OKT 20 Högg till

 

Vaknade runt fem med att det högg till. Kunde inte somna om. Var bara att stiga upp, inte ligga, vrida sig. INTE ligga vrida sig. Så gå då på toaletten och läs Plura som skriver om hur han vaknar vid halv sex och ger sig ut på resa genom Sverige. Jag håller mig till Mariehamn. Går ner till hamnen och ser hur folk rör sig såsom dom gjorde i Hitta hem på Alandica igår. Vilken fin föreställning det var. Berörde, fick tårar i ögonen. Är jag speciellt känslig, är jag trött?
Nere i båset i Vikingterminalen sitter Pillin. Jag slår mig i slang. Säger: Good Morning Blues. Kommer du ihåg dom? Tomas Arnesen, gitarr. Sångaren? Claes Jansson. Men det var ju Trumbjörn som höll ihop det, han som var här med Erstrand. Dom var på Bastun, på träningsläger i augusti under många år. Marina var originalkontakten.

Och jag pratar på. Pratar foto, Olympus OM 1...

Foton "en masse" 5 år plus tard, ottobre 20, 2017

Kollar in "hemliga" dagbloggen Maarianhome och redigerar tiden. Nu borde den visa på 8.18. EMT och inte såsom tidigare Stillahavstid / Hawai. 

Tiden återkommer. Que hora es? Hur får jag till ett uppochnervänt frågetecken? Som i spanskan.
I Havanna torde klockan vara 7 timmar senare, eller 1.20. På Spotify hittar jag Issac Delgado och La India. Que No Se Te Olvide. Från Supercubano (2011). Borde hitta min intervju med honom från 1997. Har jag den nånstans, eller fick Bö den tillbaka? Det är mer än 15 år sedan nu. Så går tiden. Les temps perdue. Förlorad tid. På spaning. Proust. La Crique 1977.

Vandrar vidare, knäpper Pommern, Bastun och till slut Övernäslöv igen. Rastlösheten drar i mig, men jag bestämmer mig för att gå hem. Skriva vit blogg. Tänkte ta en morgonöl, men tog svart kaffe istället, med mjölk. På gården kommer Almakatten emot. Kommer med in för att äta torra prepplor.

Så fortsätter då dagen

SAMMA DAG

JOSEFINE LINDSTRAND

80s

20.10. har det varit i tio minuter och jag sitter framför TVn och glor för tredje timmen i rad, just nu Rockpalast med Armory Snow, lite suspekt med sina inslag av blåögd politik.

Tiden här på Åland har runnit undan. Torsdan var mat och sova för Jonte. Berättade sen för morsan om nuläget beträffande Jonte, bostad och jobb. Jonte pissade i sängen första natten. Morsan var i somras med honom till fotografen och det blev fina bilder.

På fredan var vi sen ut på den obligatoriska promenaden till Lilla Holmen. Nu var det kyligt, höst och öde. Vi tittade på vatten, båtar och flygplan som går på vattnet. "Vi kunde göra muffins nån dag" sa han åt farmor. Han är full av positiv energi.

På kvällen var jag på Bastun och satt och funderade och stjälpte mellispottor till tonerna av Alan Haynes and the Stepchildren. Däst tog jag mig till Monika där vi spelade klöver 8 med hennes bröder.

****

Konsten är lång

avlång utbredd

och instängd

******

Squeeze står på scen i Essen och jag drar mig undan för natten, lämnar alla ambitioner på att sköta korrespondens med Janne i Uppsala eller få iväg mitt brev till Jan Nilsson. Allt stampar på stället och inget blir gjort. Min inställning till omgivningen är låst. Squeeze gör fånig popmusik och så mycket av vad jag varit med om är glömt, bara ansiktena finns kvar, om ens det. När jag försökte besöka Hannas som inte var anträffbar stod det en tjej i kiosken som jag inte kan placera. Utanför allt detta, inne i lådan, som alla andra. Det fryser till.

                 -o-

Samma dygn 17 timmar senare, den långa vägen hem. Sitter igen i lekrummet, ett betydligt livligare och tuffare. Bollkrig av skolpojkar. Jonte tycker inte om det och är trött. Idag var vi ut på en promenad till Badhusberget. Gick sen till hamnen och undersökte en gammal sandskuta. Utanför Yrkesskolan påminde han mig om den ketchupkork vi nångång sparkat på, på det stället.

Nu kom han och tankade Coca Cola. Tittar långt och fundersamt på honom och tänker på hur hans liv kommer att gestalta sig, vad hans och min kontakt kommer att gå ut på i framtiden. Det mörknar över Skärgårdshavet, klockan är bara sex och hur jag än försöker greppa tankarna är det bara tomt. Sitter här och bidar tiden, väntar på att snabbköpet skall öppna och att vi skall komma i hamn.

Riitta sade att hon skulle komma emot oss till stationen, och jag har inte hört av mig på de tre dar vi varit borta. Annat var det i Hangö då jag ringde vareviga dag, men det var ju annorlunda då. Hon hade just gått igenom sin operation och jag var nervös för mitt föredrag. Det är länge sen nu. Kommer jag att bli utkastad nångång från vår ännu ickebefintliga lägenhet, och vart tar jag vägen då? Det spelade i mina tankar idag. Jonte gungar på motorcykeln, det har han lärt sig nu. Minuterna kryper fram.

Nån gråter, intendenten tittar på. Det sträcks på halsarna. Jonte har inte fått nån kaveri. En pojke tittar på, petar sig i näsan, stoppar i mun, kollar in läget, försöker förstå. Det är ett aphus det här. Blues on mun kaveri.

                  -o-

En man och hans son på ett tåg "hemåt" i natten. Sonen sover, hostar till ibland, ligger med fötterna i faderns knä. Fadern äter choklad och känner sig fortfarande främmande för begreppet "far", tillämpat på just honom. Fadern äter choklad. De har gjort den här resan förr tillsammans, bara dom två. Det är tre år sedan han somnade på tåget senast, nu är han  trött. De kommer från Åland där de senaste samtalsämnena var betfartyget Hanna Marjuts förlisning. Sonen hostar till, tåget kränger. Claude Simon var på Åland 1973, man speglar sig i Nobelprisets glans, i pseudohändelsens glitter. Vid kajen ligger Gunilla upplagd och tiderna förändras, affärerna byter ägare och de tidigare affärsägarna jobbar i kiosk, eller på lager. Vattnet smakar skit och folk hämtar vatten i mjölkkannor, som under kriget. Vi anlände om en kort stund till Salo. Fadern har även gjort resan Wadi Halfa - Khartoum, kanske aldrig mer igen, kanske snart. Han släpar på böcker men kan tänka sig att lämna allt det där bakom sig. Befinner sig alltid i upplösningstillstånd, redo att bryta upp nån gång, men inte nu. Hans cirklar är långt ifrån ungdomens, hans ungdom, men ändå inte farligt långt borta. Varför hostar du min son? Kommer vi ännu att upptäcka världen tillsammans, gå hand i hand, din hand på min axel i ömsesidig respekt. Stå upp mot varandra med våra liv, våra syner? Idag har jag lärt dig vad mångata är, jolle, och prövat på ordet koncentration. Du har förklarat att en rapitet är något med fabrik, blått. Du prövar dig fram, tvekar på orden, men upplevelsen är genuin.

"Onko täällä kieliihmisiä" kommer konduktörn och frågar och fadern får rycka in med att informera om var tåget stannar före Helsingfors. Främlingar i natten, på väg, men inte säkra på vart. "There's a new town we ought to see, my wife is an architect, I don't know the name". Totalt mörker utanför.   /85

***

Flashback 1977

Nu i köket i La Crique. Bredvid mig sitter Mona och stickar och babblar franska med Valerie. Jag förstår inte mycket. Om jag anstränger mig och lyssnar riktigt noga och folk talar direkt till mig går det mesta fram. Har inte glömt allt jag lärt mig. Blev faktiskt överraskad och stolt när jag kunde klämma ur mig ”Ou est la gare?” i Le Havre och hittade vägen efter beskrivningar. Tog inte tåget. Det kostade 18 franc till Rouen. Ställde mig på vägen med en skylt och fick napp efter 1 ½ timme. Hade inga problem i Rouen. Bussen hit gick omedelbart och 6 timmar efter ankomsten till Frankrike var jag i La Crique.
Solen sken och gjorde allt vackert. Endast Olivier var hemma. Han spelade trumpet på vinden men kom ner och delade en kaffe med mig. Han fortsatte med spelandet och jag tog en promenad med hunden Fifi ut till det lilla kapellet på ängarna. Skönt att vara ute på landet efter allt stadsliv.

Hösten är kall och ute blåser det. Jean-Jaques, Gerard, Valerie, Mona och jag sitter i köket och värmer oss runt hällen. Flickorna stickar och pojkarna läser serier. Skulle jag inte skriva nu så skulle jag bara sitta rakt upp och ner och inte göra nåt. Har samlat mig för det här brevet i tre dar och måste få det av axlarna. Hade en lång skön promenad med hundarna i förrgår kväll. Det blev mörkt mycket snabbt och ett tag trodde jag att jag var förlorad i mörkret och regnet, bland korna eller tjurarna. Visste inte vilken sort det var och visste alltså inte om jag skulle vara rädd. Jag vet skillnad på kor och tjurar, men det var som sagt mörkt. Trodde ett tag att jag tappat bort både Fifi och Pepe, men så småningom klarnade allt och jag hittade vägen tillbaka. I mörkret hördes skall av stora främmande hundar. Visste inte om de var bundna och om dom var så aggressiva som dom lät. Spännande äventyr på den mörka franska landsbygden i höstrusket.
Har varit rätt lat och slapp och haft svårt att samla mig. Har ändå lagat två äppelpiroger, sågat ved, lagat cider och cyklat till Bellencombre.
Var med Gerard till Rouen första kvällen för att ta reda på var det var konsert med Henry Cow. Det var falskt alarm jag fått i London. Verkade inte som om de hade nån konsert alls i Rouen. Även om det stod så på en turnélapp på väggen i deras lägenhet i London, där jag bodde en natt. Får kanske reda på vad som hänt i Paris ikväll. Mona, Gerard och jag far till Paris. Mona skall tillbaka till vardan och Gerard och jag på festival.
Istället för att hitta konserten i torsdags blev det flipperspel och titt på staden Rouen. Var in på ett ställe, en restaurant, Les Abysses, som öppnar nu i dagarna. Jean-Jaques var där och hjälpte till med förberedelserna för öppnandet. Satt och skalade lök. Nu befinner han sig i La Crique över weekenden. Han kommer troligen med till södra Frankrike i slutet av veckan (söndag idag). Gerard skall dit och jag tänkte följa med. Nono och Titi skall visst göra slag i saken och köpa en gård där nere.

Ur bloggen: https://host77.blogspot.com Resebrev, hösten 1977.