SEP 12

På våg hemåt just innan dansen skall börja. Barbados skall äntra scen. Ovanför mixerbordet lyser en skärm med The Shanes. Det var då det, och snart igen verkar det som. Chris Craft No 9.
Jag dricker röd Ale och laddar batteriet. Undrar vad det är som äter energin. What's Eating Gilbert Grape. Känn dej fri som en fågel, framtiden finns i min hand. Countriga toner.
En dag i Stockholm. Jag var rätt dämpad. Tittade in hos Anni på Lappviksberget. Bra att ha nåt ställe att bo, men tvillingarna Norrman som har lägenheten är för snälla och ordentliga. Tyckte hon. Duktiga tycker väl jag.
Tog tricken ner till Slussen på jakt efter lunch. Blev till slut Gossip, bengaliskt. Väninnan Rakel slöt upp då maten nästan var slut. Jag äter mig tjock och smaskar Cloetta-stänger, 4 stycken.
Vankade sedan fram till Medborgarplatsen och tog T-banan till Gamla Stan. Mitt knä var inte helt i skick.
Det var Stockholm Halvmaraton och mycket trafik. Demonstrationen på Sergels torg var smått över, så det blev att vandra vidare till Kungsan, där det blåste kallt. Löpare kom i mål, på andra sidan vattnet, nedanför slottet. Och jag fruktar att aldrig mer kunna springa. Flåset är redan värre. Det räcker inte till.
På bussen från Stockholm fick jag sällskap av Roger Forsberg som varit med frun i Kroatien. Han berättade först om sina upplevelser i landet. Hade varit där tre gånger. Ute på öar också. Sedan höll jag låda om mina resor efter rötter. Nog kan jag snacka när jag får berätta om mig själv och vad jag varit med om. Och ställa frågor också.
Men är inte nöjd. Jag tar mig ett glas rödvin och kontemplerar om jag borde fylla barskåpet med whiskey. Men jag tror jag låter bli och håller låg spritprofil ännu ett tag. Blir vitare. Varför inte. Det brukar bli för mycket. Idag blev det några indiska öl på Gossip och en liten Kriek på bussen. Alldeles tillräckligt, men inget som gett mig fotograferings-kick. Bekymmersamt? Nånej. Det kommer när det kommer och på pauser är det inget fel.
Inte heller på GarageBand fick jag till nåt vettigt. Man tröttnar och tar tag i annat. Jag hoppas det och suktar. Jag köpte en LP-ram åt mig och fyra Nutrilett åt Mia. Laddade upp med Mojo inför bussen, men det fick anstå till väntrummet i Kapellskär. Och nu sjunger Barbados Kom hem.
Jag undrar hur Alma har haft det. Har någon släppt in henne. Jag tror inte det. Ville inte störa grannarna med önskemål. Men snart är jag hemma. Lite på halvtimmen. Snart anländer vi till Nordens Hawaij, påstår Putte.
När skall jag skriva min roman? För mycket hattande och för lite linje. Tänk att det bekymrar mig.

VIDA VÄRDEN: En ö skjuter upp ur havet! (2003)

Tisdagskvällen var både ljum och upphetsad. Efter en lång dag av blås och dunk tog jag mig en promenad i den nygamla studiestaden Uppsala och bestämde mig för att gå och kolla in puben på gamla Ubbo. Nuförtiden heter den William's square och stoltserar med ett Canal+ skynke ovanför entrén.

Väl inkommen kan man konstatera att stället är packat. Alla stolar är upptagna, mestadels av yngre män som sitter och tittar på en fotbollsmatch både på burk och storskärm.

Efter att ha inhandlat det billigaste, en Avesta 5.3, försöker jag från min undanskymda plats vid disken få reda på vad det är för en match. HAM2-DIF2 går det att urskönja på håll. Man är inne i 72. minuten. Spelet böljar av och an och på derbyt svallar både känslorna och massan. Massor av Afrika-importer tycks finnas med i lagen. Men var är Sjölund?

I 82. minuten slår Djurgården en passning över det gröna gräshavet till en snabbfotad minispelare i burken. Skjuter mååål!

Va dä Dajja? frågar jag en ung svensk i ponnysvans.

Va? säger han

E de Daja? frågar jag igen och mannen säger ”Ja-a”.

Han ha int synts mycke, konstaterar jag

Nä-e, får jag till svar, nästan första gången han tatscha bollen.

Öar skjuter upp ur havet, säger jag.

Mannen håller med och fortsätter att se på spelet.

När matchen är slut jublar DIF-supportrarna och säger att nu blir vi chämpions.

Daniel Sjölund, en produkt av åländsk fotbollskultur har än en gång avsatt sin stämpel in i den vida fotbollsvärlden. Liksom Janne Holmen.

Men hur är det med annan kultur då? Är det fortfarande Dan Erikssons ”Barndomshemmet” som gäller eller är det The Jasmines ”Ghåstland”?

Gunnar Valkare som i två veckor leder ett block om afrikansk musik i kursen Improvisationsmusik på Universitetet har gett sin syn på vad kultur är i sin doktorsavhandling Det audiografiska fältet (1997):

”Mänsklig kultur är den sfär av struktur som uppstår runt människan i hennes sociala praktik som manifestation av ett i hennes natur (genetiskt) givet imperativ till sådan struktur”.

Han lovar att han senare skall precisera definitionen något och det behövs för trots att orden är vanlig svenska så kräver det att man får reda på de värderingar som tesen bygger på. Förstå vad bl.a. Durkheim, Hobbes, Tylor, Darwin, Malinowski, Merriam, Nettl, Chomsky och Owe Ronström haft att säga i sina skrifter i olika discipliner såsom etnologi, filosofi, antropologi och musikvetenskap. Förstå bra mycket mera än vad som förmedlas på suddiga bildskärmar och på dialekt under pubsamtal.

Valkare har mycket mer att komma med och bland de språkliga guldkorn han redan spridit ut finns tröstrefräng, tonhöjdsspråk och expressiva experter (artister). Han påstår dessutom att afrikaner är mer toleranta när det gäller att acceptera olika språk, tonspråk. Väntar med spänning på fortsättningen.

Det här går jag och funderar över på väg "hem" mot Studentstaden i ett ljuvt septembermörker som berör. I ett Sverige skakat av mord och omröstningar. 70-talisterna på kursen förvånar sig den 12. September 2003 över hur rått Sverige blivit. Hur lite man bryr sig om varann. Hur psykvården nedrustats. Jag tror att det är någon som vill bli känd och uppmärksammad, märkt. Liksom Lennons baneman.

Men visst har staden förändrats. Nu behövs ingen valuta, det går så bra med nordiska och multinationella kreditkort. Med kort öppnas även portarna. Kort sagt det har blivit mer instängt sedan min förra sejour här i stan 1975.

Det fattas bara att vi ger ifrån oss våra fingeravtryck och vårt DNA så rasar korthuset samman. Vi behöver lära oss koderna innan dess. Språkliga, sportsliga och kulturella.

Tom Eckerman

Sätter på Scarlet Town från Tempest med Dylan medan Valkareklippen från 2003 bearbetas för YouYube för tredje gången idag. Det har varit brister i kommunikationen. Nu hoppar iMoviestjärnan i nedre raden när den medelstora versionen kommit halvvägs. Hoppas det lyckas denna gång så jag kan skicka Gunnar Valkare ett minne via FB. Vi blev vänner igår. Nu är det Early Roman Kings som Dylan framför. Nöter in albumet. Kom från en kvällspromenad till sjukhuset. Somnade på soffan idag igen. Vivianne, mammas bekant väckte mig. Ringde och undrade hur det stod till med Maj-Lis. Hon hade varit på väg dit igår vid 14:15 då de hade ringts. Så kom jag mig alltså upp och tog en promenad norröver. I skogen kom Hugo Jansson lufsandes emot och strax därpå Mia på sin cykel. Hade tänkt messa och berätta nyheten om stroke, kol och astma. Nu kunde jag berätta det. Var kyligt. Mor sov när jag kom upp till rum 16 på 4 våningen, medicinska. Satte mig ner och teg, inväntade uppvaknande. Efter en stund kom en sjuksköterska och rustade med dropp och kräkmedicin. Mor sluddrade på och det var svårt att uppfatta vad hon sade, men för det mesta fungerade kommunikationen. Vänstra sidan är lätt förlamad, hur svårt vet man inte. Jag har inte fått tala med någon läkare ännu. Det ligger en annan kvinna i rummet som bubblade i vatten, och sedan gick ut ur rummet. Då kunde man ropa lite utan att det störde. Mor vill inte ha hörapparaten på för det är så skönt tyst utan den. Var till sjukhuset även på dagen. Hann just till halv två då jag kom på att jag skulle ta blodprov för att utröna allergier och borrelia. Sedan skulle det tas spirometri, men jag hann sticka mig upp på 4. våningen och kolla livet. Det sovs. Spirometrin var tung som vanligt med kväljningar och dåligt resultat, 50% av förväntat resultat. Gick betydligt lättare efter fyra puffar på en Inhaler. Kändes som att röka pipa. Doktor Stefan Bergman tog sedan emot i över en halvtimma. Förhörde sig om hälsan, rökning, sömn. Pratade om olika mediciner som finns och skrev ut recept på något jag skall försöka mig på en månad och så Turbohaler NågoCort. Fick bra instruktioner på hur man skulle dosera. På apoteket sade man att man skulle gurgla och skölja strupe och munhåla också. Gick upp och kollade läget på 4. våningen efter det, det sovs. Tog vägen via flisbanan tillbaka och lyfte stocken 20 ggr. Filmen är bearbetad och katten vill ha uppmärksamhet. Roll on John sjunger Bob.

2005

Mariehamn 2005-09-12

Så har jag genomlidigt ännu några dar av kval och osäkerhet. Försökt ta mig samman och få något gjort som inte känns helt fel. Sitter här hemma sjukskriven och skall delvis, helst helt, försöka reda ut vad det är som gör att jag mår och mått så här pyton den senaste månaden och inte alls fått något verkligt vettigt gjort. Allt har bara förvärrats men jag ha haft en stor tilltro på att allt kommer att ordna sig till det bästa. Såsom det gjort hittills. Det ordnar sig, men jag måste verkligen våga ta tag i det innan det blir än värre. Finns det vilja så finns det hopp. Livet måste fortsätta och det är jag som skall styra det, och inte bara tro att det ordnar sig och slå mig till ro med det. En ro som alltför sällan infinner sig. Hoppas detta är en vändstation.

På det helt personliga planet kan jag se ljusningar. Det finns hopp om att min fru klarar av sin sjukdom och vi nu orkar se framåt mot en lite friskare framtid. Det i sin tur har gjort att jag har beretts plats att släppa loss mina demoner och våga titta på vad det egentligen är jag sysslar med i mitt professionella liv som kulturchef.

Budget och pengar har gett mig ångest under hela mitt liv. Det förvärrades när jag kom hit till Mariehamn. Ändå tycker jag att jag har lärt mig mer och mer. Att ta ställning till sånt som kostar pengar har varit svårt och att kunna säga nej till mig själv och andra har jag ännu inte lärt mig på ett tillfredsställande sätt. Därför sitter jag nu här och försöker reda ut det och den härva som uppstått.

Fjolårets budget (budgeten för i år) med kämpandet för att få ordning på museibiten, kämpa för att komma vidare med stadsmuseiprojekt satte sina spår i hur resten av budgeten kom att se ut. Främst var det två saker som blev lidande och jag förstår inte riktigt så här i efterhand hur jag inte vågade greppa att intäkterna från högskolan inte togs bort. Det ordnar sig, det ordnar sig var min förklaring, det har ordnat sig tidigare och vi har gått med ”vinst” alla de år som jag haft ansvar för budgeten mycket tack vare byråpersonalen som varit med och styrt med erfarenhet.

Mitt skötebarn Mariehamn Winter hade i alla fall 20.000 budgeterat och det möjliggjorde att jag kunde tillkalla hjälp från en projektassistent. Och vi klarade av att genomföra den sjätte ”festivalen” på ett för mig mycket tillfredställande sätt även om det av mig krävde nästan lika mycket arbete som tidigare och biljettintäkterna bara kom upp i hälften av det positivt beräknade 5000. Positivt var att vi lyckades få pengar från Nordiska musikkommittén som möjliggjorde att vi efter mycket om och men lyckades få hit både vinnarna av Young Nordic Jazz Comets, Kvalda från Jyväskylä, och det norska bandet Kobert från Trondheim som båda spelade på Bastun.

Kvalda från Jyväskylä spelade på Musikinstitutet och fungerade även som domare för den åländska finalen där Jazzvanten, 5 åländska ungdomar gjorde väl ifrån sig och därför valdes till att bli de som skulle representera Åland i finalen i Torshavn i juli. Allt var frid och fröjd och det var bara att gå vidare och jobba på att finansiera deras resa dit. Som grund och garanti fanns de 8.000 som jag beräknat att Mariehamn Winter gav i överskott då vi fått ihop tillräckligt med sponsorstöd och att fonder som Svenska Kulturfonden, NOMUS, Konstsamfundet och Ålands kulturdelegation gett sina bidrag. Även Ålands musikinstitut lovade jobba för att Jazzvantens resa skulle fixa sig.

Veckan efter Winterjazzen i februari hölls ett möte med jazzarrangörer från Sverige och Finland i Helsingfors för att planera ett jazzsamarbete ”Jazzbryggan” mellan Sverige och Finland. På plats fanns även representanter från Alandia Jazz och Mariehamn Winter Jazz och vi visade intresse för att ett finländskt och svenskt band skulle besöka Åland i samband med den planerade turnén i september. Jazzklubben i Mariehamn kontaktades och visade intresse för att delta i projektet. Det mesta av det praktiska arbetet åtog sig Alandia Jazz för att se till att projektet kunde genomföras i Mariehamn. Mariehamn Winter Jazz åtog sig att fungera som garant för eventuella ekonomiska risker för projektets Mariehamnsdel.

I samband med halvårsuppföljningen för kulturförvaltningen visade det sig att de s.k. IPS-uppgifterna för Mariehamn Winter inte stämde överens med de 20.000 som presenterades för kulturnämnden under planeringen för evenemang 2005. Det blev helt klart för mig först då och min tanke var att det ordnar sig, det finns viktigare saker att ta tag i: Young Nordic Jazz finalen i Torshavn och genomförandet av Mariehamnsdelen av Jazzbryggan. Och sedan budgeten för 2006 och halvårsuppföljningen 2005. Men det kändes som en omöjlig ekvation.

Nu har både Young Nordic Jazz Comet-finalen i Torshavn och Jazzbryggan farit och varit och det gäller att ordna upp ekonomin.

YNJC- finalen avgjordes i lördags. Det ursprungliga datumet i juli flyttades fram med två månader vilket gjorde planeringen av resan dit osäker. Men jag ville jobba vidare på min vision att få med Åland i det nordiska jazzsamarbetet. Biljetterna måste beställas och tas ut för att få resan fixad på bästa och billigaste sätt. Mitt engagemang och min vilja att få åländsk representation i Torshavn var stark. Försökte engagera musikerna att söka stöd från den nordiska ungdomsfonden Sleipner men försöket blev på hälft, krafterna tröt. En förfrågan till kulturförvaltningen i Torshavn om stöd för övernattandet i Torshavn visade sig för dem inte vara möjligt. Nordens institut på Åland ställde dock upp med 500 euro för att garantera 2 övernattningar på Färöarna. Musikinstitutet ställde upp med ett resebidrag på 500 euro och i ett mycket sent skede garanterades läraren Åke Hillars resa. Åke Hillar hade också som uppgift att förhöra sig om möjligheterna till ett fortsatt åländskt engagemang i Young Nordic Jazz Comets med ett eventuellt förläggande av finalen till Mariehamn i samband med Alandia Jazz de närmaste åren. Stefan Simonsen på Nordens Institut var även han på plats i Torshavn och hjälpte till med att hålla de åländska ställningarna. Jazzvanten var i Torshavn tillsammans med sin lärare Åke Hillar. Resan dit från Arlanda via Köpenhamn till Torshavn blev att kosta 2345 euro som skrivits upp på Ålandsresor på Mariehamn Winter Jazz. Resten av kostnaderna har Musikinstitutet och Nordens institut på Åland ställt upp med. Återstår att reda ut de slutgiltiga kostnaderna för Jazzvantens odyssé västerut. Jag var i ett skede benägen att ta följderna av den från min sida dåliga planeringen ur egen ficka men jag saknar personliga resurser.

Jag skulle därför vilja föreslå kulturnämnden att flygkostnaderna Arlanda-Köpenhamn-Torshavn ges som ett bidrag och belastar kontot projektbidrag.

Jazzbryggankonserten ordnades i fredags och själv hade jag ingen kraft att ens ta mig dit, satt hemma och tog ett djupt snack med min hustru om vad det egentligen är vi vill. Vad det är som får mig att känna mig så osäker och ångestfylld när det gäller mitt jobb och mycket mer som inte hör hit. Jazzklubben och speciellt Lars-Bertil Olsson från Alandia Jazz hade gjort ett bra jobb med att få konserten att bli av men vi hade ändå inte lyckats få ihop mer än 34 betalande till konserten som konstnärligt lär ha varit högtstående. Resor och logi betalades av projektet Jazzbryggan administrerat av Jumo i Helsingfors och Botnia musik i Umeå. De lokala arrangörerna (Alandia Jazz, Winter Jazz och Jazzklubben) hade arbetat utifrån att spelningen i Mariehamn skulle vara den sista på turnén och att man genom (Viking Lines) sponsorering av resorna Sverige-Finland-Åland skulle få ner ersättningen på gaget. Sist och slutligen fann detta ingen förståelse från arrangörerna i Sverige och Finland som placerade den sista spelningen i Stockholm.

Jag skulle därför föreslå att de slutgiltiga kostnaderna för spelningen i Mariehamn, som kommer att redovisas i veckan, framställs som en begäran om bidrag för att täcka förlusten i detta så som jag ser det viktiga projekt för att skapa kontakter mellan våra grannländer och för att stöda den lokala initiativkraft som existerar i staden för att befrämja en smal men viktig del av det nordiska kulturlivet idag.

Planerna för Mariehamn Winter Jazz Roots och Blues 2006 är långt framskridna. Med min ursprungliga uppfattning att det fanns 8000 kvar att satsa på nästa år har jag tillsammans med projektassistent Tomas Tornefjell utifrån tidigare års erfarenheter försökt planera ett evenemang som skall stöda det lokala musiklivet genom att ge lokalbefolkningen kontakt med vad som händer på jazzmusikens område i Norden, främst Finland och Sverige, men även satsa på att få över att en amerikansk trio i samarbete med arrangörer i Sverige. Jag vet vilket jobb det kräver och alltid vid den här tiden på året när det gäller att verkligen komma igång med jobbet känns det tveksamt om det överhuvudtaget kommer att gå att få till stånd ett program som kan tillfredställa både konstnärligt och impulsgivande. Lokala musiker som Red Beans & Rice, T-Time och Vladimir Shafranov skall beredas möjlighet att få visa vad som sker här och helst i samarbete med musiker utifrån. Med hjälp av lokala aktörer såsom Alandia Jazz, Jazzklubben, Park, Mariepark, Musikinstitutet, Församlingen och Ålands Radio har evenemanget utvecklats men det kräver stort engagemang, resurser och samarbetsförmåga. Resurser som jag år för år kämpat för att få till stånd och som jag vet att finns. Nordiska pengar kommer att ansökas främst för att täcka en nordisk dimension med det danska vinnarbandet från finalen i Torshavn. Finlandssvenska artister kommer som alltid att engageras, förhoppningsvis med stöd av de finlandssvenska fonderna. Ålands / Mariehamns läge mellan Sverige och Finland och de möten som sker borde vara tillräcklig orsak till stöd från bilaterala fonder.

Jag vill tro att det ordnar sig till det bästa men för det behövs en förståelse för det jag vill åstadkomma. De svåra trångmål som jag känner att jag psykiskt befinner mig i måste redas ut. Jag tror och hoppas att det jag ältat så här inom mig kan förlösas så snart de frågor och lösningar som jag föreslår kan genomföras trots att jag även känner till mina begränsningar när det gäller att hålla koll på siffror och få balans i planerna. Jag förlitar mig på att det kommer att gå bra och på kalla fakta. Kalla det min vision. Jag vill, men betvivlar tyvärr alltför ofta på att jag kan. Jag har svårt att be om hjälp för ”en bra karl klarar sig alltid”. Vi har en gemensam väg att gå och när jag inte känner mig tillräckligt stark för att stå för min vision, då tvivlen ansätter mig så blir det ingenting av ingenting och allt riskerar att bli bara ett enda jazzrådd.

Jag kommer säkert att ångra att jag inte lyckats vara mer professionell i mitt sätt att framföra mina önskemål och att jag blandat in alltför mycket av mina känslor i mitt arbete och i mitt sätt att försöka reda ut begreppen. Det får jag jobba på. Det är min intention och min önskan.