OKT 26 Erat fel
Det blev lunch på Rice och promenad till Tzara vid Norrmalmstorg. Bad att få gå till Fotografiska som var huvudorsaken till att jag kommit över. Det gick bra och det var bra och jag konstaterade att jag gått över 20 000 steg när jag kom tillbaka till Slussen. Nu har det blivit 5000 till. Har alltså gått gått gått. I skinande sol och ältat idéer. Om firmalösningar och varför jag skulle slå mig loss. Jag har ju ett jobb redan som Anni sa. Jo men orkar jag med att gå där degraderad? Jag ska driva, jag skall filma, jag skall göra min musik. Till vilken nytta då? Det går väl att göra på fritiden? Men det är skönt att göra saker mer när man vill. Nåväl jag ältar på.
Tog upp att man kanske skulle åka till Beverly Hills i vår. Anni vill komma med, och hon vill till San Fran. Och jag vill till Eckerman igen. Hyra bil och köra över kontinenten när den nu en gång ligger där och man ännu är på gång. Ta chansen. Och möjligheten.
Och så borde jag ordna med boende. Var skall jag bo? Skall jag sälja Ålandsvägen? Ska jag renovera Neptunigatan. Och vad med Alma? Och hur ska jag bli av med det överflödiga? Hyra loppisbord och låta firman ta inkomsten? Kan jag spela dubbelspel och ska jag göra det? Måste tala med någon på banken som kan rådgöra hur det är smartast att göra? Borde skriva ner det, frågorna, för det är så mycket.
Får ta och lägga upp en radda streck. Frågeställningar.
- Hur mycket får man ärva skattefritt? Det borde fixas till jul.
- Kan jag köpa morsans lägenhet och på så sätt slippa arvskatt?
Ja ja tar det en annan dag. Men det är klart att det ligger där och skaver medan jag flyr bort. Måste bli mer organiserad. Ännu mer. Och ännu har jag helgen på mig av semester. Men det var nog idag jag hade den semestrigaste dagen. Den dagen när jag var och kollade Christer CHR Strömholm på Fotografiska. Han dog 2002. Och Joakim hade satt ihop utställningen med nån stiftelse? Joakim och jag råkades ju i Göteborg senast. Innan dess 1981 i Marudd. Han hade tagit omslagsbilden till Ulf Lundells Kär och galen och visste att den skulle bli stor. Och jag har haft mina försänkningar till fotoskolan och Saftra. Kaila och Vuorimies. Mitt fotograferande finns med, men det blev inte riktigt av, och det bara fortsätter i snapshotandets tecken. Men jag samlar mig och får nöja mig med dom bilder jag tar och kanske välja ut de bästa, och publicera dom i Print on demand, precis som texterna. Och vad var det för meriter jag skulle göra? Lära mig ljudprogram, koppla ihop och upp. Lära mig program som Illustrator, utskrifter på egen skrivare kanske, Garageband eller nåt annat. Föra över filer från vinyl till waw. Allt åländskt kunde jag börja med. Men det måste väl finns utrymme. Kanske skulle satsa på att få allt på en sticka. Och kanske göra nåt åt radion. Ålrockens historia, eller det bästa från Mariehamn Winter Jazz? Producera egna program på egna maskiner såsom jag gjorde i Parkstad; Varma vindar från andra sidan vägen. Eller en symfoni per månad nästa höst. Genomkomponerad timme? Och nu behöver jag nog en öl.
WOMEX SEVILLA 22-26.10.2003
Över tvåtusen delegater intresserade av världsmusik möttes i Sevilla under fyra dagar i oktober för att delta i den tionde världsmusikmässan WOMEX (World Music Expo). Bland alla dessa skulle jag första morgonen, en dag försenad, sökande efter transport från hotellet till kongresscentret FIBES bli erbjuden att dela taxi med några som också var på väg dit. Till en veckända av förhandlingar, diskussioner och framförallt, levande musik. Christoph Borkowsky Akbar hade tagit sitt kontor från Berlin till Sevilla och slagit ihop påsarna med Biennale de Flamenco.
Men nu satt vi alltså i en taxi och passagerna visade sig vara den palestinska sångerskan Amal Murkus och hennes värd Jim Q. Holm från organisationen Freemuse - Free Musical Expression. Det försiggick livlig aktivitet på bakbänken. Man försökte få kontakt med en man i Jerusalem som redan skickat ett fax till hotellet, vars fax hade haft svårt att tolka arabisk skrift. Hotellet var också enligt den palestinska divan inte i hennes klass. Det saknade varmvatten och en kvinna bör få ägna sig åt sitt utseende när han skall framträda. Amal Murkus skulle delta i en diskussion om kulturell bojkott lönar sig, en de 24 sessioner som ordnades av Womex under de fyra expodagarna.
Freemuse hade jag redan kommit i kontakt med året efter att föreningen bildades hösten 1998 vid ett seminarium om censur i musik i Köpenhamn. Marie Korpe och Ole Reitov var då i Mariehamn och föreläste om sin sak i samband med Världsfest 1999. Murkus deltog redan ifjol i en Freemuse-konferens i Köpenhamn och hör till en av de artister som finns med i den rådgivande församling av aktivister i den musikaliska värld som Freemuse vänder sig till. Hur diskussionen artade sig kan jag inte avgöra, jag kastade mig in i det utbud av information som mässan med mer än 200 utställare hade att erbjuda.
Nästan först stötte man på det finska båset, där folkmusikfestivalen i Kaustby, Finska informationscentret för musik FIMIC och Philip Page tillsammans med Tapio Korjus försökte kränga konserter och skivor av Värttinä och Kimmo Pohjonen. En bit därifrån fanns Norges stånd med den alltid aktive saxofonisten Karl Seglem som också har ett eget litet bolag Norcd. I det danska ståndet är det mer folk. Tio stycken invandrade artister är där och gör reklam för folk- och verldensmusikk. På svenska Rikskonserter presenterar man Sten Sandahls fina samlingar med musik från bl.a. Vietnam och slår flera slag för svensk folkmusik.
De flesta utställarna är europeiska konsertarrangörer som oftast presenterar sina utomeuropeiska produkter inför festivalsäsongerna 2004-5. Den iberiska halvön är starkt representerad med det senaste inom fado och baskisk, katalansk och galisisk folkfusion. Fransmännen har ett brett utbud av musik från nuvarande och tidigare kolonier i Indiska Oceanen. Den lilla ön Reunion med sina 60.000 invånare har ett förvånansvärt rikt utbud av egna rytmer uppblandade med internationella influenser. Det mest exotiska utställaren är enligt min mening regnskogsfestivalen på Borneo som delar ut ett färgrikt turistpaket inklusive keps och nyckelringar. Från Spanien finns det olivolja och musmattor och så förstås skivor i massor av de mest skiftande slag.
I den röda hallen brevid är det mera enhetligt stilfullt. Där äger den tredje flamencomässan rum och dörrarna står åxå öppna för Womex. Kvinnor i vita dresser och svarta hattar bjuder på drycker från Jerez när man kommer in i det av klänningar, skor och tyger fyllda första stora rummet. I de andra rummen finns det sedan turistbroschyrer och flere bås med gitarrer, kastanjetter och slagverkslådan cajón. I den övriga delen av byggnaden som tidigare även varit tillhåll för ett av EUs toppmöten pågår konferenser, filmförevisningar och flamencokonserter. I stora auditoriet Sala Andalus samlas på eftermiddagen de flesta deltagarna för att kolla in Ojos de Brujo som påstås fått sitt genombrott vid Womex i Essen ifjol. Konserten uppfyller de flesta förväntningarna. Tillsammans med La Fabrica de Colores visuella ljus- och bildshow visar Barcelona-gruppen att det går att kombinera ursprung med ny teknik till en rörande helhet med politisk udd och en spännande ljudvärld där tre perkussionister sittande på sina cajónes målar upp en ljudvägg tillsammans med en scratchare med både taktfasta och solistiska spanska gitarrer. In i förgrunden stampar sedan en flamencoklädd tjej in och sist kommer sångerskan med sin moderna zigenarlook och burrigt stretigt hår. Gruppen hettar upp innan de tar sig till festivalspelningar i Sverige och Norge. I satsade Jaana-Maria Jukkara från det globala världsmusikcentret på Savina Yanatou och Salif Keita till Etnosoi-festivalen 6-9.11.
Många är här för att boka artister och Ojos de Brujo har redan nått ut. Ken Day som står bakom gruppens Nordenturné tar in spännande akter till bl.a. festivalen Urkult och till Södra teatern i Stockholm. Han ser WOMEX som sitt årliga vattenhål. I år kan han erbjuda andra Ellika Frisell och Solo Cissokho som tack vara en nominering till BBCs musikpris ifjol väckt stort intresse utomlands. Den enda nordiska representanten bland de 33 grupper från 27 länder som kvällstid uppträder i det av segelduk täckta Palenque i en annan del av staden är svenska Bazar Blå, som enligt Day gjort mycket väl ifrån sig trots de lite bristfälliga arrangemangen med tre scener som läckte över till varandra. På avstånd var det akustiskt svårt att få en någorlunda uppfattning av artisteriet. Det var bäst att stå rakt nära framför scenen.
Efter snacket med Ken Day i kafeterian styrdes stegen mot det bås där Freemuse fanns. Ole Reitov var på plats och kunde erbjuda skjuts intill stan! I bilen berättade han om sina farhågor för att Amal Mulrus inte skulle få tillräckligt stor publik. - Får hoppas att det blir fler än 20, annars är det trist för en artist att uppträda i en stor sal. Mulrus skulle avsluta WOMEX på söndagen efter att Freemuse tilldelats sitt pris, sin statyett, sin uppskattning från WOMEX. Medborgarorganisationen Freemuse fick alltså det pris som Womex delar ut som uppskattning för föreningens arbete med att kartlägga och informera om den censur (och självcensur) som förekommer mot artister globalt. Statyetten är en kopia på en 5000-årig mesopotamisk gudinna. Svenskan Marie Korpe leder organisationen som grundades 1998 från ett kontor i Köpenhamn tillsammans med Jim Q. Holm och halvtidsanställde webmastern Johannes Skjelbo. Webben är viktig, för via den har Freemuse publicerat sina hittills fyra rapporter om censurläget i Afganistan (under talibanerna), i Rumänien (för zigenare), Zimbabwe (under Mugabe) och Pakistan. På hemsidan ger man också info om annat aktuellt. För tillfället har kubanske rockaren Gorki Luis Águila Carrasco blivit utsatt för en skenrättegång. Freemuse uppmanar folk att skriva petitioner till makthavarna och påpeka missförhållanden. Men man vill inte bli ett Amnesty med lokalkontor. Man funderar på framtiden och tror att det finns mycket att göra inom den akademiska världen. Flera av de grundande medlemmarna som t.ex. Krister Malm har sina säten på universitet och det ger organisationen extra kraft. Man har arkiv och forskningsprojekt som går att följa på: www.freemuse.org
Womex-priset utgörs av äran, men Womex har också initierat grundandet av en stiftelse som i framtiden skall möjliggöra att demokratiska musikprojekt vid behov kan få ekonomiskt stöd. Womex-statyetten har tidigare delats ut fyra gånger. Till männen bakom Cubaboomens Buena Vista Social Club Juan De Marcos och Nick Gold, till sydafrikanska Mahotella Queens, postumt till pakistanske qawwalisångaren Nusrat Fateh Ali Khan och ifjol till den armeniske duduk-mästaren Djivan Gasparyan.
Murkus tilläts inte uppträda på Palenque och kanske lika bra det, för intimiteten försvann lätt där ute i kvällskylan. Men visst bjöds det på underbar musik, men kanske mer på ett MTV-sätt såsom Akbar Borokowsky uttryckte det på den avslutande presskonferensen. Arrangemangen löpte annars bra, tiderna höll. Världsmusiken som blev ett varumärke 1987 i London hade samlat 200 till den första Womexmässan. På tio år har stammen som chiefen uttryckte det utökats med 1000%. Av de 33 akterna hann jag uppleva 17. Bara Bebo Valdes, som skulle ha uppträtt, hade i sista stund tackat nej till ett 45-minuters showcase som trott var för inbjudna. När han slutligen fick reda på att mini-konserterna på Palenque var öppna för allmänheten och gaget inte avtalat på de premisserna hoppade han av. Han gjorde enliga lokalpressen dock en slutsåld lyckad föreställning med andalusiske Diego "El Cigala" på stora Lorca-teatern dagen efter. Andra problem som uppkommit var att de spanska myndigheterna inte beviljat visum till mässdelegater från Cuba, Pakistan, Ryssland. Inte något som befrämjar fritt musikaliskt uttryck, mer det välde som terroristskräcken väcker.
Alla s.k. showcase fanns det inte heller möjlighet att uppleva i sin helhet då flera var simultana. Malouma från Mauretanien slog Yusa från Cuba. Brasilien, Latinamerika och Iberiska halvön var väl företrädda men det intressantaste för mig var de afrikanska och asiatiska artisterna, och främst då de från Mellanöstern. Manecas Costa från Guinea Bissau, Manou Gallo från Elfenbenskusten och Majid Beckas från Marocko behövde inte tävla med någon på centrala scenen. Sidi Goma från Gujrat i Indien kändes bättre än spansk-kubanska Amparanoia. Tinarewen från Mali med sin elektrifierade ökenblues var visuellt spännande med sina svarta schalar och sina av vitt tyg betäckta huvuden och kroppar, och så: elgitarr på magen. Men tio minuter av deras enkla kamelblues räckte för på andra scenen stod den av Karl Seglem dagen tidigare omtalade Gilad Atzmon & Orient House Ensemble, en israelsisk man som efter genomgången 3-årig värnplikt gick i frivillig exil för att slutligen basera sig i London. Rumäner och engelsmän blev hans kompanjoner i en ensemble med en nästan obeskrivlig mix av klassisk jazz, kletzmer och schlager.
Klarinettisten och saxofonisten Atzmon har klart tagit avstånd från hemlandets hetspolitik och stöder öppet palestiniernas kamp, men inte bara den. Hans inleder följande stycke efter den ekvilibristiska berg- och dalbana till kletzmergrundad musik som jag kommer in i med att säga att han "skall spela en amerikansk klassiker så vackert att dom (amerikanerna) slutar döda andra". Och så drar han igång en ytterst känslosam My Funny Valentine som snart går över till värsta Coltrane-free och vidare via Balkan till Lili Marleen. Helt begeistrad av hans hopp och sväng går det inte annat än att bara bryta ut i ett brett dollargrin. Bandet är följsamt men också individuellt. En riktig höjdpunkt! Danska världsmusikern Dalia Faitelson med israelisk bakgrund tycker dock att han bara showar och inte fattar vad han vill säga med sin musik. Eller hon fattar inte. Jag tror att han medvetet vet.
Det är inte lätt att vara medveten artist i Mellanöstern och Amal Murkus vet det. Hon är en palestinier som bor i Israel. Hon vill främja sitt kulturella arv, förverkliga sina drömmar både på ett personligt såväl som ett konstnärligt plan. Trots att hon måste leva med dubbel identitet i Israel vill hon inte arbeta för att länder ockuperas, att krig, att våld, att mänskliga rättigheter även för kvinnor, barn och arbetare eller sexuell identitet skymfas. Hon vill skapa konst, vara kreativ trots de svårigheter som hennes folk nu får stå ut med. Så skriver hon i ett intentions-brev till sina europeiska förmedlare. Hoh inleder sitt framträdande som sista artist på WOMEX 2003 i Sala Andalus (som trots Reitovs farhågor är välfyllt) med en a cappela med stark känslosam röst byggs det broar till åhörarna. Trots att språket är arabiska. När hon i sina mellanspikar berättar om vad sångerna innehåller, att texterna är hennes egna, men också av de poeter som anses stora bland palestinier, då förstår man ännu mer hennes läge. Hon säger att hon har en dröm, - "kanske vi konstnärer har mer drömmar än andra"- , om att all utsatthet skall belönas, att man kan leva i fred i Palestina och att all död haft någon betydelse. Hon förmedlar sin dröm så att en stor stark man börjar gråta.
När jag tar mig ut till busshållplatsen sitter en leende man där och väntar. Han kommenterar att jag köpt en cajón, och att han även funderat på det. Han har också fått en kick, en flamenco-upplevelse. Hade hört Concha Vargas de Lebrijo och äntligen kommit in i, förstått, det som kallas duende, zigenarens motsvarighet till det afroamerikanen kallar blues. Vi dras in i ett intensivt samtal om vad vi upplevt och kommer in på minoriteter. Han är engelsman och har flyttat till Wales. Någonstans i minnet säger det mig att han är JP Freeman - Ravi - som jag träffade på WOMEX i Stockholm 1998. Och det stämmer. Det kommer fram när han säger att Gjallarhorn är det enda finska band han känner till från då och överhuvudtaget, och att de fortfarande håller kontakt. Han är en av dem i den womex-stam Akbar Borkowsky talat om på presskonferensen. En stam som samlas årligen och växer. Och i det kollektiva medvetandet finns även Gjallarhorn med. När jag stiger av bussen räcker mig Ravi sin promo-demo-cd: The Afro Brazilian Project - Resor med en afrikansk kora i Brasilien.
Tom Eckerman (text)
Riitta Eckerman (foto)
80s
It ain't too much men ändå känns det som om ögonen snart snurrar runt i huvudet till förtret för sig själv. Nåmenväl, kort redogörelse för dagar med skärpning - vaknade och missade tåget 8.28 och nästa och hamnade sen in i klara konflikter, men... oj så det snurrar, var var jag?? Det blir bara värre! Satt av buss och möte. Fick igenom förslag om nya / andra skolningsförsök. Usch vad jag är trött, nästan allt ramlar samman, tyvärr så kan det gå osv. Jo jo man väntar på nånslags reaktion trots att det rullar. Ögonen, nästa gnugga tänder snabbt och sjunka in i... /88
Kommentarer
Skicka en kommentar