DEC 6 Skälv
Självständighetsdagen kryper fram och i Lillehammer hoppar man backe. Var iväg till Trobergshemmet. Där visades en roadmovie från Kexholm vid Ääninensjön. Det var intressant. Dit skulle man fara när sommaren värmer. Här är det rått. Tog en tur via Torggatan, men var för nojjig för att stanna. Vad har jag där att göra. Tittade på böcker i bokhandelsfönstret.
Det fortsatte med Edvin Laines Okänd soldat från 1955. Hittade inte svensk text. Fick kaffe och kaka. Jag vet när jag skall ta mig dit. Simon ringde och ville höra läget. Jag hade signalen bortkopplad, men ringde upp sedan och förklarade att jag var lealös. Vi kom överens om att träffas nästa fredagskväll, i Godby.
Kom mig iväg på länk, men något fartrekord blev det inte. Däremot 18,9 km på en vecka söndag till lördag. I somras var det 22 km från måndag till söndag. Det värker lite i vaden. Blir det något nyårsrus? Får väl se. I ugnen gräddas rotgrönsaker. Sätter på lite frusna fiskbitar.
Slowboat to Mariehamn. Självständighetsdag. Ingen hets. Kyla i hytten. Pärmar i hundratal. Is på rutan Låter inte något störa. Bjuder på parfym. På glögg. På mat. På vin. På mig själv. Bjuder till. Blir glad och ledsen, på en och samma gång. Njuter så gott det går. Ser på Tannenbaums, eller va var det Wes?
Fucking 80s
Självständighetsdan och vad är det för speciellt med det då? För tre år sen flyttade vi i isär, Chri och jag, idag var hon på te här för Riitta var borta på hembesök, då tyckte jag att jag kunde bjuda på te. John var till sig, gick på höga varv. Nu fiser jag örtte, det stinker verkligen. Mutru (var det visst Riitta kallar fostret) sparkade idag, så det är inte nån tvekan om det längre. Det är inte vilken typ som helst som sätter igång att sparka på själva självständighetsdan, kommenterade hon det med. Inte ringde hon från hembesöket så det blir ingen bio som jag smått börjat hoppas på när jag satt och försökte få någon ordning på mina radiokoncept om Wales. Jag gick hem för att ta en kaffe innan jag fortsatte igen, men det är inte kul, framkallar dåliga vibs. Konstigt va? Oro. Att koncentrera sig på att skriva här hemma är heller inte lätt när man får sällskap av den yngre damen i huset.
Det var en ruskig dag. Vi vågade oss dock ut på en promenad i rusket till Himmelsberget, John och jag. R hade surmulet försvunnit till det som senare visade sig vara basar på Käpsä. Vi gick hem rätt snart för att få maten gjord och pepparkaksdegen kavlad. Sen blev det trist och vi visste inte riktigt vad vi skulle ta oss till i väntan på kl. 6. Tänkte börja läsa nåt när dörrklockan ringde. Och nu då? Jag tänder ljusen i fönstren men vill ut och röra på mig, men jag kan inte lämna dem brinnande.
”You’re running and you’re running but you can’t run away from yourself”, uttryckte sig Bob Marley nångång. Han är död han, men jag sitter ännu här och försöker formulera mig. Dagarna går och i min rastlöshet bläddrar jag tillbaks för att kunna se vad jag krafsat ner tidigare, hur jag formulerat mig denna höst. Vi går in i adventstiden efter en lessam höst, alltför ångestfull, inte tillräckligt uppsluppen och idérik. Jag har stresat på med dåligt humör. Ibland tänker jag på detta år, ser tillbaks och måste i ett längre tidsperspektiv medge att det ändå varit givande. Jag har fått saker gjorda även om glädjen oftast saknats. Sommarens resa och barnet på kommande är ju klart positiva beslut. Att jag också lyckats vara så flitig i mitt privata skrivande är ett plus som jag måste räkna med, om jag inte ser till kvaliteten. Att jag överhuvudtaget hållit fast vid min föresats, vid årets början. /87
Kommentarer
Skicka en kommentar