DEC 3 Åsna
Jesus red in på en åsna i Jerusalem, nu försöker en åsna rida in på Jesus i riksdagen. Med den anekdoten avslutade vi vår session med Österberg för hösten. Och så drar vi vidare mot nya äventyr och nya mål. Det lackar mot årsslut, bokslut och nyår. Dagarna går, texter produceras och redigeras. Man får kanske vara lat och stiga upp lite senare. Bara lite. Man positionerar sig. Prostituerar sig. Återhämtar sig och reviderar. Löper på men vikten går åt fel håll nu, så se upp. Se upp bakom nästa knut lurar något oförväntat. Onsdagarna kommer och går. Torsdagarna likaså. Hej och hå. Ballongdans hela natten lång. Gapskratt. Raskatt. Flaskbottnar och strykjärn eller järnstryk.
2005
12.03 Ssempeke 1996
Buganda, Ssempeke, Embuutu bl.a. dom orden kommer vi att stöta på i samband med att den här musiken presenteras, en musik som till en början fick mig att rygga tillbaka lite, men som nu efter att jag hört på den lite mer nu och då under sommaren tar till mig allt mer.
>Musikband: Ssematimba ne Kikwabanga A1 4:20
Det ni hör är musik från Uganda, musik framfört helt och hållet av Albert Ssempeke som 1988 var i Skottland och då fick tillfälle att spela in sig själv många gånger om, lager på lager lade multi-instrumentalisten på och då blev det det här:
>Musikband upp
I juni var Albert Ssempeke i Köpenhamn. Gästade Images of Africa och spelade för barn tillsammans med sin son John.
>Band: intro
Albert Ssempeke är musiker men också lärare. Han spelade vid hovet i kungadömet Buganda. Den musik som spelades där höll på att dö ut i samband med att Uganda blev fritt och då Idi Amin satt vid makten. Sonen John Ssempeke berättar att läget för Bugandafolket nu är mycket bättre och att det åtminstone politiskt nu är möjligt för den traditionella hov- och folkmusiken att överleva men visst finns det ett kulturellt tryck utifrån som även kan ses som ett hot mot den traditionella musiken, eftersom ungdomen inte alltid är så värst haj på att anamma det nationella arvet.
<Musikband upp
Ssematimba och Kikwabanga, två legendariska krigare som drog ut i strid.
>Band <11> Höhö...two brothers.....feast/celebration
Inledningsspåret på Albert Ssempekes självproducerade kassett Ssempeke! Ssematimba na Kikwabanga, en traditionell låt där Ssempeke spelar amadinda-xylofon, fyra slags trummor och sjunger. Den går i den välkända Ganda-dansrytmen BAAKISIMBA och moralen i den är att man skall bjuda på det man har medan man lever och inte senare för då kan man redan ha dött på slagfältet.
>Musikband: Abantu balamu /Good People A5 3:20
Abantu balamu, gott folk, Baakisimba-dans från Uganda med Albert Ssempeke som gästade Köpenhamn i somras och då berättade om hur han lärde sig spela flöjt och blev musiker vid hovet.
>Band: 33:50 lite fram: How did you learn the music...
För länge sen i Uganda, det måste ha varit på 30-talet så var det vanligt att vissa män gick omkring med en trattgrammofon och spelade skivor för 10 cent. En sån man kom till Alberts hemby och den 9-årige pojken blev så fascinerad av det han hörde att han tillsammans med sin bror beslöt sig för att själv snida till en enkel flöjt som han sedan spelade ivrigt på. Några år senare kom en bekant till hans pappa på besök och pojken frågade om han ville höra honom spela på sin hemmagjorda flöjt och mannen sa jovisst och tillverkade dessutom en ny bättre flöjt till honom. En annan man som kom långt bortifrån slog sig ner på ett ställe nära intill Alberts farfars ägor. Han va flöjtist, musiker vid kungens hov och pojkarna gick dit och bad honom spela. Snart spelade dom tillsammans och efter att dom tränat en tid tog mannen pojken med till hovet och vid tolv års ålder blev han hovmusiker.
>Musikband: Omusango gw'abalere A7 3:35
Flöjtmusik med Albert Ssempeke. Omusango gw'abalere, som är Luganda och betyder Fallet med flöjtisterna. Luganda är det språk som förstås av cirka 75% av folket i dagens Uganda och i Uganda idag uppgår befolkningen till 18-19 miljoner.
>Band: <08> Could you tell me about the instruments.
Instrumenten Albert Ssempeke spelar sin pentatoniska musik på är olika slags flöjter, balafoner, s.k. amadindor, Tubofido, ett fiolliknande instrument med bara en sträng, den 8-strängade lyran Bohab och så olika slags trummor. Dans är ett viktigt element och Albert sysslar också med att lära ut dans. För danska barn ordnade Albert och hans son John föreställningar i Huset vid Magstrade i Köpenhamn i samband med Images of Africa
>Band ca. 26:50 The kids asked som good questions...
Bröllopsdanser var något som Alberts grupp framförde senare i Köpenhamn vid en konsert som jag tyvärr inte kunde vara närvarande vid.
Till en liveinspelning från ett bröllop i byn Bukolooto år 1987. Albert spelar lyra och sjunger. Tre kvinnliga dansare ledda av en transvestit eldar upp sig i intensiv dans. Dom andra musikerna är en ung xylofonist, några spelar endigidi, en ensträngad fiol, och slagverken består av bröllopstrumman embuutu, den långa avlånga engalabi och rasslor.
>Musikband: Embaga (Bröllopsmusik) B6 3:53
80s
Ute på gården står en far och ett barn och gör en snölykta. Jag tittar ut genom fönstret i flykttankar med gitarr i hand. Har legat hela dan och vilat upp mig från en sjukdomsattack med snor, huvudpina och muskelvärk. Har nu ställts inför situationen att bli ”tvungen” att flytta till Länsimäki. Jag vill inte alls, så i huvut snurrar; ”Vad vill jag?” Slå allt i kras och ge mig av!? Lundell mal på grammofonen i liknande tankar och jag följer med. Allt äcklar mig, hela Finland, maskineriet, systemen. Jag vill inte springa i ekorrhjulet längre, vill hoppa av och ge mig ut i ”fria” världen, sticka från allt för att det jag givit inte räknas som tillräckligt. Varför då fortsätta här? Jag är väl inte här för att spendera mina dar i en förort och skaka i buss, betala skatt, bostad, transport, skulder, underhåll. Varför sätta mig därute? Säljer istället allt jag har och beger mig av. När jag inte duger som far totalt så lämnar jag totalt; ordna upp era härvor själv, jag ger mig av och börjar någon annanstans. Ja så känns det idag, men vågar jag stå för det då? Grubbel och trubbel, men varför se ner i backen. Försök se möjligheterna. Vad är det egentligen som binder, egentligen ingenting. Vem behöver mig? Son och mor? Dom klarar sig nog. Vad betyder löften när min väg riktar sig åt annat håll?
Jag var hos psykologerna i Skavaböle igår. Ingen hjälp där, bara tillfälle till möte. Väntade mig något mer. Ett tillfälle att yttra mig om en begränsad situation, inget mer. Nästa tisdag skall vi igen till juristen. Skriva på papper, avtala om pengar, fuck dem!
Har känt mig lessen idag, nära gråten, är mig själv närmast, det andra, dom andra är långt borta. Lessen på väg, snart trettitvå och inga drömmar HÄR, inga hållfasta drömmar.
Vad kan jag? På jobbet har jag legat i, gjort biljetter och affischer, men med tryck på. Den 17nde skall Eve komma till slut. Jag borde klara av det, även om en gnista av tveksamhet gör det svårt. Det har därför tagit ända tills nu. Det är en väg framåt, en möjlighet att göra annat än stapla böcker i hyllor som så sällan rörs.
Herr Ritvanen ringde just och frågade om bostadsbyte och nervöst svarade jag otydligt och förvirrat att det kanske vore bäst att han snackade med min sambo för hon har klarare besked, jag vet inte tillräckligt, tillräckligt klart. Andra får reda upp mitt kaos. När skall jag klara mig själv eller åtminstone samarbeta på lika villkor?
Decembermörker kallade jag min dag för 1985, för 34 år sedan.
En uppsats om livet just då. Borde skriva fler uppsatser.
Går tillbaks ännu fem år och åker snart iväg på resa:
Kommentarer
Skicka en kommentar