SEP 26
2-2 blev det mellan IFK Mariehamn och FC Lahti i en blöt match på WHA. En liten besvikelse. Borde ha varit mer hemåt. Men det var halt, och bollen studsade inte rätt. Till slut blev 88:an utvisad, men det gav inte utdelning.
Beväpna dig med vingar heter Thåströms senaste verk, och Brunkebergstorg är den låt som nu ljuder ur mitt iTunes-bibliotek. Skum låt som bara väller fram utan urskiljbara ord. ... hinna med allt... pling pling pling. Vad blir det sen? Pedal Steel gitarr och Dylans röst: When the deal goes down.
Onsdag kväll och regn. Behöver inte göra något egentligen, men gör ändå. Först få undan dagens rapport. Sedan ligger filmer, gamla dagböcker, ansökningar och låtar redo för att åtgärdas. Men jag måste inte. Behöver kanske. Sov dåligt igen och det känns.
Släppte ut katten lite över sju och begav mej senare i tid till arbetsrummet, stängde in mig och fixade uppgifter av olika slag.
På vägen till jobbet längs Kaptensgatan fick jag syn på en svartvit katt. Det var Alma som krossat gårdar och gator. Då jag lyfte upp henne morrade hon, och jag lät henne va. Vände på klacken och gick sedan Skarpansvägen ner.
Sju sorger och åtta bedrövelser sjunger Veronica Maggio... så längesen. Kom mig inte iväg på lunch förrän 11:45 och gick då hem för att värma upp lördagsmiddagen. På gården i sitt hus låg Alma och lurade. Bra det. Fick komma in i det torra och varma.
Om 16 dar är det 85-års dag och nu känns det som om den skulle kunna firas. Inte hemma. Troligtvis aldrig mer hemma. Men sittandes runt bord.
Jag tar en öl ur kylskåpet och nöjer mig för tillfället med vad jag skrivit hittills idag. Borde kanske ta mig en promenad i det strilande regnet ner via Pub Bastun och kolla dagsläget. På dagen kollade jag vad det skrivits om stället under den första årgången av Nya Åland. Imorgon fortsätter jag med 1982.
John Grant sjunger TC and Honey Bear.
Läser Lundells Vardagar och stöter på ordet "paritet". Undrar vad det egentligen är? Likhet likställdhet likvärdighet. Och "emfas" då? Eftertryck framhävande. Visste jag nog men kul att kolla.
Dagens gig på Trobergshemmet: Irene Häger och De strandsatta.
Kvällens gig? Dr Feelgood på Ettan?
Köpte Nasolin på Apoteket.
Får e-brev om Ångest och arvedel. Lagerkvist, men visst.
Blir att fundera. På skillnaden mellan höra och lyssna.
Gör undan.
Borde väl gå och bada.
Köpte Mojo och lyssnar till The Sounds of Liverpool med Macca på pärmen. På bordet ligger mini-gitarren, Ny Tid, laddare, fjärr-kontroller, Peru-fat, mini-iPad, banan-hållare, broschyrer, mobil, påminnelser, cd, böcker, högtalare, duk, plast, uttjänta biljetter, m.m.
Kanske dags att reda lite. Men först ska jag äta en banan. Har tänkt på det ett bra tag redan. Men blev några slingor på gitarren först.
Det luktar hund i soffan. Har han månne varit här. Smitit hit med flit. Det luktar hund.
Hunden luktar sig fram. Strittar piss på vart och vartannat.
Det luktar hundpiss.
Hunden pissar på stolpar och trän. Lyfter på benet och strittar.
Det luktar hund…
2003
Nordisk kulturpolitik i Helsingfors
fredagen och lördagen 26-27 september 2003.
Ca. 80 deltagare.
Liksom vid tidigare konferenser i Oslo, Stockholm, Reykjavik och Torshavn var det den nationella kulturpolitiken som presenterades, diskuterades och ifrågasattes. I Finland är det undervisningsministeriet som har till uppgift att ge kulturlivet möjligheter att verka så att även nya strömningar och samtida yttringar har en möjlighet att motverka den strömlinjeformade kultur som kommersiella krafter ser som lönsam.
Konferensens teoretiska del avslutades på lördagen med en översikt av åländsk kulturpolitik presenterad av Jan-Ole Lönnblad, som även skrivit en bok i ämnet, därtill uppmanad av Peter Duelund som försökt kartlägga den nordiska kulturpolitiken. Duelund tyckte att rapporterna från de självstyrande områdena var de mest läsvärda. I dem var det lättare att få både en historisk och nutida uppfattning av hur kulturpolitiken fungerar på ett mikroplan.
På Åland kan man se hur man nästan under varje årtionde påbörjat satsningar på nya kulturella områden. Den åländska konsten var tidigt ett begrepp, mycket tack vare Jansson samt Önningeby-kolonin i slutet av 1800-talet. 1923 grundades det första allmänna biblioteket i Mariehamn. Hantverk, muséer, musik, film och dans är annat man satsat på. Även om amatörteatern är livlig på Åland så saknas det ännu en professionell teater och lämpliga lokaler. Detta torde nu vara nästa tyngdpunktsområde. Planer på ett Kongress- och kulturhus i Mariehamn står i beråd att förverkligas..
Enligt Kalevi Kivistö (som fick vara stand-in för magförgiftade kulturministern Tanja Karpela) strävar man i Finland till att skapa nya strukturer. Det gäller att bemöta nya utmaningar, bl.a. det att Östersjön snart kommer att vara ett innanhav inom EU med undantag av Ryssland, som också fått en ny roll. St. Peterburg har igen höjt sin profil som europeisk kulturstad. Kivistö påpekade också att det är det speciella som intresserar omvärden och att Norden borde satsa på sin egenart samtidigt som man blir mer mångkulturell. Norden har en gemensam värdegrund och synergin mellan nationerna borde tas till vara. Kulturekonomi är dock inte en gemensam sak, men distributionen borde vara det. Det finns goda förutsättningar för ett ”skapande välståndssamarbete”.
I det senaste regeringsprogrammet vill man stöda kulturell och konstnärlig mångsidighet, ett rikt kulturarv och institutioner och service. Honnörsord är; kreativitet, utveckling av datasamhället, det lokala och regionala jämsides med internationalism, stoppa diskriminering, och främjande av det mångkulturella.
P.g.a. den ekonomiska krisen på 90-talet gjordes kraftiga skärningar i kulturbudgeten och det är först nu som man igen börjar närma sig de siffror som man nått upp till i slutet av 80-talet. För att förverkliga ministeriets avsikter att stöda innovationer (vars del av kulturbudjeten minskat från 25% till 10% nu) och nytänkande talar man om strategier för skapande arbete. Största delen av medlen är dock bundna vid stöd till institutioner. Det finns ett brett utbrett nät teater-, musei- och musikinstitutioner i Finland, endast Östra Nyland och Åland saknar en länsteater.
Biblioteksväsendet är man stolt över i Finland med en nyttjandegrad som hör till de högsta i världen. Man har också satsat på att utveckla Kunskaps-Finland och satsa på det man i dag kallar hybridbibliotek, där speciellt den virtuella delen av verksamheten är det utvecklingsbar. Även innehållet har lagts vikt vid och innehållsproduktion är en verksamhet som alltmer betonas när det blir fråga om bibliotekens roll som kunskapsförmedlare.
Ministeriets roll och planer presenterades av Pirkko Rainesalo medan män med hårda namn såsom Kivistö, (Kivi=sten), Sotamaa (=Krigsland) och Ståhlberg kom med inlägg om kulturens förutsättningar historiskt sett.
Yrjö Sotamaa talade om vad politikens roll varit under de senaste halvseklet. På 60-talet var den dold, på 70- och 80-talen aktiv, på 90-talet strategisk, och på 2000-talet borde den vara innovativ. Kulturen skall fungera som en bas för konkurrens och välstånd!
Efter att de stora linjerna dragits upp var det dags för praktiska samarbetsexempel och hur man på kommunal och nationell nivå lyckats nå goda resultat genom personliga kontakter mellan tjänstemän och utövande konstnärer. På 60-talet var Helsingfors skådeplatsen för många gästspel som gav upphov till många personliga kontakter. Speciellt på teaterns och musikens område var detta enligt biträdande kulturdirektör Marianna Kajantie av avgörande betydelse för att Finland kom att bli framgångsrikt vad det gäller export av dirigenter. Främst var det Jorma Panulas personliga talang och kontaktnät som gjorde att man även nådde ut utanför Finland.
Helsingfors är en av många Euro-cities. Speciellt kulturstadsåret 2000 bidrog till att nya nätverk kunde skapas och enligt biträdande stadsdirektör Ilkka-Christian Björklund har kulturen kommit att bli ett näringspolitiskt medel som igen får fungera som ett socialpolitiskt vapen (efter en paus på 30 år!). Men enl. Kajantie är det främst personer som skapar vänliga nätverk. Som ett exempel på detta tog hon danssatsningen ”Airwaves” som har sitt ursprung i en enda människas personliga entusiasm.
Både Minna Heikkinen och Peter Duelund har forskat i den nordiska kulturmodellen och hur den fungerar i de olika nordiska länderna. Det går att se klara skillnader i hur man tänkt och förverkligt kulturpolitiken under 90-talet. Speciellt förhållandet till näringslivet har varit en fråga som diskuterats ivrigt. Begreppen sponsorering och samarbete har närmat sig varandra och den konstnärliga friheten har ibland ifrågasatts. Det har även blivit viktigt att kunna mäta kultur och man har försökt överföra begrepp som resultatinriktad verksamhet på kulturinstitutioner.
Den europeiska integrationsprocessen har pågått inte bara i de länder som är EU-medlemmar utan även på Island och i Norge. Nyttjandet av europeiska strukturfonder har blivit en viktig del av finansieringen av kulturutvecklingen. Enligt Minna Heikkinen behövs det förändringar i stödformer speciellt för de nya konstarterna eftersom de passar dåligt in i den nordiska kulturbyråkrati som utvecklats. Det behövs mer kontakt och diskussion. Duelund talar om ett skräckscenario där kulturen blir behovsprövad och värderad på näringslivets villkor. I Danmark har styrning politiskt av kulturen ökat märkbart. Då är det viktigt att man gör klart för sig vilka mål kulturpolitiken skall ha och att strategier görs upp för att uppnå målen.
Risto Kivelä (ännu en man med ett hårt namn!) diskuterade hur finländsk kultur påverkats av EU-inträdet och konstaterade att EU inte har någon kulturpolitik, utan representerar samarbete och verksamhet. Stora frågor som står på agendan är frågan om upphovsrättsliga rättigheter (copyright, rätt och slätt). Även skattefrågor såsom mervärdesbeskattning (moms) av kultur är kinkiga. Mest har EU påverkat Finland mentalt. Finland är inte längre en isolerad ö. Språkkunskaperna har ökat och man är från Finland med i över 100 EU-projekt varav 20 leds från Finland. Den europeiska inre marknaden borde utnyttjas ännu mer för att förbättra distributionen av t.ex. film och det går redan att skönja att finländsk film fått lättare att nå ut, mycket tack vare intereuropeiskt samarbete och framförallt finansiering.
Liksom innan EU stöder man i Finland kreativitet och regional balans men då EU utvidgas kan Europa igen andas med båda sina lungor även om t.ex. filmverksamheten i tidigare så framstående filmländer som Polen och Tjeckien kommer att behöva allt stöd de kan få för att igen bli likvärdiga aktörer och därigenom konkurrera med kulturlivet i Norden.
Som viktigt ansåg Kivelä att kuturen i samband att förslag på en ny grundlag för EU lyfts fram till att stå bland det första som nämnts. Arne Ruth såg Danmark som en tidig föregångare som lyfte fram kulturella intressen i EU och han ansåg att det nu vore hög tid att gå till en gemensam nordisk offensiv inför EU. Det är i sig inte storleken som betyder någonting påpekade Ruth och tog Island som exempel på hur ett litet land kan hävda sin egen särart och ändå få stor genklang i världen. Liksom Kajantie påpekade Ruth att det på 60-talet fanns en styrka i Norden som berodde på personliga kontakter internationellt. I Sverige var det Pontus Hultén som med sitt engagemang och sina visioner fick till stånd ett starkt levande konstliv som också nådde institutionerna. Idag tycker Ruth att Sverige står för en provinsiell syn där man lever som inslutna på sin egenkära ö med en illusion om att allt är oföränderligt.
Nya kontaktytor med de nya medlemmarna i EU behövs. Han påpekade också att en transnationell europeisk journalistik saknas.
För Norden är nyckelordet enl. Ruth: Innovation – vi lyfter oss ur det nationella och ignorerar mindervärdeskomplex och går till offensiv… En uppmaning som avslutade den första långa dagens föredrag då även Krister Ståhlberg fått belysa den kulturpolitiska roll som finlandssvenskarna befinner sig i och hur man möjligen bör gå tillväga för att hänga med i utvecklingen, en utveckling som beklagligtvis nog till största delen finansiellt mest stöds av fonder såsom Svenska Kulturfonden (som Ståhlberg representerar) och i allt för liten grad av staten.
Lördagsförmiddagen hade vikts till Konst och nya medier, vilket jag återkommer till vid tillfälle. Och så som en svans: Åländsk kulturpolitik som kommenterades av Robert Liewendahl. Han efterlyste en större öppenhet i åländsk kulturpolitik. Samtidigt som inflyttningen ökar bör man bättre tillvarata det speciellt åländska; det maritima arvet som ju även är internationellt.
Tom Eckerman
Fucking 80s
Det drar på bara fötterna, ute är det rått; fuktigt och kallt. Det blir visst bara värre... Tröstlösa funderingar och smärtsamma inre lägen p.g.a. tryck. Och jag suckar och skruvar på mig inombords.
John tappade två framtänder, den ena igår, den andra i morse. Jag fnurrar in mig, snärjes i tankar om obefintlig framtid. Det finns ju inte nu, hur skall jag då kunna frammana något om den, annat än ångest. Intensivt funderande där flykten tankemässigt utgör den största trösten medan man påminns om hur djävligt det kan kännas när det blir motlut och stret och störningar.
Sotarmurre skall komma på besök på torsdag, har lämnat lapp om att så är det planerat. Sånt finns det alltså också, klätter och skrap. Och jag måste även ordna så att bilen kan ses över, godkännas... töö töö möch. /88
Kommentarer
Skicka en kommentar