NOV 25 Löv
 |
Just Like That Bird |
Du är mitt ljus i detta mörker innan gryningen. I gatlyktans sken ser jag dig ligga bredvid mig, i mig, vi i varandra en stilla morgon i november och det är knappast bråttom någonstans. Vi kan flyta in och ut, ur och in i varandra. Det är magi, det är ovanligt, men ändå så välbekant. Det är galenskap och glädje. Bara vara tacksam. Jag som inte trodde, att jag kunde, men visst kan jag, även om det tar sin tid. Ur mörkret kan man höra skriken av orgasm på orgasm. Du väcker mig, väcker hela huset. Sen kommer gryningen med dukat bord och vi tar för oss underbart fantastiskt-
Funderade på att få tag i mina drömmar, skriva ner dem ett tag, för dom fejdar bara iväg, trots att dom ofta är bekanta. Tunghäftan och skriket som häftar sig fast i strupen.
M drömmer positiva drömmar om mig och kunde sova trots att jag låg där bredvid henne och chillade med korsord och luftig mage. Och hon frågade mig vad vi skulle göra idag då, målarna. Måla köket, tvätta skåp. Och vad göra med lägenheten då? Helst skulle jag väl vilja att mamma kunde flytta in där. Det går inte med trappan sa hon. Och jag sa att man behöver väl inte gå ut så ofta. Hon har ju inte varit ut på flere månader nu heller.
Får väl ge mig av när jag lyssnat lite mer till White Stripes. Köpa reningsmedel på Hallen och så. Ringa S och hördududu. White Stripes ja, dom känner jag inte så väl till. Dom finns inte längre. Men Jack White finns och låter höra av sig. Blev imponerad av en film han gjorde om sin resa genom Södern med en madonna-staty som stack ut ur trunken på dollargrinet.
Let's shake hands: Live performance footage of Lets Shake Hands from the upcoming film The White Stripes Under Nova Scotian Lights, documenting the bands 10th Anniversary show in Glace Bay, Nova Scotia. Det var väl den sista filmen och kanske spelningen också. Borde kanske se hela filmen på hög volym och varför inte hög.
Take the elevator at the Hotel Yorba, så kanske man kommer upp. Att jag hittade Dead Leaf med Arp.101 var ett mysterium.
Yeah, it's a loosely defind term that people abuse way too often. And I have no interest in starting a pre/ post/ dubstep/ drumstep/ brostep/ ukgarage/ debate on youtube. I just think that this track has much more to do with the reinvention of 70's/80's funk music than dubstep.
Men det var ju Dead Leaves And The Dirty Ground jag ville ha tag i.
Waste & Vast
Slösat bort tid på att försöka förstå vad lokalpolitikerna talar om i budgetdebatten om bolagisering av hamnen och hur det påverkat budgeten. Det är brett och ogripbart, för mig. Varför låtsas. Blir uttråkad och frustrerad. Jag måste inte. Det rullar på ändå. Blommorna vissnar i mörkret. Skall inte dränka dem, men är svårt att låta bli när de slokar. Händer det nåt av vikt? Jag är trött och stretar emot, och kämpar mig upp, ger inte upp. Läser Hägring 38 och funderar på att ta mig till biblioteket och spela sax. Men inte behöver jag. Och nykter skall jag vara. Hålla huvudet kallt. Svälja. Kurera mig, läsa på och dricka te. Tackar som frågar säger jag, och det väcker munterhet i kassakön på City-Livs, liksom kattvideon jag hittar på Ingers FB-sidas. Delar den med M. Angstbadan-klippets tittarsiffror rusar och jag orkar inte engagera mig i bidrag.
500+
Ännu en kylig klar morgon, och en ny vecka börjar. Är väl inte så bråttom. Borde väl städa upp lite runtisigkring. Reda i köket, betala räkningar, njuta. Trampdynorna är ömma. Det är 8 dagar kvar innan 8 dagar i Istanbul. Jag läser på lite, Orhan och reseguider. Och funderar på att ta paus från detta dagliga skrivande, precis som ifjol. Men ännu träsar jag på. Träsar denna vecka när det kan komma mer snö, men hoppas inte det. Där uppe i det blå är det betydligt kallare.
Blickar tillbaka. Skönt med ledig dag. Smått uppröj. Köksmattorna ut. Papper i ordning. Borde fortsätta så. Kaffe med Alloy. Skattebyrån. Trobergshemmet. Visibia. City-Livs. Mariebad.
Var in till bibban med saxen, men orkade inte gå via på väg tillbaka. Hon hade bett mig ringa när jag var i spadet. Simmade 500. Svararen svarade. - Gick via med hon öppnade inte. Lyset på och jamande katter. Kanske var till butiken. Vad kan hon ha velat? Fanns det nåt att reagera på. Det jag satt ut på nätet? Tja, det visar sig väl. Behöver jag bry mig? Kan jag? Ge mig ingen oro. I den sena kvällen blir det Melancholia. Innan dess gitarrlir. Och en whiskey.
2005
Det snurrar runt tankar i huvudet och vrider sig i magen och det finns förklaringar och funderingar på vad det kan vara och jag vill bara ge upp men kan inte göra det utan förklaringar. Förklaringar på hur jag känner mig och hur jag inte står ut. Hur jag inte sover på nätterna utan ligger i dvala och försöker fundera ut hur jag skall klara situationen, klara mig ur, klara mig vidare, klara mig galant. Det ser så mörkt ut och det verkar bli mörkare. Jag kan bara svära och glömmer att be Gode Gud om hjälp. Jag behöver verkligen, hjälpen.
Tomhet fylls med oväsentligheter och jag kan inte sortera intrycken, inte få tag i nåt och utveckla vidare. Det blir bara lösa tankar, hugskott som kramas ihjäl av ångesten i mitt bröst. Jag mantrar: en dag i taget, en dag i taget. Det stegrar bara ångesten. Det jag gör varje dag glider undan och förvärrar morgondagen. Ansvaret tronar upp sig och jag vill böja mig för övermakten, ge upp och inte stå ut längre. Men nej nej nej, det går inte heller. Och jag funderar på att gå till läkare, kolla upp vad det egentligen är som får mig att må så kufiskt så att ingenting blir gjort. Stirrar och suckar. Kippar efter andan. Gäspar stort men gråter inte, även om tårar dyker upp i ögonvrån när jag försöker få mera luft med gapande mun. Nåväl, slut på försöket och tillbaka till det amatörmässigt professionella.
Randström, Stefan & Baumane, Signe: Varför änglar åker sparkcykel. Oy Litorale Ab 1996. ISBN 952-5045-01-3
Bakom den lite krångliga titeln döljer sig också en lite krånglig berättelse om pojken Jiri som fyller tio år och råkar ut för besvikelser.
På första sidan tror han inte att han skall få någon födelsedagspresent av sin pappa, men när han vaknar nästa dag kör pappan fram en chopper-mc och ger Jiri en hjälm så de kan ge sig av och upptäcka tillsammans. Men det blir inte som det var menat. Det fungerar inte och konflikterna finns där. Kontakterna till skolkamraterna och till pappan, och avsaknaden av mamman gör att livet blir kyligt. När en ny kvinna kommer in i pappans liv lättar det något, men bakom hörnet ligger olyckan på lut igen.
Den lettiska illustratören Signe Baumane har uppfattat Randströms text på ett fascinerande sätt och lagt till mycket i bildspråket. Människornas tandlösa gapande munnar ger dock ett lite skrämmande dött intryck. Bilderna är minst lika viktiga som texten och upptar också för det mesta hela sidor. Symboliken i de frimärkssmå bilder som Baumane arbetar in i sina större bilder ger berättelsen nya dimensioner. Den spännande fågel- och flygsymboliken gör inte boken lättare att ta till sig och det lyfter riktigt aldrig. Författaren har försökt greppa viktiga och svåra saker på ett enkelt sätt men det blir för stora luckor, tycker jag. Vad har hänt med mamman?
Samspelet mellan bild och ord är ändå det som får boken att bli en spännande helhet och kanske det roligaste som hänt i finlandssvensk barnboksvärld sedan Ängelungen kom. Utbudet av barnböcker på svenska i Finland är nuförtiden smalt och därför är det glädjande att små vågade förlag törs satsa på något nytt.
Bakom den lite krångliga titeln döljer sig också en lite krånglig berättelse om pojken Jiri som fyller tio år och råkar ut för besvikelser.
På första sidan tror han inte att han skall få någon födelsedagspresent av sin pappa, men när han vaknar nästa dag kör pappan fram en chopper-mc och ger Jiri en hjälm så de kan ge sig av och upptäcka tillsammans. Men det blir inte som det var menat. Det fungerar inte och konflikterna finns där. Kontakterna till skolkamraterna och till pappan, och avsaknaden av mamman gör att livet blir kyligt. När en ny kvinna kommer in i pappans liv lättar det något, men bakom hörnet ligger olyckan på lut igen.
Den lettiska illustratören Signe Baumane har uppfattat Randströms text på ett fascinerande sätt och lagt till mycket i bildspråket. Människornas tandlösa gapande munnar ger dock ett lite skrämmande dött intryck. Bilderna är minst lika viktiga som texten och upptar också för det mesta hela sidor. Symboliken i de frimärkssmå bilder som Baumane arbetar in i sina större bilder ger berättelsen nya dimensioner. Den spännande fågel- och flygsymboliken gör inte boken lättare att ta till sig och det lyfter riktigt aldrig. Författaren har försökt greppa viktiga och svåra saker på ett enkelt sätt men det blir för stora luckor, tycker jag. Vad har hänt med mamman?
Samspelet mellan bild och ord är ändå det som får boken att bli en spännande helhet och kanske det roligaste som hänt i finlandssvensk barnboksvärld sedan Ängelungen kom. Utbudet av barnböcker på svenska i Finland är nuförtiden smalt och därför är det glädjande att små vågade förlag törs satsa på något nytt.
Fucking 80s
Flöjt ljuder i bakgrunden denna fredagskväll då jag irrat omkring en stund för att hitta adressen till Bosse. Hittade en av hans arbetsadresser till slut. Anfaller från alla håll, inifrån och utifrån. Utifrån av ljud, inifrån av nerver. Till slut föreslår jag att vi går ut och tittar i skyltfönster så att vi slipper ut ur det här innan vi skall in i biosalongen och se på ”Babbetts gästabud”. Oväsen, disharmoni… och täppt men stilla, ickestillsamt, myller… myllrar nästan upp i pannan, huvudvärk på gång. Allt skall man således stå ut med… /88
Kommentarer
Skicka en kommentar