NOV 30 Penultimat

Tiden inne för deltidspension. Bullarna blev nästan brända, men ändå goda. Höftade undan det sista inför ledigheten på 6 dagar på övertid och gick sedan till Trobergshemmet. Bjöd till. Tiden rann undan. Jag tog det lugnt. Tog en öl och två smörgåsar.

Så ringde J och var besvärad över att ha så mycket som ligger på. Skulle inte hinna träffas mer än en stund på söndag. Så jag sa jaha, då får jag väl hitta på nåt annat då. Ska ju träffa Bö och kanske Juan Carlos, och Hanna i Åbo. Så fortsätter osäkerheten. När skall jag bege mig och när jag skall komma hem? Man vill inte våldgästa, nej. Och Maria tutade åt mig på gatan så jag hoppade in och hörde på hur hon hade det, med barn och barnbarn. På Vreten var Percka och tyckte vi kunde ha möte där, när jag tänkt högt. Gick istället senare till Nya Pommern och reserverade ett konferensrum den tolfte för 90 €. Får vidareförmedla det.

Patrik Waldemar Sjöberg knackar på dörren. Kompanjonen hans är allergisk mot katter och vänder i dörren, men Sjöberg kommer in. Han har knackat på förut. Jag ber honom stiga in och vi språkar på, lägger ut, och tittar på bibeln med sina tunna blad. Psalmer och ursprung. Han svänger sig med grekiska ord, och hebreiska. Finns det en gud eller ingen. Jag är inte extrem säger jag. Kanske jag är i gråzonen.

God is a concept by which we measure our pain.

Läser Espmark på paddan. Om Gotland. Prosa, funderingar och poem. Maria kommer emellan med Marie Fredrikssons Sparvöga. Aldrig hört förut. Borde dricka något. Halsen är torr och som vanligt hattar jag hit. Dit. Mer dagbok än nattbok. Espmark skriver om sånt. Håller sig till saken. Följer upp meningarna konsekvent. Tyglar språket. Funderar över poesin. Jag tänker på Bruno K, och hittar honom, men inte Bibeln. Sparven flyger. Bussar, tåg och plan sätter spår i mina låtar.

2005-11-30

Hej Å.

Otroligt vad tiden rusar iväg. Så mycket man skall försöka hinna med och dessutom ha tid att ladda Tom. Har funderat på att skriva ner det här sedan i fredags men det har kommit något i vägen och så sitter man här sist och slutligen och stjäl tid från annat. Använder officiell arbetstid till att syssla med det mer privata, vad som nu är privat och arbete i den situation jag befinner mig i. Så förresten kommer jag att jobba hela helgen, så nog får arbetsgivaren mer tid av mig än jag tycker mig få betalt för. ”Det är en avvägningsfråga”, säger min chef.

Vi var i Åbo igår. For redan på måndag eftermiddag för att vara på den säkra sidan, komma i tid till hovrätten dit jag fått kallelse att infinna mig kl. 10 tisdag morgon. Kommunikationerna härifrån är ju inte alltid så tillförlitliga. Vi passade på att göra lite grejer tillsammans. Smaka lite mer på hur Åbo känns. Hittade rätt förmånlig inkvartering centralt på Birgittasystrarnas gästhem på Ursinsgatan. Vi hade spetsat oss på att kunna gå på bio och hann just i tid till Thalia, där det mest attraktiva som bjöds var filmklubbens föreställning av Truffauts "Den amerikanska natten" med Jaqueline Bisset och Jean-Pierre Leaud från 1973. En riktig cineastfilm där Truffaut fick berätta hur det kan vara att spela in en film på ”gammalt gott sätt”. Var länge sedan man besökte ett filmarkiv. Främst var det väl i Hesa under studietiden, när man försökte allmänbilda sig genom att sluka Kurosawa, Bergman, Fellini, Renoir och (vad tusan hette den där spanjoren nu igen?). Inte Almodovar nej, utan tidigare – Den andalusiska hunden, Viridiana, Borgarskapets diskreta charm. BUNUEL!

Efter filmen gick vi på Good News Cafe och tog några öl. Diskuterade livet och mediciner, boende och speciellt hur det skulle vara att bo i Åbo. Som du vet är R mycket ON på att flytta österut, nåt som jag har svårt att kunna förhålla mig till praktiskt, med tanke på Annis skolgång och min mors hälsa. Och sen gäller det att försörja sig och hitta på nåt vettigt att göra, nåt som jag iofs funderat på hela livet. Innan jag fyllde 50 planerade jag att försöka få ordning på alla mina arkiv med text, ljud och bilder och sammanställa valda delar till en CD-ROM, en slags mellanrapport över hur det egentligen står till med Ö-Tom. Jag kom inte så långt då, det var lagligen inte möjligt för mig att få tjänstledigt utan att referera till förordningen om att varje tjänsteman har rätt till två års studieledighet under en period av 5 år. När jag jobbat här i fem år, så det blev istället en höst med studier i musikimprovisation i Uppsala, som jag gick in i sådan grad att det inte blev mycket redigerande av planerat material, bara mer. Råd att ta längre ledigt hade jag inte heller. Studielån betalar inga amorteringar.

Det är yvigt. Det slinker hit och det slinker dit. Jag slank in i polisens nät trots att jag stod stillasittande på en cykloped i slutet på juli 2004. I februari 2005 släppte Tidningen Åland en stinkbomb utöver stan, hängde ut mig för något jag egentligen inte gjort. Det var min uppfattning. Och det är det fortfarande. Det tog på och jag bestämde mig för att ta ledigt från jobbet när trycket blev för mycket. Det är inte så svårt att få läkare att skriva ut 33.4. Den 7nde mars kom jag äntligen igång med att på allvar börja dokumentera den kafkaeska process som jag fortfarande är inne i. Igår var jag uppe i hovrätten i Åbo och försökte att så klart och tydligt som möjligt berätta min historia på uppdrag av Kim Fröman. Jag försökte hålla min heliga vrede i styr och sakligt lägga fram min sida av saken. Få upprättelse för den skam tingsrätten i Mariehamn utsatte mig för när den dömde mig för rattfylleri 11.3. Alla sa att dom var på min sida. så jag bestämde mig för att gå vidare även om jag tycker att det tar för mycket energi att bearbeta saken.

Den heliga vrede som jag kände i våras fick mig att komma igång med att skriva, redigera och arbeta med material som jag fått ihop under min verksamhet som freelance redaktör, reseberättare, sagofarbror, musikförmedlare, studerande, brev- och dagboksskrivare. Allt i rätt så blandad form för att inte göra saken så enformig. Jag föresatte mig att hålla på till midsommar. Det blev 350 A4sidor till slut som jag skrivit ut, korrigerat och funderat över. Det finns hur mycket som helst att gräva ur och klargöra. Mitt sätt att rikta mig till familj och vänner genom brev underlättade berättandet och gav redigerandet en mening. Tyvärr har jag inte fått alltför mycket feedback på det jag alstrat vilket känns en smula frustrerande. Men mest gjorde jag det för min egen skull och i andra hand för mina barns skull.

Jag begav mig ut på en resa västerut i april, till USA, och hittade mycket att berätta om. Skrev ner och samlade på mig, men orkade inte förmedla det vidare, såsom jag tidigare gjort i press och radio. Det blev mest research för framtida forskning. Tidigare har jag ju publicerat audiella reseberättelser från Tunisien, Peru-Ecuador, Spanien, Cuba, USA, Afrika, och mycket mer finns i skrift. Men efter att vi flyttade hit har det inte funnits tid, ork och möjlighet att upprätthålla det som jag ser som nåt av det mest inspirerande i mitt liv, att få möta, förmedla och berätta. När radiojobbet tog slut här i Mariehamn beslutade jag mig för att satsa på bilder på fritiden. Jag har filmat och fotograferat. En filmidé som jag jobbat med sedan 1999 är en dokumentär om Yamar Thiam som jag hoppas och vet att jag kommer att få gjord, men inte när. Till det behövs tid och prioritering. Hade tänkt ägna hösten åt att komma vidare med redigerandet av mitt bildmaterial men har varit alltför låst och ”lost” av att fundera på hur jag skall få jobbet att fungera: Hur få kulturen att fungera tillfredsställande när samhällets stöd dras in? Årets budgetprocess här var ytterst svår. Jag kände mig alltför kluven mellan allmänkulturen och biblioteksverksamheten. Majoriteten av de av mig anställda ställer ultimatum och då får jag foga mig och försöka hitta nya vägar att inspirera och inspireras på.

Mycket av min nedstämdhet under hösten har också haft med ”jazzeländet” att göra. Så kallar jag Mariehamn Winter ibland. Jag skulle vilja utveckla konceptet mycket mer, till att omfatta inte bara musik utan en lång räcka aktiviteter från januari till april. Förståelse för det är svårt att uppnå, speciellt från bibliotekets sida. Tack vare stöd från NOMUS så kommer det med säkerhet att bli ännu en festival, även om det varje år har känts som om att nu får det vara nog för min del, nu tycker jag att konceptet torde vara tillräckligt livskraftigt för att kunna tas om hand av någon annan. Nåväl det är 7nde gången. Så länge lär det ta att arbeta in ett arrangemang. Kraften vill inte räcka till att få ketchupen att välla ur flaskan.

Dags att sätta igång med dom slutgiltiga förberedelserna inför eftermiddagens möte med jazzens samarbetspartners, presentera program, ekonomi och strategi. Innan dess skulle jag bara vilja berätta att jag igen sen 10/11 kommit igång med att överföra mina arkiv i digital form och att jag ser fram emot den dag då jag lätt kan få reda på vad jag gjort under olika år genom att t.ex. skriva in 30/11 som sökord. Det har inte varit så roliga visor att läsa, ingen lisa. Eller kanske lite ändå: ”It’s not easy singing sad songs, but still it’s the easiest way, I have to say” (Jethro Tull ca. 1973).

Jag förväntar mig inte alls att du skall läsa hela den drapa som jag bifogar. Den är bara ett dokument på vad jag sysslat med och ett bevis på att jag menar allvar med att få till stånd ett multimediaverk både på nätet, DVD och i bokform så småningom, om tillfälle ges, inchAllah.

Tio år senare: Ah, Zarah Leander. Hon finns på min vägg. 

Hon ringde mig nyss. Hon som jag sade Something Stupid till när vi skiljdes åt i hörnet. Henne som jag beredde frukost till och berättade minnen för. Den underbara kvinna som jag måste yppa om för nära och kära. Och säga att allt är alldeles utmärkt. Mackan sade att han inte ljuger så bra, när vi språkades vid nyhetshyllan. Och Bridge of Spies har snurrat och rekommenderats, och så var jag i Istanbul på lunchen, läste om hur det var för två år sedan.

Sedan ringde hon och ville ha te när hon läste att jag höll på att bli tokig av längtan. Trängtan. I ett spännande bröst. Jag skälver och vibrerar, går på och på.

Och så för 33 år sedan: Så tog november slut 1987 med att jag sov bort en hel kväll. Somnade in vid ½ 7 och nu är hon närmare tolv sägs det. Nå inte att undra på, det är supermörkt och ruskigt.

Vad har man att berätta när man bara varit på jobb, annars sovit. Igår, tittade vi på ”Helsinki Napoli All Night Long” och det var liksom sisådär, påkostat, intressant att se Berlinvyer.

Imorse drog jag en sagotimme i Mårtensdal och på jobbet bekantade jag mig med nya böcker och började sedan skriva rent lite tankar om filmdagen på K-13 i början av november. Så mycket tankar är det inte, mest löst tjafs, jag är alltså inte nöjd.

Bättre att sova ut en kväll än att kasta bort den på TV. Jag hade förvisso tänkt mig komma lite vidare med mina program, därför somnade jag, ett som är säkert. Smit, smit, skit, skit. Happiness is a deep sleep. Mycket sent i november, imorgon kan vi börja öppna luckor.

Fucking 80s

Stolaffärer skall göras och jag vill absolut inte sätta mig in i situationen igen där det skall funderas ut hur man skall betala det ena och andra.
Jag vill skrika ut min ångest.
Det börjar bli väl mycket av det nu… och runt omkring surrar det i telefoner och ur kassettbandspelare.
Detta surr gör mig galen. Det är det som utlöser och höjer ångesten i potens utan makt att göra nåt åt det.
Månaden tar slut om några timmar men nån förlösning behöver ju inte komma för det, ånej först skall väl intervju och program göras, trots att det blivit strejk på YLE. Den hinner kanske ta slut. Vi får väl se. Helveté. Och kylan smyger sig på som… ja vadå, tyckte jag borde komma igång med lite livligare språk och drastiskt träffande metaforer då jag stötte på sånt i ”Hjärtats ljus”, som jag försökte komma igång med i bussen idag. Trögt för mig.   /88