 10 signaler. Försökte igen, samma resultat. Efter 5 minuter ännu inget svar, så jag satte mig på cykeln för att kolla läget på Neptunigatan 27. Var alldeles mörkt när jag kom fram. Ringde på och hörde ljud inifrån. Tog mig in med egen nyckel och upptäckte mor liggande i hörnet på golvet i sovrummet. Ringde genast 112.
Redde upp lite och försökte få något vettigt ur henne, men det var mest bara slödder. Tog ett bra tag innan ambulansen kom och dom tog över ansvaret. Var byngsligt att få henne på en bår, men vi tog oss till akuten där det undersöktes reaktioner, tryck och syn. Skulle bli röntgen. Troligtvis en stroke.
Hon hade legat där sedan 14-tiden stackarn och inte nått telefonen hur hon än försökt. Och telefonen hade ringt...

Inte mycket mer jag kunde göra på sjukhuset. Hoppas på det bästa och gå hem. Vet inte vart jag skall ta vägen, men får väl ta en Imovane och lägga mig snart.

Hemska dag.

2003

Bin Laden har visats på TV, levande. Anna Lindh har knivhuggits i Stockholm och lönnen har blivit röd i toppen. Just nu finns det besked på att Lindh har avlidit. Sverige är i en allvarlig situation och jag sitter här och strävar, funderar, avväger vad som är meningen med allt detta.
Herregud jag är 49 och sitter och tutar hemifrån. Smiter undan och vilar upp mig. Orkar inte ens vila.
Vaknade vid 4 och bestämde mig bestämt för att somna om. Gjorde det. Låg en timme innan klockan skulle ringa och vände mig. Igår fick vi i uppdrag att improvisera en svit i små grupper. Det blev en fjärilssvit. Min insats hördes, men hur väl det sammanföll med intentionerna vet jag ej.

-o-

Samma nyheter rullar på. Folk runt i Europa och i Sverige kommenterar Anna Lindhs död och jag kan inte stänga av. Dagen är stämplad. Dagen på institutionen började med diskussion om vad detta kan innebära. Hur samhället blir räddare, hur man drar sig undan. Precis som jag gör för mycket. Biter ihop och försöker.

-o-

Den vanliga människan lyfts fram medan hon sitter och tittar på vad som sker utanför. Kamerorna förmedlar pratare. Hon sitter och tar emot. Bygger upp mer dammar... Många tankar rör sig. Minnen och drömmar om hur det kunde vara. Varandet, i harmoni.

-o-

Den långa dagen 11. sept går mot sitt slut. Läser "Ocean of Sound" med sina många svåra ord.

80s

Sent omsider har Jonte somnat, och jag är spänd. Var möte här ikväll och läggningen vidtog först vid 1/2 9 och insomnandet skedde först vid 10. Spänner mig lite smått för morgondagens föredrag fast jag i stort (och i smått) vet vad jag skall snacka om. Kunde kanske slipa mer på det, men spänningen sitter som en propp i det hålet.
Chri ringde i måndags och ville bli i Lappland en vecka till, vilket nog går för sig för min del även om det komplicerar mitt veckoprogram en smula, men hellre det än att hon skickar en flygrädd Jonte tillsammans med en vilt främmande människa upp i vildmarken där hon dessutom måste jobba samtidigt som Jonte är där. Vad är det för vits att splittra upp hans vardag på det sättet? Nåja, hon ringer väl igen men mitt beslut står nog fast att han har det bäst här även utan mamma om hon inte kan ordna så att hon är här i söder.
Verkar som om varje vecka är full av tyngande program nu. I tisdags var det panikmöte med ungdomarna i Dickursby om oväsendet på biblioteket, imorgon är det föredrag i Tammerfors, på fredag första sagotimmen. Nästa vecka kommer Malin och på torsdan är det möte i Esbo, landskapsbiblioteksmöte. Uni börjar, allt börjar och jag är fortfarande utan bostad. Inghar har även hotat med att komma hit och bilen står still. Barnskyddsbyrån och uppfostringsrådgivningen fortsätter och även det är oklart. Vad vill jag och orkar jag med det?

Det är tid att längta

till solnedgångar

och frusna stämningar

stillastående med bris på ytan

Hösten är definitivt här.
Graderna kryper nedåt från 14 till 8 på några dar.
Den 18. Ramadan nångång nån annanstans för någon annan, sommaren 1981 var jag i Stockholm, nu sitter jag här på Solbacken med leksaker omkring mig och nyser. Kläder ligger ikringkastade och ute är mörkret kompakt. Jag orkar inte insupa allt detta som finns utanför, vill fylla mitt inre med sprit men den önskan är endast halv.
Naana berättade idag att hon har för avsikt att flytta över till Korso. Hon sade det vid maten på Porkku då Kirsti och Hanna-Maija var närvarande, att Jorma Kauppinen kommer i hennes ställe. Det förvånar väl mig inte, men jag undrar hur mycket jag spelar in. Inte alltför mycket hoppas jag. Det är bara att gå vidare. När de andra gått satt vi allena kvar och visste inte vad vi skulle prata om. Jag dristade mig att berätta att Jonte ännu kom ihåg förra julen i Korso, julfesten före jul. Chri kritiserar, Jonte undrar och jag förmår ingenting.
Hon undrade hur det går med Australienplanerna och jag sade att det står stilla just nu. Såg en annons om Rotary-stipendier i Hbl idag. Kanske det vore en väg. Ringde upp Esbo och kollade den lediga musikavdelningsföreståndartjänsten, men tror nog det får vara än så länge, vad skall jag utsätta mig för den extra pressen just nu. Det går väl fler och intressantare tåg.
Idag var det första onsdan på en månad som jag inte led av någon form av krabbis gudskelov. Ari präppla på som vanligt. Med sitt bilsnack och sitt snack överhuvudtaget och det gick mig på nerverna mer än vanligt. Jag har svårt att stå ut med folk som inte förstår att knipa käft om dom inte har nåt vettigare att komma med än upprepningar och trivialiteter för snackandets skull. Jag drömmer hellre än lyssnar till deras hackiga svada.
Imorgon kommer väl pappret från Vehkakoski äntligen efter en veckas väntan, låååång väntan. Riitta ringer och undrar om det ofta och det finns där som nånslags mur, det definitiva steget som bär eller brister. Då hon i slutet av förra veckan ”bad” mig / kom med idén att vi skulle få nåt papper från kasvatusneuvolan blev det för mycket för mig och jag försökte i ord beskriva min pressade situation. Hon tyckte jag var anfallande och tog åt sig, men jag måste ju komma ut med det. Kanske hon uppfattar vår situation just nu som alltför mycket givande från sin sida och mig som krävande med Jonte-bekymmer, jobb, föreläsningar och krav på integritet som inte motsvarar det jag ger. Kanske det, ja kanske. Bör väl snacka om det också. /85

MINNEN