NOV 19 Latinindio 90
 |
Natten är lång och dagen är skum. Inte mycket ljus idag, så man får ta till konstgjort. |
Idag får mamma en TV. Vi väntar på att man skall ringa från Kurts och berätta att man är på gång. Dom skall komma hit hem också och ställa in kanalerna. Bäst att städa upp lite innan.
Katten ligger avslagen och har bara lust att gosa på mig, men det kan inte accepteras alltför länge. Måste göra annat. Kanske hämta madrasser på Neptunigatan, kolla upp kortet där och få lite motion.
Ikväll blir det redigeringskurs. Jag har laddat över fotografier och filmer på den formaterade hårdskivan. Får se om det funkar på Uncan. Efter det möte på Adlon, eller skall vi säga nordisk träff, med Maria T från Köpenhamn. Och på torsdag kommer Haagendahl, och imorgon blir det väl Bolles film då.
Det dyker upp saker att göra. När var det nåt på Sjöfartsmuseet? Måste kolla Nipås hemsida. Det var ju Carsten Jensen som skulle komma hit. Borde kanske hitta den gamla artikeln om ett tidigare besök från Marstal. Recepten hittade jag så då måste det skaffas mer Lamictal. Det var på torsdag som det var program på Sjöfartsmuséet. Borde man skaffa biljett?
Välkomna till det första i en serie program som jag valt att kalla Latinindiopilen, på jakt efter musik i Peru och Ecuador.
Latin för att vi befinner oss i latinamerika.
Indio för att vi så småningom kommer att träffa på ursprungs-befolkningen, indianerna.
Pilen för att vi är på jakt.
I arsenalen har vi stora öron, stor nyfikenhet och tyvärr ganska så små kunskaper i spanska, kunskaper som kan vara nog så bra att ha om man skall träffa rätt när villebrådet lätt slinker sin väg.
Serien kunde väl också heta Latinindiofilen för vi kommer att röra oss en hel del på gator och vägar, och musik det är ju känsla det, feel the beat.
Den första musiken vi stötte på på peruansk mark kom faktiskt från Venezuela, han som sjöng om taxichaffisen med artistnamnet Luiz var Franco de Vita, en av de mer populära romantikerna på kontinenten. Låten om Luiz hördes rätt tätt i etern...
Den långa flygfärden över Atlanten kräver vila vid hav, pool eller säng men redan efter ett dygn börjar nyfikenheten dra så mycket i nerverna att det är dags att ge sig ut på stan, ut från den lugna förstadstillvaron i konstnärernas Barranco, ner mot Limas, som det hette i hotellreklamen "förorenade centrum", eller kanske besmittade om man vill tolka "contaminated" så... Halvvägs ner mot downtown ligger den moderna medelklass-stadsdelen Miraflores som för en europé känns lite bekant, modern kommers och ett gatuliv som i stort inte skiljer sig så mycket från det man är van vid här hemmifrån även om det ju finns både ett och annat som både förvånar och förskräcker:
På vägen in mot affärscentret står ett antal unga män och viftar med kalkylatorer, elektroniska räkneapparater, och jag tänker i mitt stilla sinne att allt försöker dom sälja på gatan också, man kan ju förstå att dom försöker med inhemskt krimskrams åt turisterna, men kalkylatorer, dom får vi ju nästan gratis själva, och att de är så många som försöker sälja... inte förrän efter ett bra tag förstod jag att killarna var valutaväxlare, det var det magiska ordet dolares och sedelbuntarna i handen som slutligen fick det att koppla i skallen, det jag läst om att växla på gatan...man kan ju alltid skylla på att man led av jetlag ännu...
Efter ett tag fick jag syn på den första skivbutiken och begav mig med beslutsamma steg dit men saktade in på stegen när jag såg att det stod en vakt med k-pist i dörren. När han inte gjorde några tecken på att försöka stoppa mig slank jag in i affären, lite olustig till mods nog...
Mest fanns det kläder i butiken men bakom en disk vid ingången stod en lite frånvarande ung dam och flyttade på kassetter. Jag frågade på knagglig spanska vad som var mest populärt i Peru just nu och hon kom med en motfråga. Gällde det romanticas, tropicales, rock, balladas, parablas och en hel massa annat som jag inte uppfattade eller förstod. Jag klämde till med att det skulle vara nåt modernt peruanskt och hon raddade upp en hel del på disken. Det mesta hade flickor i baddräkt på omslaget, det gällde att lyssna sig fram. Till slut bestämde jag mig för A parrandear con Freddy Roland y su gran orquestra.
@ Freddy Roland y...: Parranda 10'43"
Ett potpurri med de populäraste låtarna i Peru i fjol inköpt på nyårsafton i Miraflores i en kombinerad musik och klädbutik på huvudstråket där det började dra ihop sig till nyår. Polisen for omkring och plockade upp raketförsäljare, kollade licenser och identitet....
Freddy Roland ja, han verkar var nåt av Perus James Last, nån som gör versioner av andras hits, buntar ihop dem i lämpliga sjok och slänger till och med in en gammal slagdänga som Las pelotas de Vevey som inte alls ligger så långt borta från det tyska som James Last står för. Kassetten som vi hör heter Parrandear vol. 70 så Freddy har varit med ett bra tag. Orkestern består av 8 musiker och tre sångare, två manliga och så en kvinnlig som visar sina läckra lår på ett av de tre lite suddiga små foton som pryder omslaget.
Det var alltså en lite lättsam inledning på jakten efter peruansk musik och det skulle faktiskt ta ett litet tag ännu innan vi skulle få korn på nåt mera djupt peruanskt... Den peruanska verkligheten däremot fanns där allt starkare för varje minut. På nyårsdan hade vi redan hunnit få bekanta, Sandro från Schweiz och Keyko från Japan, som hade råkat ut för Peru på så sätt att de blivit av med sin packning på ett illvilligt och listigt sätt på buss-stationen i Chiclayo ett dygn efter att de kommit in i Peru efter att ha kommit från Ecuador. De hade varit ute på resa i 9 månader utan att tidigare ha haft liknande besvär....Vi strålade samman i telefonkön på hotellet och drog så småningom ner på stan tillsammans i en fullpackad, fullpackad sa jag, buss. Det var en lång resa i sig, det var nyårsdag, flödande varmt. När vi steg av nånstans nära centrum för att kolla läget så var det läge för frukost för Sandro och Keyko och de köpte nåt hotdog-liknande på en bar vid gatan och började mumsa. Efter att Keyko hunnit ta två tuggor var en gatpojke blixtsnabbt framme, hoppade upp och snappade åt sig korven och kilade sin väg.
En alldeles tillräcklig varning om att VI inte befann oss på VÅR mammas gata längre och att det gällde att se upp ännu mer, spänna sig några grader till, tyvärr....
@ Billo's Caracas Boys: Odio los lunes 2'50"
Det är måndag, Lunes, men också nyårsdag. Billos's Caracas Boys från Venezuela hatar måndagar. I Limas centrum vid tvåtiden på eftermiddagen är värmen tryckande, allt går i ultrarapid, samtidigt som det går undan och svänger, gungar. En man lägger av en präktig stråle spyor över trottoaren. En riktig fors... på nyårsdan.
På Limas centrala torg, Plaza de Armas, är läget dött, en polisbil som i sin fönsterlöshet mer liknar ett större militärfordon talar sitt tydliga språk: här är det i mångt och mycket vapenmakt som gäller...
På gågatan Union som går från Plaza de Armas till Plaza San Martin säljer ynglingar piratkassetter och när man frågar dem vad som är bra, vad som är bäst slår de på full volym och spelar luftgitarr så att luften skakar.
@ Miki Gonzales (radiokassett)
Miki Gonzales Limas värsta rockare dammar av stan på en dålig piratkopia.
I Lima finns det även en hel del finländare och en av dem träffade jag för att få hjälp med att få grepp om hur det egentligen står till med landet och vad man bör göra och vad man bör undvika.
När jag frågade henne vem Perus Juice Leskinen var kunde hon dock inte hjälpa, intresserade inte sig för sånt. Ändå ledde hon in mig på ett musikaliskt spår när hon berättade om sitt livs första tjurfäktning. Det var i november och trots att hon på förhand var tveksam till det hela och tvivlade på att hon skulle gilla det så var upplevelsen positiv. Det som gjorde den åtta timmar långa tillställningen extra njutbar var att en av Perus ledande sångare, Zambo Cavero, hade suttit några rader bakom dem tillsammans med en gitarrspelande kompis och de avfyrade stark sång mellan verserna. Jag blev naturligtvis intresserad, spetsade öronen och lade namnet på minnet, Zambo Cavero. På väg tillbaka till hotellet i Barranco stack jag mig in på skivaffären La discoteca i Miraflores och bad att få lyssna till Cavero:
@ Zambo Cavero: La comadre cocoliche 3'00"
Zambo Cavero, Zambo med Z, en stor svart man med mäktig röst i nåt som visade sig vara rätt typiskt peruanskt, festejo, en musikstil som utövas av många svarta slavättlingar i Perus kustområden.
Musiken är rytmisk och framförs oftast till en gitarr som kör basgångar och nånslags rytminstrument, t.ex. en låda av faner med resonanshål på botten som ger ifrån sig ett slags rasslande sound.
Kassetten som låten La comadre cocoliche kommer ifrån heter ”Siguen festejando juntos” och den har Cavero gjort tillsammans med en annan förgrundsgestalt inom festejon, Oscar Aviles. Kassettens underrubrik lyder: !Musica Negra Peruana! lo que juventud criolla quire bailar, d.v.s. svart peruansk musik, den som kreolungdomen gillar att dansa till.
Samtidigt som jag inhandlade Zambo Caveros festejo-musik lyckades den ivrige försäljaren övertala mig att också höra på indianmusik, folklore från bergen. Dit hade vi faktiskt tänkt ge oss av, men nu var vi inte längre så säkra på om det var så förnuftigt att ge sig av dit upp med tanke på de uppgifter och rykten som spreds om terroristernas senaste aktiviteter där. Men att musiken lockar, det är det inget tvivel om.
@ Los Uros: Mi raza 4'00"
Gruppen Los Uros med låten Mi raza som kommer från departementet Puno vid Titicacasjön i sydöstra Peru, ett av de ställen jag absolut ville besöka trots att man måste akta sig för malaria och Sendero Luminoso, den maoistiska gerillan....
I Lima Times, en engelskspråkig veckotidning som jag inhandlade på nyårsdan stod följande att läsa: (med metallisk nyhetsröst)
Turister mördade i Ayacucho: Vivienne Joy Harbour, 26, från Hamilton på Nya Zealand och Paul Linsdell, 25, från Melbourne i Australien, hittades den 25 november döda av lokalbefolkningen ungefär 50 km utanför Puquio. De var på väg genom södra Peru mot Bolivia. Ett vittne sade att kropparna lemlästats och att ett plakat som fördömde kapitalister hittats i närheten. Även om undersökningar iståndsatts så tvivlar man på att förövarna kommer att kunna tillfångatas.
Sendero Luminoso som verkat aktivt i 10 år uppe i bergen utpekas inte direkt som skyldiga men nämns i artikeln för att de just innan dådet utlyst en beväpnad strejk i Puquio. På en annan plats i tidningen står det att Sendero Luminoso har cirka 5 000 medlemmar och att de står som ansvariga för merparten av de 17 000 mord som begåtts uppe i bergen på 80-talet. Under senare tid har verksamheten trappats upp och fler departement klassifiseras som farliga för resenärer av de utländska beskickningarna i Lima.
Lindell och Barbour som börjat sin sydamerikanska odyssé i maj i Mexico hade innan de kom till Peru besökt Brasilien. De reste långsamt, åkte lokaltrafik mot Cuzco och Puno... alltså samma väg som vi, min hustru och jag, tänkt ta...
Tog buss 417 upp i bergen. Halvvägs till Teide. Till Vilaflor genom hårnålskurvor. Upp i kylan, ner igen. En lång dag efter gårdagens istid. På kvällen gick jag genom Vingslag om Peru och Ecuador.
Hur gör man, för att få sin egen tid och inte bara slingra med i ett massivt ordflöde. Där man dessutom skall svara på frågor emellanåt, samtidigt som man kör vägen fram i trängsel. Verkar bli svårare och svårare att kunna koncentrera sig på mer än ensak. Sägs lida av Aspberger. Var till Sarasota och istället för att gå runt runt så skulle det ätas och drickas. Isteét smakade inget bra. Herregud ändå.
Figurerar jag ännu i ditt liv? Jo ännu. Men grodfilmen kom inte fram, den ligger där och snurrar i telefonen. Tar upp lagringsutrymme. Grodfilmen från Grelsby. Och Joe Cocker fortsätter med att sjunga Dylan, Just like a woman. Och här sitter jag på bokmässa och försöker få bokstäver att rada upp sig. Bedrövligt att lämna katten ute i natten och själv sjunka in i dimmornas Highland Way. Tiden sjunker undan. Uppgörelser görs upp. Otvivelaktig figur. Tvivel. Joe.
Så trött Du måste vara. Det kommer efterpå. Det har kommit nu. Men jag har mitt katt, min säng. Min whiskey och min musik. Går på bio, ser Petzolds Phoenix och vrider mig lite tröttsamt. Kanske det var ölen före som fick mig slapp. Bolle hade missat exakt tidpunkt. Skrev på FB att det var 18.00. När jag kom till Savoy satt han och syrran hans där och konstaterade att han skrivit fel. Och caféet var stängt. Men vi gick till Tuija på Metropol. Tjaha jaha. Dom tog vin som hälldes i ymnigt. Jag tog en Stallhagen. Sa att jag flyttar till Köpenhamn, jaha. En Cole Porter-sång spelades på Phoenix; Nacht und Tag. Och Kurt Weill hade visst skrivit den....
Sätter mig vid datorn och undrar varför det inte löper på som det gjorde i mina tankar innan jag satte mig.
Och jag tänker på Julia Holter. Ett namn som dykt upp i Uncut de senaste åren. Konsumerar. Köper tidningen på City-Livs, City-Tipset, Dylan på framsidan. Av alla nya artister på skivan med det nyaste så var inget bekant... Eller var War on Drugs med?
Köpte dammborstar före det, och dunkudde. Och var och tittade på Obscuras fotoutställning. Dom hade valt ut skäggstråna i vasken. Denna osäkerhet. Men jag orkade upp i morse igen och blev pratsam vid samtalet och kände mig effektiv och redde upp, skrev och lade på minnet. Köpte Opamox och var på kaffe till Trobergshemmet. Beställde tid på Decorus, ansiktsskötsel.
Och så förföll jag till en Ostburgarmeny på Hes.
Förflackade tankar om att inte gå tillbaka nästa år. Inte efter sommaren iaf. Eller.
Snart dags att klä om för onsdagslöpning.
Och ikväll kommer Kobra. Jag kan ta mig en öl eller två också. Men gäspar gör jag redan nu.
2013 Skumt
Natten är lång och på dagen är det skumt ute.
Inte mycket ljus idag, så man får ta till konstgjort.
Idag får mamma en TV.
Väntar på att man skall ringa från Kurts och berätta att man är på gång.
Dom skall komma hit hem också och ställa in kanalerna.
Är väl bäst att jag städar upp lite innan.
Katten ligger avslagen och har bara lust att gosa på mig,
men det kan inte godkännas alltför länge.
Måste göra något annat.
Kanske hämta madrasser på Neptunigatan,
kolla upp kortet där och få lite motion.
Ikväll blir det redigeringskurs och jag har laddat över fotografier och filmer på den formaterade hårdskivan.
Får se om det funkar på Uncan.
Efter det möte på Adlon,
eller skall vi säga nordisk träff med Maria T från Köpenhamn.
Och på torsdag kommer Haagendahl, och imorgon blir det väl Bolles film då.
Det dyker upp saker att göra.
Ja när var det nåt på Sjöfartsmuseet?
Måste kolla Nipås hemsida.
Det var ju Carsten Jensen som skulle komma hit.
Borde kanske hitta den gamla artikeln om ett tidigare besök från Marstal.
Och recepten hittade jag så jag måste skaffa mer Lamictal.
På torsdag var programmet på Sjöfartsmuséet.
Borde man skaffa biljett.
2012 Ännu en måndag.
Kroppen värker efter vad jag utsatt den för den senaste 5 dagarna, två brakfyllor och 3 dagar av böjande hit och dit, när lägenheten på Neptunigatan skall städas och målas.Vita stänk på ansikte, bågar och fingrar.
Och jag tvingar mig till aktivitet.
Det skall skrivas varje dag, och då gör jag väl det, medan tvättmaskinen rullar runt och Metal Evolution är på kommande. Och skall väl försöka komma vidare i Fvonk efter att ha legat lågt på läsfronten.
Har inte funnits utrymme riktigt för det. Kunde ju ha läst vidare igår natt eftersom jag ändå inte somnade,
innan jag steg upp och åt, och tog en Triptyl och släppte ut katten. Då var väl uret över 3.
Klockorna har stannat både i köket och på Neptunigatan där det dessutom är sommartid. Nu är det målat en gång och andra omgången är imorgon.
Det skall tagas beslut om kakling, färger och egna önskemål. Ingen annans. Där står jag still. För Saied kommer inte med några förslag. Han är väl som jag. Imorgon skulle han komma och hälsa på mor.
Idag var jag dit med ögondroppar direkt från målningen. Orkade stanna 3kvart, kanske. Läste högt ur TÅ vad Eivor skrivit om Cyrano. Det var en relatering av innehållet mest, med positiv yttring på slutet.
Lake Tahoe med Kate Bush klinkar på i bakgrunden, i lurarna. Den har jag inte hört så mycket på ännu. Men hon bygger upp magiska landskap och har sin egen aura, Kate.
Helt nöjd kan man vara med denna lördag även om inget hänt på gradu-fronten. Vaknade av att John sa att han behövde en sax, så jag steg upp, lagade gröt, bar ut mattorna, for till Renlund och köpte sandpapper så att vi kunde slipa bort betsen från skåpet i köket. Det blev gjort. Var sen och fixade så att loppmarknadsattiraljerna från Himmelsbergsvägen kom till Pohjolagatan 3-5. Fortsatte sen med att städa och köpte mat för närmare 200 mk trots att jag tyckte att vi inte fick nåt för en sån summa. Orkade även ut på en lång länk, men det tar emot ju mer sällan det blir gjort. Kallt var det dessutom och det var skönt att springa direkt in i bastun. Kvällen har gått åt till att titta på TV sedan John lades med Kapitel 18 ur ”Sent i november”. Skönt att den snart är slut. För högtflygande och irrationell att överföra åt en sexåring…
Borde kanske fundera ut en ansökan om bostaden på Pohjolagatan 3-5 nu. Riitta tittar på TV och det stör. Tränger hit in till köket. Replikerna från den finska filmen om mordet på Carlo som ville bli världens bästa skidåkare. /87
Det gäller att jobba på, men ändå att koppla av så det finns något att jobba för. Var ut på en promenad i ett till en början snöfritt Kottby, det verkade så, men på bakgårdarna låg det snö. Det kyler till igen. Jobbet på biblioteket känns meningslöst, jag orkar inte ta mig över låtsaströskeln ens. När jag spänner mig och försöker vara rolig: säger Tipu Tupuna och svänger mig då ligger ångesten på lur. Marita Lindqvist ringde och sa att ”Kukka kumminkin” var ett missförstånd, får se vad det nu leder till. När jag kom hem var Riitta upprörd över att jag inte köpt något att äta. Jag hade ju diskat och jobbat på annat sätt men lämnat den flanken öppen, puhuh.
Det lider mot weekend, vad det nu innebär, är det därför jag känner mig så här sliten och rastlöst apatisk. Jag låg framför TVn resten av kvällen, såg en pjäs om Zimbabwe, TV-nytt och propagandafilm från Nazi-Tyskland. Imorgon är det sagotimme igen, vi kryper oss genom hösten. Är inne på sluttampen redan men än är det inte slut, mycket återstår att göra innan den ”verkliga” apatin slår till sin vana trogen, troligtvis. /88
Katten ligger avslagen och har bara lust att gosa på mig, men det kan inte accepteras alltför länge. Måste göra annat. Kanske hämta madrasser på Neptunigatan, kolla upp kortet där och få lite motion.
Ikväll blir det redigeringskurs. Jag har laddat över fotografier och filmer på den formaterade hårdskivan. Får se om det funkar på Uncan. Efter det möte på Adlon, eller skall vi säga nordisk träff, med Maria T från Köpenhamn. Och på torsdag kommer Haagendahl, och imorgon blir det väl Bolles film då.
Det dyker upp saker att göra. När var det nåt på Sjöfartsmuseet? Måste kolla Nipås hemsida. Det var ju Carsten Jensen som skulle komma hit. Borde kanske hitta den gamla artikeln om ett tidigare besök från Marstal. Recepten hittade jag så då måste det skaffas mer Lamictal. Det var på torsdag som det var program på Sjöfartsmuséet. Borde man skaffa biljett?
LATININDIOPILEN 1990
På jakt efter musik i Peru och Ecuador 1
@ Rumillajta: Condor
Stålfågeln har landat i Peru, på Limas flygfält och det är tid att ge sig ut på jakt efter musik på en främmande kontinent.
Det är det förra årtiondets nästsista morgon (30.12.1989) och i flygterminalen väntar hajarna som vanligt på byte, på den lättlurade och utpumpade turisten... det gäller att följa en plan när man stigit ur planet, handla resolut, bestämt och målmedvetet trots att man är omtumlad av en lång resa och dessutom lite skärrad över alla rykten om landets farlighet: "det farligaste i Sydamerika just nu".
Som tur är kan man beställa hotell innan man stiger ut ur internationella inkomsthallen, innan man skall konfronteras med tröttsamma typer som tjattrar om hotell, taxi, dollar och guvetvad. Man låtsas veta vart man är på väg och stegar för egen maskin ut mot en rad med taxin efter att ha växlat en 100 $ check till över en miljon intis som genant putar och bränner i byxfickan. I släptåg har man ett antal hjälpvilliga bärare som pockar på uppmärksamhet. När de börjar rycka i resväskan får man fräsa till lite extra.
Efter några hastiga farsaktiga förhandlingar accepteras ett alltför högt pris för en tur genom Lima mot Barranco en bit utanför stan på andra sidan. Det gäller att snabbt ta sig ur den fälla flygfältet kan vara och begreppet "ett alltför högt pris" är relativt, ca 3 ggr billigare än Hfrs.
Sen är det bara att sätta sig ner, slå sig till rätta i baksätet på den amerikanska bilen, ratta in i rätta filen på Avenida Edgar Faucett, slå på radion och susa iväg.
@ Franco de Vita: Luiz (radion) 4'40"+ snack 20"+ reklam20"
@ Rumillajta: Condor
Stålfågeln har landat i Peru, på Limas flygfält och det är tid att ge sig ut på jakt efter musik på en främmande kontinent.
Det är det förra årtiondets nästsista morgon (30.12.1989) och i flygterminalen väntar hajarna som vanligt på byte, på den lättlurade och utpumpade turisten... det gäller att följa en plan när man stigit ur planet, handla resolut, bestämt och målmedvetet trots att man är omtumlad av en lång resa och dessutom lite skärrad över alla rykten om landets farlighet: "det farligaste i Sydamerika just nu".
Som tur är kan man beställa hotell innan man stiger ut ur internationella inkomsthallen, innan man skall konfronteras med tröttsamma typer som tjattrar om hotell, taxi, dollar och guvetvad. Man låtsas veta vart man är på väg och stegar för egen maskin ut mot en rad med taxin efter att ha växlat en 100 $ check till över en miljon intis som genant putar och bränner i byxfickan. I släptåg har man ett antal hjälpvilliga bärare som pockar på uppmärksamhet. När de börjar rycka i resväskan får man fräsa till lite extra.
Efter några hastiga farsaktiga förhandlingar accepteras ett alltför högt pris för en tur genom Lima mot Barranco en bit utanför stan på andra sidan. Det gäller att snabbt ta sig ur den fälla flygfältet kan vara och begreppet "ett alltför högt pris" är relativt, ca 3 ggr billigare än Hfrs.
Sen är det bara att sätta sig ner, slå sig till rätta i baksätet på den amerikanska bilen, ratta in i rätta filen på Avenida Edgar Faucett, slå på radion och susa iväg.
@ Franco de Vita: Luiz (radion) 4'40"+ snack 20"+ reklam20"
Välkomna till det första i en serie program som jag valt att kalla Latinindiopilen, på jakt efter musik i Peru och Ecuador.
Latin för att vi befinner oss i latinamerika.
Indio för att vi så småningom kommer att träffa på ursprungs-befolkningen, indianerna.
Pilen för att vi är på jakt.
I arsenalen har vi stora öron, stor nyfikenhet och tyvärr ganska så små kunskaper i spanska, kunskaper som kan vara nog så bra att ha om man skall träffa rätt när villebrådet lätt slinker sin väg.
Serien kunde väl också heta Latinindiofilen för vi kommer att röra oss en hel del på gator och vägar, och musik det är ju känsla det, feel the beat.
Den första musiken vi stötte på på peruansk mark kom faktiskt från Venezuela, han som sjöng om taxichaffisen med artistnamnet Luiz var Franco de Vita, en av de mer populära romantikerna på kontinenten. Låten om Luiz hördes rätt tätt i etern...
Den långa flygfärden över Atlanten kräver vila vid hav, pool eller säng men redan efter ett dygn börjar nyfikenheten dra så mycket i nerverna att det är dags att ge sig ut på stan, ut från den lugna förstadstillvaron i konstnärernas Barranco, ner mot Limas, som det hette i hotellreklamen "förorenade centrum", eller kanske besmittade om man vill tolka "contaminated" så... Halvvägs ner mot downtown ligger den moderna medelklass-stadsdelen Miraflores som för en europé känns lite bekant, modern kommers och ett gatuliv som i stort inte skiljer sig så mycket från det man är van vid här hemmifrån även om det ju finns både ett och annat som både förvånar och förskräcker:
På vägen in mot affärscentret står ett antal unga män och viftar med kalkylatorer, elektroniska räkneapparater, och jag tänker i mitt stilla sinne att allt försöker dom sälja på gatan också, man kan ju förstå att dom försöker med inhemskt krimskrams åt turisterna, men kalkylatorer, dom får vi ju nästan gratis själva, och att de är så många som försöker sälja... inte förrän efter ett bra tag förstod jag att killarna var valutaväxlare, det var det magiska ordet dolares och sedelbuntarna i handen som slutligen fick det att koppla i skallen, det jag läst om att växla på gatan...man kan ju alltid skylla på att man led av jetlag ännu...
Efter ett tag fick jag syn på den första skivbutiken och begav mig med beslutsamma steg dit men saktade in på stegen när jag såg att det stod en vakt med k-pist i dörren. När han inte gjorde några tecken på att försöka stoppa mig slank jag in i affären, lite olustig till mods nog...
Mest fanns det kläder i butiken men bakom en disk vid ingången stod en lite frånvarande ung dam och flyttade på kassetter. Jag frågade på knagglig spanska vad som var mest populärt i Peru just nu och hon kom med en motfråga. Gällde det romanticas, tropicales, rock, balladas, parablas och en hel massa annat som jag inte uppfattade eller förstod. Jag klämde till med att det skulle vara nåt modernt peruanskt och hon raddade upp en hel del på disken. Det mesta hade flickor i baddräkt på omslaget, det gällde att lyssna sig fram. Till slut bestämde jag mig för A parrandear con Freddy Roland y su gran orquestra.
@ Freddy Roland y...: Parranda 10'43"
Ett potpurri med de populäraste låtarna i Peru i fjol inköpt på nyårsafton i Miraflores i en kombinerad musik och klädbutik på huvudstråket där det började dra ihop sig till nyår. Polisen for omkring och plockade upp raketförsäljare, kollade licenser och identitet....
Freddy Roland ja, han verkar var nåt av Perus James Last, nån som gör versioner av andras hits, buntar ihop dem i lämpliga sjok och slänger till och med in en gammal slagdänga som Las pelotas de Vevey som inte alls ligger så långt borta från det tyska som James Last står för. Kassetten som vi hör heter Parrandear vol. 70 så Freddy har varit med ett bra tag. Orkestern består av 8 musiker och tre sångare, två manliga och så en kvinnlig som visar sina läckra lår på ett av de tre lite suddiga små foton som pryder omslaget.
Det var alltså en lite lättsam inledning på jakten efter peruansk musik och det skulle faktiskt ta ett litet tag ännu innan vi skulle få korn på nåt mera djupt peruanskt... Den peruanska verkligheten däremot fanns där allt starkare för varje minut. På nyårsdan hade vi redan hunnit få bekanta, Sandro från Schweiz och Keyko från Japan, som hade råkat ut för Peru på så sätt att de blivit av med sin packning på ett illvilligt och listigt sätt på buss-stationen i Chiclayo ett dygn efter att de kommit in i Peru efter att ha kommit från Ecuador. De hade varit ute på resa i 9 månader utan att tidigare ha haft liknande besvär....Vi strålade samman i telefonkön på hotellet och drog så småningom ner på stan tillsammans i en fullpackad, fullpackad sa jag, buss. Det var en lång resa i sig, det var nyårsdag, flödande varmt. När vi steg av nånstans nära centrum för att kolla läget så var det läge för frukost för Sandro och Keyko och de köpte nåt hotdog-liknande på en bar vid gatan och började mumsa. Efter att Keyko hunnit ta två tuggor var en gatpojke blixtsnabbt framme, hoppade upp och snappade åt sig korven och kilade sin väg.
En alldeles tillräcklig varning om att VI inte befann oss på VÅR mammas gata längre och att det gällde att se upp ännu mer, spänna sig några grader till, tyvärr....
@ Billo's Caracas Boys: Odio los lunes 2'50"
Det är måndag, Lunes, men också nyårsdag. Billos's Caracas Boys från Venezuela hatar måndagar. I Limas centrum vid tvåtiden på eftermiddagen är värmen tryckande, allt går i ultrarapid, samtidigt som det går undan och svänger, gungar. En man lägger av en präktig stråle spyor över trottoaren. En riktig fors... på nyårsdan.
På Limas centrala torg, Plaza de Armas, är läget dött, en polisbil som i sin fönsterlöshet mer liknar ett större militärfordon talar sitt tydliga språk: här är det i mångt och mycket vapenmakt som gäller...
På gågatan Union som går från Plaza de Armas till Plaza San Martin säljer ynglingar piratkassetter och när man frågar dem vad som är bra, vad som är bäst slår de på full volym och spelar luftgitarr så att luften skakar.
@ Miki Gonzales (radiokassett)
Miki Gonzales Limas värsta rockare dammar av stan på en dålig piratkopia.
I Lima finns det även en hel del finländare och en av dem träffade jag för att få hjälp med att få grepp om hur det egentligen står till med landet och vad man bör göra och vad man bör undvika.
När jag frågade henne vem Perus Juice Leskinen var kunde hon dock inte hjälpa, intresserade inte sig för sånt. Ändå ledde hon in mig på ett musikaliskt spår när hon berättade om sitt livs första tjurfäktning. Det var i november och trots att hon på förhand var tveksam till det hela och tvivlade på att hon skulle gilla det så var upplevelsen positiv. Det som gjorde den åtta timmar långa tillställningen extra njutbar var att en av Perus ledande sångare, Zambo Cavero, hade suttit några rader bakom dem tillsammans med en gitarrspelande kompis och de avfyrade stark sång mellan verserna. Jag blev naturligtvis intresserad, spetsade öronen och lade namnet på minnet, Zambo Cavero. På väg tillbaka till hotellet i Barranco stack jag mig in på skivaffären La discoteca i Miraflores och bad att få lyssna till Cavero:
@ Zambo Cavero: La comadre cocoliche 3'00"
Zambo Cavero, Zambo med Z, en stor svart man med mäktig röst i nåt som visade sig vara rätt typiskt peruanskt, festejo, en musikstil som utövas av många svarta slavättlingar i Perus kustområden.
Musiken är rytmisk och framförs oftast till en gitarr som kör basgångar och nånslags rytminstrument, t.ex. en låda av faner med resonanshål på botten som ger ifrån sig ett slags rasslande sound.
Kassetten som låten La comadre cocoliche kommer ifrån heter ”Siguen festejando juntos” och den har Cavero gjort tillsammans med en annan förgrundsgestalt inom festejon, Oscar Aviles. Kassettens underrubrik lyder: !Musica Negra Peruana! lo que juventud criolla quire bailar, d.v.s. svart peruansk musik, den som kreolungdomen gillar att dansa till.
Samtidigt som jag inhandlade Zambo Caveros festejo-musik lyckades den ivrige försäljaren övertala mig att också höra på indianmusik, folklore från bergen. Dit hade vi faktiskt tänkt ge oss av, men nu var vi inte längre så säkra på om det var så förnuftigt att ge sig av dit upp med tanke på de uppgifter och rykten som spreds om terroristernas senaste aktiviteter där. Men att musiken lockar, det är det inget tvivel om.
@ Los Uros: Mi raza 4'00"
Gruppen Los Uros med låten Mi raza som kommer från departementet Puno vid Titicacasjön i sydöstra Peru, ett av de ställen jag absolut ville besöka trots att man måste akta sig för malaria och Sendero Luminoso, den maoistiska gerillan....
I Lima Times, en engelskspråkig veckotidning som jag inhandlade på nyårsdan stod följande att läsa: (med metallisk nyhetsröst)
Turister mördade i Ayacucho: Vivienne Joy Harbour, 26, från Hamilton på Nya Zealand och Paul Linsdell, 25, från Melbourne i Australien, hittades den 25 november döda av lokalbefolkningen ungefär 50 km utanför Puquio. De var på väg genom södra Peru mot Bolivia. Ett vittne sade att kropparna lemlästats och att ett plakat som fördömde kapitalister hittats i närheten. Även om undersökningar iståndsatts så tvivlar man på att förövarna kommer att kunna tillfångatas.
Sendero Luminoso som verkat aktivt i 10 år uppe i bergen utpekas inte direkt som skyldiga men nämns i artikeln för att de just innan dådet utlyst en beväpnad strejk i Puquio. På en annan plats i tidningen står det att Sendero Luminoso har cirka 5 000 medlemmar och att de står som ansvariga för merparten av de 17 000 mord som begåtts uppe i bergen på 80-talet. Under senare tid har verksamheten trappats upp och fler departement klassifiseras som farliga för resenärer av de utländska beskickningarna i Lima.
Lindell och Barbour som börjat sin sydamerikanska odyssé i maj i Mexico hade innan de kom till Peru besökt Brasilien. De reste långsamt, åkte lokaltrafik mot Cuzco och Puno... alltså samma väg som vi, min hustru och jag, tänkt ta...
vi beslöt oss för att ta oss norröver istället, ta bussen mot Ecuador och avvakta, se hur läget ter sig och sedan komma tillbaks till Lima om 2-4 veckor.
Men innan vi begav oss till Trujillo, Perus fjärde största stad, 600 km norröver längs kusten genom saltöknen, innan dess slank jag in på skivaffären Music Box i Miraflores och inhandlade mer festejomusik i Zambo Caveros anda, Conjunto Peru Negro och kassetten ”Son de los diablos”, djävlarnas sound. När bussen äntligen närmare två timmar försenad gav sig av från en av Limas många buss-stationer och jag surrat fast kappsäcken med järnkedja och lås i en balk i baggageutrymmet kunde man koppla av, sätta på sig hörlurarna och åka ut ur 8 miljonstaden Lima, i natten med Peru Negro i lurarna.
@ Peru Negro: Son de los diablos.
I bussen märker man att det är spänt i landet, ingen talar med varann, alla håller sig för sig själv. Eller är det bara ett nationaldrag? Alla verkar vara på sin vakt, även om det är lätt att dåsa till när busshjulen brummar fram över tvättbrädsasfalten i mörkret och allt är ett jämt oväsen. Efter ett tag stannar man för nånslags kontroll och in strömmar det indianskor med äpplen i plastpåsar, de fyller mittgången och mantrar manzanas, manzanas, manzanas, manzanas, men de får inte mycket sålt så här efter midnatt även om de sprider viss munterhet. När de gått ut igen kommer godisförsäljarna och cigarettförsäljarna och läskförsäljarna och tidningsförsäljarna...
@ Las chicas del can: Pepe
Väl framme i Trujillo går vi på Pena Turistica El Maizal men då har det redan hunnit bli fredagskväll. Manolo Calderon står för vad som kallas Animacion och det låter ungefär så här:
Vamos a cantar, vamos a bailar, bienvenudo a Pena Turistica EL Maizal, Vamos a bailar con Marco Silva y la orguestra de la ciudad en el capital de la Primavera Trujillo osv...
Men mer om penas, musikrestauranger, och Trujillo i nästa Latinindiopil.
Men innan vi begav oss till Trujillo, Perus fjärde största stad, 600 km norröver längs kusten genom saltöknen, innan dess slank jag in på skivaffären Music Box i Miraflores och inhandlade mer festejomusik i Zambo Caveros anda, Conjunto Peru Negro och kassetten ”Son de los diablos”, djävlarnas sound. När bussen äntligen närmare två timmar försenad gav sig av från en av Limas många buss-stationer och jag surrat fast kappsäcken med järnkedja och lås i en balk i baggageutrymmet kunde man koppla av, sätta på sig hörlurarna och åka ut ur 8 miljonstaden Lima, i natten med Peru Negro i lurarna.
@ Peru Negro: Son de los diablos.
I bussen märker man att det är spänt i landet, ingen talar med varann, alla håller sig för sig själv. Eller är det bara ett nationaldrag? Alla verkar vara på sin vakt, även om det är lätt att dåsa till när busshjulen brummar fram över tvättbrädsasfalten i mörkret och allt är ett jämt oväsen. Efter ett tag stannar man för nånslags kontroll och in strömmar det indianskor med äpplen i plastpåsar, de fyller mittgången och mantrar manzanas, manzanas, manzanas, manzanas, men de får inte mycket sålt så här efter midnatt även om de sprider viss munterhet. När de gått ut igen kommer godisförsäljarna och cigarettförsäljarna och läskförsäljarna och tidningsförsäljarna...
@ Las chicas del can: Pepe
Väl framme i Trujillo går vi på Pena Turistica El Maizal men då har det redan hunnit bli fredagskväll. Manolo Calderon står för vad som kallas Animacion och det låter ungefär så här:
Vamos a cantar, vamos a bailar, bienvenudo a Pena Turistica EL Maizal, Vamos a bailar con Marco Silva y la orguestra de la ciudad en el capital de la Primavera Trujillo osv...
Men mer om penas, musikrestauranger, och Trujillo i nästa Latinindiopil.
Musiken upp!
2019
Tog buss 417 upp i bergen. Halvvägs till Teide. Till Vilaflor genom hårnålskurvor. Upp i kylan, ner igen. En lång dag efter gårdagens istid. På kvällen gick jag genom Vingslag om Peru och Ecuador.
Träffar på GG på lunchen på Vreten. Berättar för Leila att vi bodde i samma hus i barndomen. Han har fyllt 70 och är på väg till Japan för sjunde gången. Varit gift med en jaopaska (!) och exxet skall med och dottern. Han pratar på han Gösta.
Och jag berättar inte att jag skrivit om mina planer om pension till kultur- och fritidschefen, nej. Men det har jag. Skrivit. Det segar sig fram.
Blandar man ihop avdelningarna på Trobergshemmet kan det bli Segskär, hä hä. Hadderian haddera.
Tittar på en dokumentär om Robert Mapplethorpe på Arenan. Homoerotik och fotografi.
Ikväll kommer Vår tid är nu. Men dessförinnan är det franska och gitarr.
Egentid
Hur gör man, för att få sin egen tid och inte bara slingra med i ett massivt ordflöde. Där man dessutom skall svara på frågor emellanåt, samtidigt som man kör vägen fram i trängsel. Verkar bli svårare och svårare att kunna koncentrera sig på mer än ensak. Sägs lida av Aspberger. Var till Sarasota och istället för att gå runt runt så skulle det ätas och drickas. Isteét smakade inget bra. Herregud ändå.
2016
Phoenix
Så trött Du måste vara. Det kommer efterpå. Det har kommit nu. Men jag har mitt katt, min säng. Min whiskey och min musik. Går på bio, ser Petzolds Phoenix och vrider mig lite tröttsamt. Kanske det var ölen före som fick mig slapp. Bolle hade missat exakt tidpunkt. Skrev på FB att det var 18.00. När jag kom till Savoy satt han och syrran hans där och konstaterade att han skrivit fel. Och caféet var stängt. Men vi gick till Tuija på Metropol. Tjaha jaha. Dom tog vin som hälldes i ymnigt. Jag tog en Stallhagen. Sa att jag flyttar till Köpenhamn, jaha. En Cole Porter-sång spelades på Phoenix; Nacht und Tag. Och Kurt Weill hade visst skrivit den....
Julia
Sätter mig vid datorn och undrar varför det inte löper på som det gjorde i mina tankar innan jag satte mig.
Och jag tänker på Julia Holter. Ett namn som dykt upp i Uncut de senaste åren. Konsumerar. Köper tidningen på City-Livs, City-Tipset, Dylan på framsidan. Av alla nya artister på skivan med det nyaste så var inget bekant... Eller var War on Drugs med?
Köpte dammborstar före det, och dunkudde. Och var och tittade på Obscuras fotoutställning. Dom hade valt ut skäggstråna i vasken. Denna osäkerhet. Men jag orkade upp i morse igen och blev pratsam vid samtalet och kände mig effektiv och redde upp, skrev och lade på minnet. Köpte Opamox och var på kaffe till Trobergshemmet. Beställde tid på Decorus, ansiktsskötsel.
Och så förföll jag till en Ostburgarmeny på Hes.
Förflackade tankar om att inte gå tillbaka nästa år. Inte efter sommaren iaf. Eller.
Snart dags att klä om för onsdagslöpning.
Och ikväll kommer Kobra. Jag kan ta mig en öl eller två också. Men gäspar gör jag redan nu.
2013 Skumt
Natten är lång och på dagen är det skumt ute.
Inte mycket ljus idag, så man får ta till konstgjort.
Idag får mamma en TV.
Väntar på att man skall ringa från Kurts och berätta att man är på gång.
Dom skall komma hit hem också och ställa in kanalerna.
Är väl bäst att jag städar upp lite innan.
Katten ligger avslagen och har bara lust att gosa på mig,
men det kan inte godkännas alltför länge.
Måste göra något annat.
Kanske hämta madrasser på Neptunigatan,
kolla upp kortet där och få lite motion.
Ikväll blir det redigeringskurs och jag har laddat över fotografier och filmer på den formaterade hårdskivan.
Får se om det funkar på Uncan.
Efter det möte på Adlon,
eller skall vi säga nordisk träff med Maria T från Köpenhamn.
Och på torsdag kommer Haagendahl, och imorgon blir det väl Bolles film då.
Det dyker upp saker att göra.
Ja när var det nåt på Sjöfartsmuseet?
Måste kolla Nipås hemsida.
Det var ju Carsten Jensen som skulle komma hit.
Borde kanske hitta den gamla artikeln om ett tidigare besök från Marstal.
Och recepten hittade jag så jag måste skaffa mer Lamictal.
På torsdag var programmet på Sjöfartsmuséet.
Borde man skaffa biljett.
2012 Ännu en måndag.
Kroppen värker efter vad jag utsatt den för den senaste 5 dagarna, två brakfyllor och 3 dagar av böjande hit och dit, när lägenheten på Neptunigatan skall städas och målas.Vita stänk på ansikte, bågar och fingrar.
Och jag tvingar mig till aktivitet.
Det skall skrivas varje dag, och då gör jag väl det, medan tvättmaskinen rullar runt och Metal Evolution är på kommande. Och skall väl försöka komma vidare i Fvonk efter att ha legat lågt på läsfronten.
Har inte funnits utrymme riktigt för det. Kunde ju ha läst vidare igår natt eftersom jag ändå inte somnade,
innan jag steg upp och åt, och tog en Triptyl och släppte ut katten. Då var väl uret över 3.
Klockorna har stannat både i köket och på Neptunigatan där det dessutom är sommartid. Nu är det målat en gång och andra omgången är imorgon.
Det skall tagas beslut om kakling, färger och egna önskemål. Ingen annans. Där står jag still. För Saied kommer inte med några förslag. Han är väl som jag. Imorgon skulle han komma och hälsa på mor.
Idag var jag dit med ögondroppar direkt från målningen. Orkade stanna 3kvart, kanske. Läste högt ur TÅ vad Eivor skrivit om Cyrano. Det var en relatering av innehållet mest, med positiv yttring på slutet.
Lake Tahoe med Kate Bush klinkar på i bakgrunden, i lurarna. Den har jag inte hört så mycket på ännu. Men hon bygger upp magiska landskap och har sin egen aura, Kate.
 |
2011 |
Fucking 80s
Helt nöjd kan man vara med denna lördag även om inget hänt på gradu-fronten. Vaknade av att John sa att han behövde en sax, så jag steg upp, lagade gröt, bar ut mattorna, for till Renlund och köpte sandpapper så att vi kunde slipa bort betsen från skåpet i köket. Det blev gjort. Var sen och fixade så att loppmarknadsattiraljerna från Himmelsbergsvägen kom till Pohjolagatan 3-5. Fortsatte sen med att städa och köpte mat för närmare 200 mk trots att jag tyckte att vi inte fick nåt för en sån summa. Orkade även ut på en lång länk, men det tar emot ju mer sällan det blir gjort. Kallt var det dessutom och det var skönt att springa direkt in i bastun. Kvällen har gått åt till att titta på TV sedan John lades med Kapitel 18 ur ”Sent i november”. Skönt att den snart är slut. För högtflygande och irrationell att överföra åt en sexåring…
Borde kanske fundera ut en ansökan om bostaden på Pohjolagatan 3-5 nu. Riitta tittar på TV och det stör. Tränger hit in till köket. Replikerna från den finska filmen om mordet på Carlo som ville bli världens bästa skidåkare. /87
Det gäller att jobba på, men ändå att koppla av så det finns något att jobba för. Var ut på en promenad i ett till en början snöfritt Kottby, det verkade så, men på bakgårdarna låg det snö. Det kyler till igen. Jobbet på biblioteket känns meningslöst, jag orkar inte ta mig över låtsaströskeln ens. När jag spänner mig och försöker vara rolig: säger Tipu Tupuna och svänger mig då ligger ångesten på lur. Marita Lindqvist ringde och sa att ”Kukka kumminkin” var ett missförstånd, får se vad det nu leder till. När jag kom hem var Riitta upprörd över att jag inte köpt något att äta. Jag hade ju diskat och jobbat på annat sätt men lämnat den flanken öppen, puhuh.
Det lider mot weekend, vad det nu innebär, är det därför jag känner mig så här sliten och rastlöst apatisk. Jag låg framför TVn resten av kvällen, såg en pjäs om Zimbabwe, TV-nytt och propagandafilm från Nazi-Tyskland. Imorgon är det sagotimme igen, vi kryper oss genom hösten. Är inne på sluttampen redan men än är det inte slut, mycket återstår att göra innan den ”verkliga” apatin slår till sin vana trogen, troligtvis. /88
Kommentarer
Skicka en kommentar