SEP 6

Dimma över Mariehamn en morgon i början på september. Jag blir blå och melankolisk. Bakom väggen skriker bebisen kolik. För nästintill 23 år sedan, ja redan på kvällen den sjätte började värkarna. 

Hösten kom tidigt det året efter Helsinki City Maraton. Jag gick längs gatorna i Kottby med en rosa barnvagn. Filmade, funderade, jobbade till december. Eller hur var det? Minns inte exakt. Måste gräva mer. Men det var dimma ibland och hårt motljus i en mild höst. Slutade med avfärd. 

Igår köpte jag biljett till Helsinki. Om två veckor är jag där. Köpte också tågbiljett till Spanien. Orkar jag hålla ut till dess, eller tar melankoliken över. Såsom 2006 då WOMEX-resan till Sevilla inhiberades av egen kraft. Beslutet kom några dagar före. När jag rattade Amazonen i Mariehamn. Och accepterade att jag inte orkade. Tog ledigt på hemmaplan istället. Det var tunga dagar. Sparkad från Kaptensgatan 15, åtalad.

Separation skapar ångest.

Tankarna väcks och sömnen är över.

Dröm från det forna, som aldrig funnits.

Ett kök. Ett ljus. En död.

Och nån som heter Fransisco.

En ö. En stenig strand.

Och ett behov av att reda.

Den drömmen det.

En längtan och ett konstaterande.

Vaknar med drömmen på minneshinnan.

Rädsla för att bli beroende.

Att inte våga, fråga, be.

Rädslan för att inte kunna klart.

Och det sista farvälet.

Det allra sista inför det obevekliga.

När det är för sent och ångern inte längre hjälper.

Bara finns där som ett konstaterande.

Och att hinna.

Att inte vara för långsam.

Inte dröja för länge.

Inte upprätthålla utmattningskrig.

Och när händer plötsligt?

Förväntan svårmod.

Långsamma timmar raskt marscherat.

Att bara va.

När det krisar finns inga texter.

Bara ett rus och en flykt som inte kan stadfästas.

Eller kanske man kan, men modet saknas.

Och tiden, koncentrationen.

Att skriva är också att leva.

För att överleva.

För att minnas och bli påmind.

Skall iväg nu. Rannsakas.

Själ i brand eller flämt.

Suckar och sökande.

Andetag som rasslar.

Luften klar i höstmorgonen.

Ut ut på vägarna.

In in i det inre.

Motsatser och slitningar.

Och allt i en hast i hattandet.

Det finns ingen evig sömn nu.

Det är dags för uppbrott.

Ännu är inte dagen som ytterst.

Än finns det tid.

Tid till att se sig själv i ögonen.

Förundras, över att det var så här det blev.

I denna stund under föränderligheten.

80s

Det har hänt det ena och det andra sen i måndags. Fredag kväll och jag har lyssnat igenom det band som jag satt ihop till Tammerfors. Just nu ljuder de tyska gulleponkarna i Modern Talking.
Sitter och känner mig svettig, har cyklat flitigt den här veckan. Vattnet kommer inte längre ur kranarna här på Solbacken och det lider mot höst och final days. Cyklade till Skavaböle på tisdagsmorgonen efter en mycket dålig nattsömn. Kasvatusneuvolan gick dock förvåningsvärt bra. Cyklade sedan vidare mot jobbet full av tankar. Tisdagskväll var ölkväll på Harald's EBU-rockens inledning med öronpina från Liikkuvat Lapset och fröjd med Fine Young Cannibals. Anders var i stan och vi sov över på Museigatan. Onsdagen gick sedan i baksmällans och trötthetens tecken. Cyklade hem i duggregn, hämtade Jonte, lagade mat och diskade i stugan. Lekte med Jonte och han placerade sina bilar på rad och var uppspelt. Förde honom på morgonen med backstart. Och cyklade till jobbet. Cyklade på eftermiddagen till Skavaböle och mötet med socialkuratorn. Chri var spänd och allmänt oangenäm. Inget är ännu klart! Och denna väntan i osäkerhet tär på oss alla. Cyklade tillbaka till Dickursby och tog tåget till stan trött och slutkörd. Snackade med Riitta och berättade läget. Hon satt i telefon med Chri då jag sent omsider kom. Vi snackade om att gå på bio men orkade inte det, orkade inte rusta skåp och inte fanns det sandpapper heller så vi gick till Kerhonen på öl och lade oss sen.
På jobbet var det kris i morse. Dom planerade att stänga av musiken för en vecka, men jag motsatte mig och Naana fick ett utbrott och hon sade att hon sticker, men sen så snackade vi igenom det hela igen och på tisdag blir det ordningsmöte, puh huu!
Flyttade in i Naanas rum efter morgonturens disktur och jobbade med föredraget till 1/2 8 då jag cyklade hem.
Från i morgon har jag Jonte en vecka igen. Blir bunden men längtar också efter honom. Chri verkar inte fatta ett dyft av vad jag känner för honom, men kanske hon börjar fatta så småningom med dessa processer eller annars slår det väl helt kort-slut. Hoppas verkligen inte det.
Riitta planerar redan inflyttningsfest och det berör mig illa, jag har väl också mina grejer att gå igenom, något som man bara inte sopar undan. Herregud det är ju stora förändringar om sker. Har väl försökt säga det lite grann men får försöka säga det bättre, strongare och klarare.

Ahaa, två månader har gått sen jag började skriva här i boken och tidtabellen förskjuts alltjämt. Har inte ens kommit halvvägs. Om två månader är det den 6 november. Närmare till dess än 7 juli känns det som. Undrar vad som hänt tills dess. Var bor jag, vad har hänt i förhållande till Jonte. Har jag fått något studerat. Har jag nya gla

/85