OKT 16 Upprep

Upprepning. Är och repar, så allt går i cirklar. Upprepar mig själv, mitt-i-mån. Ett hån mot nyskapandet, år efter år. Gäller att repa sig och få knäet att fungera ännu bättre än det iofs redan gör. Men inte helt och fullt. Hjälpte badet? Borde man skaffa bandage och värktabletter. Far ut till Fixtjänst. Orkar mig opp, även om det tar emot. Men jag repar mig efter eftermiddagens kamp med texten om Sibbo och Vanda. Hä blev int´ någå bra. Så där ligger den ännu och får väl jäsa till sig, även om jag skulle vilja ha ut den ur systemet. Och på måndagen skall det göras annat och nu får jag väl ägna helgen åt att städa upp och rusta mig inför östeuropeiska dagar. Slarvade bort en tjugolapp till förtret efter att ha bankat trumman i timmar två och sedan släppt loss rösten. Tappade bort mig i rytmerna. Tog mig på cykel i solglasögon genom den kulna kvällen till biblioteket där andra glas väntade. Tog in på Select och köpte två burkar öl och en burk Pringles. Körde Tenor Madness tills den satt. Bättre. Skall bli skönt att ta en öl snart. Koppla av.

Ett brev tutar aldrig upptaget” stod det i postens fönster.

Den här stan är full med väggklotter. I våras var det senaste Sexuid, medan det nyaste nu är Älsk! Är lite svårt att komma igång med det här brevet, det är hela 

tiden saker som kommer emellan. Snart kommer Elisabeth hit och hälsar på. Henne har jag inte träffat på två år snart.

Janne kom hem från Grekland en kvart innan jag anlände. Han är lite splittrad av att dela uppmärksamheten mellan mig och Eva. Han fick veta att han ska bli far, när han kom tillbaka. Visste inte riktigt om jag skulle komma hit till Uppsala samma dag han kom tillbaka; om det skulle vara förnuftigt. For i alla fall. Jag hade bråttom att komma iväg. Väntan har varit så lång. Ville höra nyheter från Grekland medan han ännu var varm i kläderna. Och inte berättat allt ett otal gånger.

Själv är jag inget vidare villig att berätta för varenda en vart jag är på väg. Det blir lite jobbigt i längden, men jag skall försöka hålla god min. Vill vara så tillmötesgående som möjligt. 
Dom hade till min stora glädje Southern Comfort på Vikinglinjens Diana. Jag slog till och köpte. Var så gott att det rann nerför strupen lite väl hastigt. Hade jag inte lugnat mig efter ett tag, så hade det börja snurra. Skulle väl ha blivit en pratstund med wc-stolen, face down.
De två veckorna på Åland njöt jag av. Jag tror aldrig jag njutit så mycket av en höst förr. Gick omkring och sjöng medan jag planterade blomlökar i parkerna.

Avbrott igen och klockan har blivit halv tolv. Ligger på Jannes säng i bara kalsingarna. Lyssnar på J.J.Cale. Slapp musik på grammofon. Känns avslappnat att skriva. Inga nojor över att det ska bli en helhet.
Skriver bara rätt ut. Elisabeth kom just efter det tidigare avbrottet.
Vi var ner till Ofvandahls konditori och köpte födelsedagstårta till Janne. Kändes skönt att få träffa henne. Kände ömhet. Ville kramas. Blev inte nåt av det. Men mycket snack om hur det är att få barn p.g.a. att Janne och Eva väntar. Vi satt sedan och drack ouzo, åt tårta och lät konversationen flyta på. Blev ingen riktig spets på samtalet, inget att tränga in i.
Jag har en känsla av att jag vill tränga in i saker, komma personer och vad de håller på med in på livet. Vara nära människor i deras vardag. Sysslade med det i parkjobbet. Fick bra kontakt med dem jag jobbade med, de öppnade sig och berättade.

Elisabeth skulle fara till Katrineholm imorgon. Se på ett fosterhem som ett barn skall flytta till. Hon jobbar på nåt barnhem. Har hand om att sköta om fosterhem och liknande. Hade lust att följa med henne på resan. Det hakade upp sig på att andra också skulle med. Skulle ha varit skönt att fara bara hon och jag.

Mina profetior slår in. Typiskt att just före man skall dra, träffar nån som det verkar bli fint med. Det hände mig sista kvällen i Finland (Åland inte medräknat).
Var ut till Roopes prästgård i Janakkala. Det var en förunderlig dag där det mesta verkade gå snett. Men som sedan ändå visade sig sluta fint.
Sista natten i Alberga satt jag uppe och snackade med Janne H till 4 på morgonen. Skulle upp till ½ 8 för att träffa Roope + andra på järnvägsstationen kl. 9. Jag vaknade vid 10. Jaha. Var bara att ta det lugnt. Allt var rätt dimmigt.
Kom mig iväg till 12:ans tåg, till Riihimäki. Därifrån skulle jag ta buss den sista biten till prästgården. Väl framkommen till R:mäki måste jag vänta i två timmar på bussen. Gick in i kafeterian på kaffe. Den stängde snart. Gick ut i väntrummet och försjönk i en bok om Mozambique.
Tiden blev lång. Bussen kom så småningom Jag steg på och fortsatte läsa. Var djupt inne i boken. C:a fem minuter efter bussen startat skulle jag ha nåt från min väska. Där hade jag pass, körkort, bankbok, reseförsäkring m.m. Hittade den inte och råkade i panik. Snabb aktion krävdes. Sprang fram till chauffören och blev avsläppt. Snabbt tillbaka till busstationen, ingen väska, inga pengar, regnig dag.
Kollade tågstationen; ingen väska. Vad göra? Inga val, bara att ta en taxi. Och hoppas på att de som var där hade pengar att betala den med.
Kostade 50 mk.
Var helt omskakad. Hade så småningom kommit in i tankarna på avfärd. Vant mig vid dem. Allt hade klarnat så småningom. Nu reste sig denna jättelika mur upp sig framför mig helt oväntat.
Ville vara med i de andras vibrationer om ett veckoslut på landet. Men hela tiden smattrade minnet av den försvunna väskan i huvudet. Ville försöka glömma det. Men det var inte lätt eftersom det var så avgörande för min närmaste framtid.
De andra som var där var Hanna ”Roope” Varis och Jone Takamäki,
han som spelar sax i Himalaya Band. Och sen var det Tea som jag träffade första gången i våras. Via Janne Kaila. Samma dag som jag träffade Roope och tre dar efter att jag träffade Pia. En öppen och känslig tid. Andra gången jag träffade Tea var dan efter avskedsfesten.
Janne, Roope, Jone, Hotto och jag var tillsammans ut till Högholmen.
Såg på djuren.

Jag ringde Riihimäki och försökte få tag i min väska. Men utan resultat. Roope, Jone och Tea satt i stora rummet. Försökte värma sig i kylan när jag kom tillbaka från mina misslyckade telefonförsök. Gick in i köket och fixade te . Mitt huvud bombarderades av tankar om väskan. På samma gång försökte jag ratta in mig på nån annan nivå. Nån som inte präglades av väskbekymmer. Så att kvällen inte skulle domineras av det. Tea kom in i köket och sen blev vi där hela kvällen.
Hade skön kommunikation. Kändes som om de portar jag stängt (p.g.a. P) öppnades.

Det fanns vägar ut ur instängdheten.
Hade känt mig som en skadskjuten fågel.
Som ett bränt barn.

Ingen hade öppnat
De stängda dörrarna
Förrän då
De låstes upp
Hon gjorde det
Nu står de
På vid gavel
Till vilken nytta.
Det drar i mig

De första dagarna på Åland var fyllda av de sista dagarna på fastlandet. Jag fick tillbaka väskan sedan. Den återfanns och skickades hit. Men Tea, henne kan jag ännu inte glömma. Försöker se klart på min situation och inte låta det förflutna störa mig. Dra mig tillbaka, bygga drömslott av det som varit och kunnat bli. Det är på väg jag är, och skall så förbli.

-o-

Läste igenom det jag skrivit. Kom underfund med att jag börjat på med en massa som jag från början tänkt brodera ut. Men sen på vägen har historien tagit en annan vändning och blivit halv. Men bättre halvtankar i massor än inga överföringar alls. Jobbar på att få tag i mina tankar och få ut dem i en något sånär njutbar form. Tycker att jag misslyckas hela tiden. Men vill man något riktigt djupt så kan man bättra sig. Du kan om du vill och du vill så du kan. Varje dag har sina nya plågor. Försöker lära mig att leva med dem utan att bli bitter. Mitt senaste ordspråk är: ”Lev positivt!” Ta vara på det livet har att ge. Låt inte saker gå förbi obemärkt. Grabba tag i dem.

Varma nära kramar från

To---

Som är på väg mot mål som kommer att ge svar.
Inte hela svar, men delsvar i livets pussel.

Resebrev: host77.blogspot.com

2003

Ännu ett vattenhål eller happy hour på William's Square där Doors ljuder ur Wurlitzern. Show me the way to the next whiskey bar... the moon of Alabama. Tooptime in town. Blir konsert på Musicum ikväll, senare. Gick omkring på stan efter dagens föreläsning, genus och hiphop. Kollade hotmejlen på institutionen, rättade i mitt PM, och drack kaffe med kursarna. Tog mig via Storken (ingen bekant där) till VL för att kolla kommunikationerna. U2 på gång i Wurlitzern. New Years Day. Jag kan väl min historia från 64 framåt. Pophistorien. Fiser ur mig McDonalds luft och blomkålsspagettin från hörnan. Lunchade med Toop, Tuomo och Marie. Träffade Roland Kejser efter föreläsningen. Blir träff den 4.11. Magnus Bäckström var även där, jobbar här nu med Musikhuset som kanske är på gång. Snackade studier och KK-hus med honom. Måste vara The Edge som inleder även följande spår... I will follow. TBC... To be continued.

80s

Riitta gick till biblioteket men jag sade att sånt har jag haft tillräckligt av det idag redan och ringde upp Janne i Uppsala för att gratulera på 39-årsdan. Visst är det litterärt livet. I tåg och bussar sitter jag och läser “Terra Roxa” med ohörbara fnysningar. Janne läser italienska: Lampedusas ”I Leopardi” med parallelltext på svenska. Emma, dottern, hade gett honom en jättebulla så han kände sig rätt stinn. Att kunna koncentrera sig på utläggningar om perifera litterära ting är inte lätt i fjärrsamtalssituation. När det dessutom blåser upp häftiga känslor mellan mor och dotter över fredagskvällens göranden från ”vår”, de äldres sida, så är det desto svårare med koncentrationen. Var bryta, vad flyta över till? Kontakten har upprätthållits sporadiskt nu i tolv år, den mellan Janne och mig. Visst måste det vara kul att bli ihågkommen, men vad mera? Avståndet är ändock så långt och jag går omkring med meningslöshetens grå kappa på. På jobbet drar jag mig undan, det intresserar minimalt. Är dessutom så uselt betalt. Behövs mer skjutsar. Kanske kvällens Vanhabesök där Röyhkä & Narttu spelar är ett sånt, en sådan skjuts. Friheten att spendera pengar och inte bry sig om att tänka på vad som borde göras, släppa loss från rutinen, ut i mängden. Men det finns risker för att det blir ett kritiskt utanförstående. ”Ska du ut och häva öl?” frågade Janne, och jag sade lite tveksamt inte bara det, men det finns ju risker för att det kan bli både en och annan och inga tankar på morgondagen… Vem orkar stressa med sånt i ett. Morgondagen!   /87