NOV 9 Dis

Det disar till sig, blir blött i luften. På gatan syns väta, från tidigare. Men ännu är det uppehåll. Hoppas det håller i sig så man kan ta sig ut utan paraply. Ta sig ut på cykel, när benen värker efter eftermiddagslänk igår. Igår var en fin dag. Fin dag från det att Simon ringde vid 10. Före det hade jag vridit mig, i tvivel. Men kom igång. Pantade burkar, for till Hemmet och tog mor på promenad i rullstol till Alandica där det var bokmässa. Och där var dom flesta bekanta. Hade tidigare köpt en liten bok om Van Gogh, av Stäni. Mariana var där och jag lockade med henne, på bio, och blev glad av det. Och filmen började vid 18, Återträffen av Anna Odell. Mindbender. Metafilm, spelfilmsdokumentär i fler bemärkelser. Födde minnen, tankar om mobbning. Park efter det, där var gala, för barnfonden. Och lottförsäljning, som någon annan tog hand om, sedan. Så bra. Och så givande att prata, dansa, fota, lyssna. Och Susanne var där, med sin väninna. Vi följdes åt i natten, fram till Dinos, där jag gav eller stal mig en kyss. Underbart. På Dinos spelade en arg amerikan, ensam på bastrumma, och virvelkagge, med fötterna. Och en förstämd elgitarr med vrål.

2017 Över

Blev kallad Regnbågen av Kärleken då innan det var över, även om det kändes som om det aldrig skulle bli så. Men nu glider jag ut ur trollkretsen. Nu är det annat som gäller... trodde jag

2016 Å så vidare

Det blev WO idag. Sjuk trött och ledsen. Rundgång. Eftertänksamhet. Tar en paus för att kunna gå vidare, inget vidare. Jo visst, men försiktigt. Kollar in vad jag skrev fjol. Det lär ta ett tag nu. Kanske ska ta och plana ut det här så småningom. Hitta annat att göra. Spela på och redigera gammalt, äsch. Kalliolle kukkulalle blir det knappast. Muille maille vierahille så småningom, säkert. Får fortsätta senare, å så vidare igen.

2015 Synvillan

Var till Johannebo, till Ankaret, och skrävlade. Berättade om sånt som varit. Svamlade. Var till Trobergshemmet, gjorde samma sak. Presenterade och funderade. Var på jobbet och levererade, lärde ut och skrev på. Var upp och redde ut på Klintvägen. Släppte in katten och gav henne mat och grädde. Började dagen med att spela Taj Mahals version av It takes a lot to laugh --- Skickade den, istället för You Were on My Mind. Det snurrar på åt båda håll.

2014 Uppehåll

Det disar till sig efter en soligare morgon. Det disar till sig och blir blött i luften. På gatan syns väta från tidigare. Men ännu är det uppehåll. Hoppas det håller i sig så man kan ta sig ut utan paraply. Ta sig ut på cykel, när benen värker efter en eftermiddagslänk igår. Igår var en fin dag. Från det att Simon ringde vid 10. Före det hade jag vridit mig i tvivel. Kom igång. Pantade burkar, for till Hemmet och tog mor på promenad till Alandica där det var bokmässa. Och där var dom flesta bekanta. Hade köpt en liten bok om Van Gogh tidigare av Stäni. Mariana var där och jag lockade med henne på bio, och blev glad av det. Filmen började vid 18, Återträffen av Anna Odell. Mindbender. Metafilm, spelfilmsdokumentär i fler bemärkelser. Födde minnen och tankar om mobbning. På Park efteråt där det var gala för barnfonden. Och lottförsäljning, som någon annan tog hand om sedan. Så bra. Och så givande att prata, dansa, fota, lyssna. Susanne var där med sin väninna. Vi följdes åt i natten fram till Dinos, där jag gav eller stal åt mig en kyss. Underbart. På Dinos spelade en arg amerikan ensam på bastrumma, och virvelkagge, med fötterna. Och en förstämd elgitarr med vrål.

2013 Solsystem

Solsystem 3.44 Peter Hägerstrand Den blåa skogen. Det gick inte att klistra in Peters låt från iTunes. Får väl göra en video på den då, nångång. Han spelade den igår i mitt vardagsrum. Den går i A men har inte riktigt utrymme för rörblås tycker jag mig ana. Det blev mycket och sent igår. Vitt vin, öl, whiskey, rött, öl. Och röka, aj aj. Nu får jag ta mig samman till en skälvande dag. Så går det.

2012 Sjuk i huvve

Parkspelningen avklarad. Imorgon kalasdag. Får försöka vara kreativ då också.

80s

Jag har inte riktigt reda på dagarna men nog är det väl måndag. John sover, Riitta är på föräldramöte på Pellava och jag är trött. Månne det är kylan som tröttar nu. Dan har varit lite tröttsam. Vaknade vid ½ 7 vid relativt gott humör. Åkte spårvagn in till stan och hann just få John till dagis innan jag var tvungen att hasta ännu mer, springa ner till Järnvägstorget. Hann just till ½ 9ans buss till Håkansböle. Steg av en hållplats för tidigt men var på plats prick och drog mina sagor på tillkämpad rutin. Sista gruppen kom inte, tackochlov, så jag läste Haakanas föredrag från Hanaholmen i februari ur Tyyris Tyllerö. När jag kom till Dickursby ringde jag upp Hannula. Han hade redan sålt PVn. Det tog ner mig och gjorde dagen sned och fundersam. En befrielse men ändå problemen på framtiden. Riitta vill ju ha sin PV och jag vill att hon ska va´ gla´. Mera bekymmer för henne än för mig i detta fall. Försökte förklara mig inför henne innan jag verkligen gjorde det. Hon tog det med mer ro än jag tänkt mig, men hon var ju inställd på att gå och leda föräldramöte. Får nu se vad det innebär framöver. Jag vill tillfredställa hennes behov men klarar mig själv med en Lada, tror jag.

Skrev sen tafatt på min rapport från filmdagen. Fick ihop alltför mycket. Får bearbeta. Fick det ändå gjort fast jag glömt pappren hemma.

Hämtandet av John var en pärs. 66:an kom ju aldrig tycktes det så där gick jag av och an och funderade på att gå men ville ändå ta buss. När 21:an stod där och brummade och jag gick för att åka med den, for den, nåt jag väntade mig, varför skulle det inte jävlas när det en gång börjat. Kom till slut till Gräsvikens lekpark där de befinner sig på eftermiddagarna med AV för tillfället. Färden med 66:an till Kottby tog en evighet, rusningen var som värst. Fixade käk efter att ha varit i butiken. Snabbkäk, napolitansk gryta. Spelade sen domino och tittade på ”Den röda tråden”, bilderbok utan text. Lyckades skapa intresse genom att söka djur och instrument. John ritade medan jag diskade. Åt bulle till kvällsvard och läste sen om trollvintern i Mumindalen. Läste ut ”Enbeningen och jag” och nu är tröttheten stickande i ögonen. Skall väl sy in en knapp i Johns duffel om R kan upplysa mig om var det finns stark tråd när hon kommer så småningom. Jojustdeja. Iris Koskinen ringde återbud på eurytmikursen, så även det sket sig denna dag. Jag tänkte som så när jag fundera över dagar med bakslag att man borde ha så mycket på gång, hända hela tiden, att bakslagen skulle neutraliseras av framgångar på något fält. Dumma tankar när jag nu tänker mer på det. Jag har saker på gång och all orsak till att vara nöjd, så det är bara att ta i och göra mer för att uppväga pytteslagen.

Portsmouth 5.11.1977

Havet är grönt idag. Ett piskande hav som var grått i förrgår. Då när jag vandrade tillsammans med Mona längs havspromenaden var vädret vackert. Det är det idag också, även om man inte vanligtvis kallar regn för vackert väder. Genomblöt sitter jag på ett kafé vid sranden. Äckligt ställe. Det finns dock en jukebox och ett stort porträtt av E II och prins P i färg omgärdat av en starkt röd neonslinga som jag ville ta ett foto av. Det är sista helgen stället är öppet så jag bestämde mig för att ta en promenad efter regnet och avslutat brev till Roope. Lämnade Inga och Paul spelandes Scribble eller nåt liknande. Det började regna igen. It’s the end of the season.

-oOo-

Det är två veckor sen jag skrev till dig senast. Har varit en vecka i England. Kom hit med tåg och båt från Köpenhamn över Esbjerg-Harwich. Det kostade mig 200 mk, men jag tror det var värt det. Var skönt att åka båt i 15 timmar. Träffade sköna människor och vi hade stor dans till äcklig discomusik. ”Yes Sir I Can Boogie” verkar bli lite av en signaturmelodi för den här resan, åtminstone början. Det började redan på IWA där Petteri och jag roade oss med att sjunga med och vi fortsätte i parkerna. En god konkurrent är en absolut smaklös bit som heter ”From New York to L.A.” som jag hoppas du slipper undan, fast chansen är liten. En verklig landsplåga som fastnar direkt även om man försöker att inte bli påverkad.

-oOo-

Du har ju varit här så du vet hur här ser ut. Tegelsten på tegelsten. Inte nån vacker stad precis. Stranden är det jag tycker mest om. Brighton däremot verkar vara fint. Inga och jag liftade dit igår och tog bussen tillbaka. Var på vägen nästan hela dagen och stannade upp här och där, drack kaffe och kakao. Vi hade en skön dag som var tröttande. Jag orkade mig ut på pub medan Inga stannade hemma med Paul. Hade inte speciellt roligt. Var trött och gipsad. Sov länge och vaknade till ett brev av dig. Fick ditt förra i början av veckan och har gått och tänkt på svar, men det har inte lossnat. Du kom loss ordentligt om mitt brevskrivande och det fordrar väl ett svar:

Jag vill skriva brev som finns i mitt huvud som tankar. Det är ytterst sällan jag lyckas med det, förverkliga idéer som jag har. Finna den ro som behövs för att gå in för det jag tänkt mig är svårt. Det blir ett hastande som lämnar bort för mycket. Ett benrangel blir kvar, ja inte ens det, utan enstaka ben. När det blir så känner jag mig som en förlorare och tappar helt lusten. Att skriva brev är inte svårt, men att skriva sådana jag själv vill är. Egna krav kväver. Vill inte ge en komplett bild av mig själv, det är omöjligt att göra. Vill beskriva små delar så fullständigt jag kan. Jag vet att jag kan om jag verkligen försöker. Det är klart att brev ökar förståelsen mellan människor. Men när man skriver är det svårt att veta vad den andra kommer att tänka på, och då gäller det att täcka så mycket som möjligt. Vill inte att mina brev bara skall vara enkla meddelanden, utan meddelanden med ett visst konstnärligt värde. Denna vilja kan tyvärr strypa allt brevskrivande, och det är ju synd.

-oOo-

När jag fick ditt brev i morse kändes det som om det bästa vore att hålla käften om allt det som försiggår inom mig. Vad jag speciellt hakade upp mig var det här med brudar. Du fick det att låta som det var värre än det är. Lite samma sak som det här med brevskrivande. Detta med avsaknaden har blivit ett allmänt skämt. Har berättat öppet om det för några människor här. Pubarna är rena herrklubbarna så jag har frågat vart brudarna går och fått veta att man måste gå på discoteque. Sen har det fortsatt i skämtsam stil och jag tröttnar, men spelar med för det mesta. Verkar ha gått snett nånstans. Befinner mig i en återvändsgränd. Cul-de-sac. Längst in i gränden står jag som en staty, fånigt flinande.

-oOo-

Kent och Joe kom just upp och vi skall bege oss ut till nån pub och sen titta på fyrverkeri – är inte längre på kaféet, utan i köket hemma hos I&P – Kent visste om några partyn och det lär vara bra ställen för brudar. Dom vill ha mig dit på dom grunderna. Känner mig under observation.

-oiOio-

Känner mig hemma i England så småningom. Har vant mig vid vänstertrafiken och det svaga kaffet. De engelska cigsen undviker jag genom att röka Marlboro. De engelska har hittills varit en besvikelse. Kändes svårt i början när varken kaffe eller cigs smakade.

-oOo-

Vi har varit ut på evenemang rätt friskt och mera väntar. Konserter med Chieftains, John Martyn och Steve Gibbons………………………

-------oOo--------

7.11.

Befinner mig på ett café i Winchester och det regnar. Finns ingen jukebox, men de satte just på radion. Europeisk musik från 30-talet med dragspel, rätt utslätat. Dagarna är fyllda med program. Igår var Inga, Paul och jag till Isle of Wight. Vandrade på stränderna och plockade snäckor och småfrös. Idag skulle Inga till Winchester på konferens om ”play-groups”. Jag fick åka med i bilen. Tillbringade de första två timmarna här till att söka upp ett bra fik. Gick omkring i duggregnet och hade svårt att hitta ett riktigt lämpligt. Passade på att titta in i katedralen som är stor och berömd. Hade inte ro att ta in det som erbjöds av sevärdheter utan rusade snabbt igenom. Kanske jag går och tar mig en titt på biblioteket snart. Passerade det i sökandet, men fann det inte så inbjudande. Såg mörkt och trist ut. Var fint att få sig en riktig kopp svart kaffe. Det var längesen. Kopp svart kaffe med russinbulle. Stan är inte så skön som jag förväntade mig. Verkar hopklämd på fel sätt. Inte som Gamla stan i Stockholm. Kanske den gör ett trevligare intryck när det inte regnar och hösten inte gör sig så starkt påmind.

-o-

Hoppas du får Dennis lägenhet, den är fin och ligger bra till - Pia bor alldeles i närheten. Portvakten är inte värst trevlig. Jag hade en dust med honom för 2 år sedan då jag ändrade lite på namntavlan inne i trappan. Aalto blev Alaston.

Fuktiga hälsningar från

To-----

1976

ROD STEWART AND HIS BAND. HELSINGFORS ISHALL 9.11.1976.

Rod Stewart, 30, och hans 6-mannaband spelade på tisdagen för en publik som uppgick till c:a 3000 personer, av vilka de flesta var runt 15 år gamla. Tillställningen ägde rum i Ishallen och dess ena långsida var helt fylld plus att en ansenlig mängd människor fått plats på innerplanen på stolrader som placerats ut framför den speciellt byggda scenen.

Rod Stewart har samlat ihop ett gäng kompetenta musiker i sin trupp varav de mest kända är tidigare trummisen i Vanilla Fudge, Cactus och BBA, Carmen Appice och gitarristen Jim Creegan som bl.a. spelat med Family. Förutom dessa fanns det en klaviaturspelare, två gitarrister och en bas. Den ena gitarristen alternerade på bas så att det ibland förekom två basar, trummor och ovan på detta två sologitarrer och piano/orgel och så förstås Rods röst som inte är vilken röst som helst, även om den för dagen inte va i sin bästa form. Orsakerna till detta har redan behandlats i skandalblaskan IS och behöver inte beröras nåt närmare. Däremot finns det skäl att undra över IS-löpsedeln från 9.11. som skrek ut att Stewarts konsert blivit inställd, men inte nämnde nåt om att det var i Åbo detta skett och därigenom fått några fans att tro att det inte skulle bli någon konsert alls.

Konserten startade en kvart försenad med att någon på bruten finska ropade över högtalarsystemet ”Hyvaet najset ja herrat! Rod Stewart and his band!

Pampig musik kopplades på från ett färdigt inspelat band och efter det att stycket var slut öppnades ridån och inspringande kommer ”Rod The Mod” som inte längre är nåt ”mod”, utan en fullfjädrad stjärna med 10 års erfarenhet i rockbranschen, ett verkligt proffs. Upp med mikrofonstativet i luften och igång med en fartfylld show.

Troligen var det inte många i publiken som förstod vad Rod Stewart sjöng om, men det behövdes inte heller. Publiken förstod rytmen och det eviga vickandet på baken. Det var det nog många som kommit för att se och höra. Ja man kan ju inte höra en pulserande akter på skiva och knappast se den heller, hur djupt man än tittar in i skivspåren, även om det inte är otroligt att en tonårsflicka lätt kan fantisera sig till det mesta då hon hör Stewart på skiva.

Rod lät sina musiker visa vad de kunde, och de hade inget att skämmas över. Fastän inget nummer var helt instrumentalt gavs det ändå mycket utrymmen för solon. Många nummer började lugnt och stilla för att mot slutet övergå i grymma crescendon med solofajter och oerhört sväng. Så var t.ex. fallet med bandets version av den utsökt vackra Jimi Hendrix låten ”Angel”. Den var dock en av kvällens mindre lyckade stunder och Stewarts version på scen kändes platt i jämförelse med hans version på fjärde solo-LPn ”Never a Dull Moment” och framförallt i jämförelse med Hendrix’ original. Ljudet var just i den låten rätt luddigt, även om det annars var bättre än man kunde vänta sig med tanke på Ishallens dåliga rykte som konsertlokal.   

Av de 16 låtar bandet framför under den 1 och ½ timme konserten var de flesta plockade från Stewarts 7 soloalbum och de var för det mesta minst lika bra på scen som på skiva och dessutom var bandets showmanship ett plus. En tredjedel av repertoaren bestod av hits såsom ”You Wear It Well”,”Maggie May”, ”This Old Heart of Mine”, ”The Killing of Georgie”

och som sista officiella låt ”Sailing”, som vid det här laget börjar bli rätt uttjatad. I introt till ”Sailing” påpekade Rod försynt att publiken kunde resa sig och uppmaningen följdes av en hel del, även om entusiasmen på många håll inte var så stor. I publiken fanns det vissa som var helt utom sig av lycka över att få se och höra sin idol. Hos dem var det ingen hejd på skrikandet och suckandet, men i allmänhet var publiken rätt så behärskad och det kan t.o.m. gå vildare till på en söndagsmatiné för barn då det visas någon engagerande film.  

Speciellt minnesvärt musikaliskt var det långa bassolot på ”This Old Heart of Mine”, där bassisten kom loss till temat över Otis Reddings ”Sitting on the Dock of the Bay”, Troligen var det inte många som viste att solot var byggt på detta tema, eller att det överhuvudtaget funnits nån som hetat Otis Redding. Hur många det var som var med när Rod gjorde sina första klassiska soloalbum ”An Old Raincoat Won’t Never Let You Down” och ”Gasoline Alley”? Detta har dock inte så stor betydelse för ännu idag förmår Rod Stewart erbjuda sin publik bra musik, även om den saknar lite av den känsla som fanns på det första soloplattorna. Han har idag ett gäng musiker bakom sig som kan sin sak och som har något att erbjuda även om det inte alla gånger är så fräscht och nytt. I jämförelse med det andra tonårsidoler, såsom Hurriganes och BCR, har att komma med, så har han mycket mer att ge musikaliskt. 

Låtvalet var varierat med långsamma låtar blandade med snabba rockiga med verkligt ös. De långsamma fick ofta tjänstgöra som andningspauser, men var för det inte av sämre kvalitet, utan sköna inslag mellan riviga nummer som skulle kunna få vilken artist som helst att tappa både röst och anda. Till de verkligt rockiga låtarna hörde Chuch Berrys ”Sweet Little Rock’n’Roller” ’och ett av Rods paradnumer; hans version av den gamla Temptations-låten ”I’m Loosing You”, som drogs ut till ett verkligt jam för musikerna. Till Appice’s ära spelades Supremes-låten ”You Keep Me Hangin’ On”, som var en hit för Vanilla Fudge i slutet av 60-talet. Bandets version av låten var i stort sett den samma som VFs, med den klassiska pausen mot slutet, som gjorde väntat intryck på publiken. 

Är den slut nu??? Klapp-klapp, skrik-skrik… Är det verkligen slut???? Varför står han så där i strålkastarljuset, alldeles stilla? Nej, det var inte slut… bandet börjar spela, gitarrerna blänker, ljuset skiftar hela tiden och den konstiga stämning som uppkommit i tystnaden dras iväg in i bandets musik.

Utanför Ishallen hade en ungdomstidning ställt en bil som spelade Stewartmusik från högtalare på taket och på en dubbeldeckare stod det med stora bokstäver Welcome Rod Stewart. Ungdomen lär sig åtminstone vad välkommen heter på engelska men för det får de för det mesta betala rätt mycket pengar som direkt går till direktörernas fickor. 

Jeansfirmorna i Finland blir fler och fler och större och större. De gör allt för att skaffa sig reklam för att klara sig i mängden. När denna reklam går ut på att skaffa högklassiga artister till Finland så finns det inte så mycket att klaga på, men när man sedan blir lurad till att tro att man skall få biljetter till ett billigt pris från jeansaffären och möts av svaret att de endast säljs till medlemmar i jeansklubben, då undrar man vad det är som håller på att hända.